Kvinnorna i min familj har sedan urminnes tider umgåtts över svagt Earl Grey från Twinings. Aldrig starkt, aldrig från något annat temärke, alltid löste och inte i påse. Alltid gröna eller gula tekoppar från Höganäs, som nu tyvärr tagits ur produktion, varför jag håller hårt i de jag har kvar.
Av någon anledning har männen i familjen aldrig fattat samma tycke. Tedrickandet har varit en kvinnornas ritual, med stundvisa gästspel av en son, bror eller äkta make. Lycka och sorg kommer och går, tedrickandet består. Ibland har det skämtsamt fällts överslätande brittiska kommentarer som ”nu tar vi oss en god kopp te!” efter att riktigt uttömmande gräl eller gråtigt samtal utspelat sig. Då fnissas det lite. Men sen svarar man ja.
Efter ett liv av earl grey-drickande fick min mor en dag nog. Ungefär samtidigt upptäckte hon butiken In the Mood for Tea på Norrtullsgatan 9 i Stockholm. Där öppnades dörrarna till en skatt, som bestod av allt annat än massproducerat matbutikste. Där är varje burk i hyllorna en historia och en ny smaksensation. Hon gick dit och kom hem med mystiska påsar som såg viktiga och exklusiva ut. Plötsligt bryggdes teet hemma enligt särskilda anvisningar. Särskilda temperaturer. En andra, tredje och ibland fjärde bryggning på samma blad förekom, allt för att spara på de dyrbara skatterna. Te var inte längre en bruksdryck, utan en dryck som markerade en stund av… ja, ska vi säga andakt? Det gör vi.
Vi var inne i butiken tillsammans för en tid sedan. Jag kom då att tänka på ett te hon brukade köpa med sig därifrån. Ett kinesiskt oolongte med en märkligt smörig och grön smak. Jag frågade kvinnan bakom disken vad det kan ha varit. Och så fick jag med mig en påse hem. Det var samma te.
På bilden har jag hällt ut några av bladen i handen. Bladen är rullade till små knutar som löser upp sig i kontakt med varmt vatten. Brygger man teet på för hett vatten blir den smöriga smaken bitter, men håller man sig på nittio grader får man till den där smörigheten som gör allt mjukt och runt och trösterikt.
Namnet på detta te är Tie Guanyin. Översatt blir detta ungefär Nådens Järngudinna. Den bakomliggande historien till teets uppkomst, och förklaringen till dess namn, är att en teodlare en gång i tiden gick förbi en järnstaty av Guan Yin på vägen till sitt arbete. Statyn stod i ett gammalt nedgånget tempel. Så kunde det inte se ut, tyckte han, så han tände rökelser till gudinnans ära och röjde upp i templet. På natten sökte sig Guan Yin upp bonden i en dröm och berättade för honom om en skatt som fanns i en grotta bakom templet. Bonden gick dit och fann en teplanta som han började odla på. Han gav teet sitt namn, Tieguanyin, efter den järnstaty som fanns i templet.
Och här sitter jag och sörplar i mig. Så det kan gå.
/Slaktarn
