Jag fick massage på jobbet idag. Det var typ det bästa som har hänt mig i hela mitt liv. Har SÅÅ dåliga erfarenheter sedan innan av massage? Typ att man satt i klassrummet på högstadiet och läraren ba ”NU SKA VI HA MASSAGE”  och satte på ett fjolligt kassettband med panflöjtsmusik och så blev man smekt av någon klasskompis klibbiga händer. Helt slemmigt! Det här var helt annorlunda. Jag ba la mig ner på en såndär bänk och typ däckade direkt. Först var jag oroad att massören skulle råka klämma mina ryggfinnar och göra så att de exploderar som en gejser, men det blev inte så. Inte den här gången iallafall. 

Låg där och blundade och låtsades att det var en insmord hunk som knådade mig på axlarna. Ingen behöver veta att massören egentligen hette ”Carina” och var 45. 

Känner mig helt tillfreds med mitt nya massageliv faktiskt. EVERY DAY IS A DIVA DAY! Annars så måste det ju vara segt att vara massör. Bara sitta och kladda på folks ryggar och typ lyssna på när de stönar. Men men. 

Jag har bestämt mig för att börja träna! BAHAHAHAHA! Annars så föredrar jag ju att rida på folks axlar var jag än ska någonstans. Det är både komfortabelt och miljövänligt. Om man vet att någon ändå är på väg någonstans så kan man ju hoppa på personens rygg lite diskret och hoppas att hen inte märker. Om man vill planka genom spärrarna så är det också en jättebra idé att rida på någons rygg. Det är nog mitt bästa spartips. Ni anar inte hur många hundralappar jag sparar varje månad i fraktkostnader på det.

Äntligen något som kan revolutionera tekniken på riktigt. Vill inte ens tänka på hur mycket energi som ligger och skvalpar utan att vi vet om det! Jag ser så himla mycket potential i det här, men först och främst så tycker jag faktiskt man borde satsa på att göra mobiler mer tåliga mot…..fukt innan man går vidare med annat.

Nu är jag äntligen hemma i Sverige igen! Och möts av nyheterna att Ernst Kirschteiger äntligen har släppt sitt eget vin! Hela mitt liv har varit en nedräkning till den här dagen. Ända sedan jag blev ammad så har jag velat sluta läpparna kring en flaska Ernst-vin. Jag tänker mig att det är livets dryck. Lite som smaksatt fostervatten utspätt med alkohol.

Jag är inne på hemsidan för Ernsts vin (www.ernstvin.se heter den, förmodligen för att det är dumt att krångla till saker i onödan) och läser nu, och känner hur smaklökarna sväller och snart kommer att brisera. 

”När jag fick chansen att tillsammans med skickliga vinmakare ta fram mitt eget vin från två av de länder som står mig närmast, så infann sig en värme och lycka i kroppen. Jag fylldes av energi men också av respekt – respekt både till vinrankan som växer och till hantverket kring druvan.”

Respekt. Respekt för druvan. Mycket viktigt. 

”Det är till stor del skapat av mina favoritdruvor Grüner Veltliner och Chardonnay, vilka odlas på vackra soldränkta sluttningar i Österrike”

”Grüner Veltliner” skulle faktiskt kunna vara precis vad som helst. Jag vet inte hur ni gör, men när folk frågar mig om vad min favoritdruva är (vilket händer jätteofta) så svarar jag alltid Dolce Gabbana. 

”Allra godast smakar vinet i sällskap med någon man tycker mycket om. Det är helt enkelt ett vin som passar livets alla tillfällen.”

Okej. Nu har jag två problem. Det är 25 grader ute men jag har varken Ernsts vin eller någon som aktivt tycker om mig. Ernsts vin går ju att beställa på internet, men frågan är om jag kan hitta någon som uttryckt att de tycker om mig på så kort varsel. Helst innan solen går ner! Snart är det höst igen och löven faller ner döda på marken. FAN!!!

IDAG SKA JAG PÅ KRYSSNING!!! Jag ska korsa Ålands jäsande hav och ta mig över till ETT FRÄMMANDE LAND DÄR MAN INTE FÖRSTÅR VAD FOLK SÄGER!!!! Och det landet heter *trumvirvel* FINLAND!!!! Ingen älskar Östersjön mer än vad jag gör, om man bortser från alla estniska avloppsbakterier som tagit det ett steg längre och gjort havet till sitt hem. Jag är typ ett med havet. När jag badar tror folk att jag är en plaskande sjöhäst. 

Har lite ångest över båten. Jag andas typ i en påse. Man ska aldrig underskatta en riktigt bra påse. Om jag bara fick ha med mig en enda sak till en öde ö (Åland) så hade jag valt att ta med mig en plastpåse. De enda som åker båt nu för tiden verkar ju vara pensionärer och flyktingar, men jag ska göra det coolt igen. Äta buffé och glo ner i mobiltelefonen och se hur den växlar mellan svenska och finska mobiloperatörer och få tre ”VÄLKOMMEN TILL FINLAND”-sms. Det enda folk verkar göra på båtar är ju att äta saker och spy. Oftast så sker det i den ordningen faktiskt. 

Nä men alltså jag ska till Helsingfors. Jag tror det är ungefär som Stockholm fast i Finland. Vi får väl se. Mamma och pappa har frågat mig fem gånger senaste veckan om jag har ”resfeber” och jag ba ”alltså vi ska till Finland………..”. Men det kan ju bli kul. 

Nu måste jag dock välja ut ett par snygga underkläder. Om båten sjunker så vill man ju inte dö i ett par fula kalsonger som kommer flyta upp till ytan sen.