Om ni bara ska läsa EN nyhet idag så vill jag att ni väljer den om att prinsessan Estelle hälsat till nationen och meddelar att hon numera kan cykla! En efterlängtad nyhet, och Estelle är verkligen en sann inspirationskälla för oss andra. Det är viktigt att offentliga personer agerar förebilder, och jag tycker det är bra att Estelle har valt bort bilen och gjort det aktiva valet att ta cykeln istället. Tänk om kungen hade kunnat göra samma sak?

Hjälmen känns för övrigt on point rent modemässigt. men det behöver väl knappast påpekas. Cykelkorgen är dessutom härligt stylad med en fräsch vårblomma som Estelle har valt ut själv.

Tyvärr så var det ju det här med stödhjulen på bilden… Jag vet inte hur ni känner, men att påstå att man ”lärt sig att cykla” när man fortfarande använder stödhjul tycker jag är allvarligt. Var finns källkritiken från svenska medier? Skandal! 

Insåg att jag helt har glömt bort att berätta om mitt äventyr på SKANSEN som jag hade den 1 maj? Vissa av er kanske demonstrerade den dagen, men jag prioriterade att nätverka med getterna istället. De var också rätt bra på att föra oväsen och gå omkring i klunga. 

Kan inte direkt påstå att jag är imponerad av Skansen-djurens sociala kompetens. Betalade inte 130 kronor för att bli dissad av någon jävla fjällko liksom. Betalar man så mycket pengar bara för att få komma in så kan man ju tycka att samtliga djur iallafall borde kunna ställa upp på EN selfie, men tydligen inte. De sprang bara omkring och gömde sig och satt bakom en björk och drack en chailatte och åt massa macarones när man försökte få kontakt. Med den inställningen till sitt yrke så tycker jag faktiskt att man som djur borde börja se sig om efter andra arbetstillfällen. 

Annars då? Jo jag harvade runt på styltor och skrämde alla barnen, som snällt fick stå och vänta på sin tur att få använda styltorna. Att gå på styltor kändes ungefär lika svårt som att få en hyresrätt i Stockholm, dvs man får räkna med att det tar 10 år innan det är möjligt. 

Till sist så fick Skansens egen personal rycka in och ge mig konstruktiv kritik för min styltgång. Trodde först att det var en bloggläsare som kom fram och ville ta en bild, men så var det ju naturligtvis inte. Dessutom tror jag inte att så många av er brukar bära huckle och gå runt med flätade korgar, men vem är jag att ha koll på det? 

Ja ni läste rätt. Jag har utsatt mig för en debattartikel skriven av en helt vanlig medborgare. Debattartikeln handlar i korthet om att personen i fråga blev kränkt för att hans skomakare inte var tillräckligt påläst och att det beror på den ”proletära kulturen” vi har i vårt land. Här utvecklar Andreas Eriksson sitt resonemang själv.

”Hela vårt vackra land har en skepsis gentemot kvalitativa produkter och märken. Fenomenet har misstagits av det vänstervridna Sverige, och den proletära kulturen. Således har det avfärdats som något det inte är, och lurat svensken totalt.

Ja herregud, vakna Sverige! Förstår ni inte vad som har hänt? Här går vi runt i tröjor från H&M och skor från DinSko, när vi i själva verket hade kunnat stappla runt i Versace och Jimmy Choo hela bunten. Allt handlar ju som ni vet om prioriteringar! Andreas fortsätter att utveckla:

”För den som däremot inte sitter inne på något betydande kapital är det på lång sikt mer klokt att investera i något av kvalitet.

Ett par skor av ett bra märke kostar på rea cirka 1 600 kronor. Utslaget på 20 år, som är levnadstiden för ett par som vårdas väl, är mindre än 100 kronor per år.”

I grunden så håller jag faktiskt med Andreas om att det är bättre att köpa en dyr sak istället för flera billiga. Jag ställer mig däremot aningen tveksam till att behålla ett par sneakers i 20 år, men jag förstår vad han menar.

Tycker dock att det väldigt ofta blir skevt när man ska slå ut saker ”på tjugo år” eller längre. Isåfall låter ju ALLT rimligt? Köper jag en Chanelväska för 20.000 men räknar med att behålla den i 40 år så blir det ju faktiskt bara 1 krona och 40 öre per dag, och det är ju INGENTING! Andreas fortsätter att utveckla sitt resonemang såhär:

Mer än ofta anklagas den som köper kläder och produkter från ansedda märken eller i detta fallet det udda skomärket för att vara snobbar, eller tillhöra överklassen.

Vet inte hur allvarligt det är att bli ”anklagad” för att tillhöra överklassen, men det är väl inte speciellt konstigt att förutsätta att en person som har på sig dyra kläder har mycket pengar? Det här kanske kommer som en överraskning, men personers inkomst och deras konsumtion har ofta ett samband!

Hur var det med skomakaren som kränkte Andreas då? Jo såhär: 

”Vi skonördar nöjer oss inte med vanlig skokräm på tub från affären. Vi kräver det lilla extra.

Därför blev jag väldigt förvånad när min skomakare istället för att sälja mig skokrämen avfärdade mig med påståendet om att mina skor var lackskor.

Att en kund vet mer om skor än skomakaren själv är oacceptabelt, likaså att mina kvalitetsskor av ändå välkänt märke bemöttes med okunskap och förakt.”

Fy vilken kränkning! Kan man inte ens lita på sin lokala skomakare längre utan att mötas av ”förakt”? Det är dock oklart vad det proletära sosse-Sverige har att göra med bemötandet som Andreas fick av sin skomakare. Troligtvis så var det bara ett missförstånd.

En normal person som är missnöjd med butikspersonalens bemötande hade väl förmodligen bara bytt butik och gått någon annanstans istället för att skriva en debattartikel på SVT Opinion och attackera det vänstervridna Sverige, men aja. Livet går vidare!

”Vet att detta inte riktigt är ditt ämne, iaf inte i bloggen, men du är så himla bra på att ha distans till saker och ting så here we go:

Hur hanterar man motgångar på bästa sätt? Eller typ överhuvudtaget? Jag har haft väldigt mycket motgångar de senaste månaderna (åren), får aldrig de jobb/killar/vänner jag vill ha och dessa motgångar får mig alltid att känna mig så himla otillräcklig, dålig och värdelös. Hur gör man för att inte bli helt knäckt av allt dåligt som händer?

Tack för jordens bästa blogg!”

Oj! Var tvungen att hälla upp en grogg för att kunna svara något vettigt på det där. Alltså, jag kan ju bara utgå från hur jag själv brukar tänka, och jag vet att det är klyschigt men jag brukar tänka att det mesta händer ”för att det är meningen”. Inte för att det nödvändigtvis verkligen ÄR så, men för att det blir lättare att hantera själva situationen.

Det är svårt att rättfärdiga t.ex. en jordbävning i Nepal med ”äh vadå det var säkert meningen, är övertygad om att det kommer att komma något positivt ur det!” men när det gäller min egen priviligerade tillvaro så försöker jag faktiskt att tänka så. Många gånger har det dessutom visat sig vara sant i slutändan, även om det har varit en svår väg till den insikten och inte alls något självklart.

Allt bra som har hänt mig har egentligen kommit från kriser. Jag har vuxit igenom dem och jag är glad över att jag har klarat av det. En gång blev jag vräkt från en lägenhet tio dagar (!) efter att jag flyttat in för att min hyresvärd gjort slut med sin tjej. Jag bröt ihop totalt och ville bara dö och var tvungen att hitta ett nytt ställe att bo på inom några veckor. Det slutade med att jag hittade en bättre lägenhet och att jag insåg att den förra lägenheten inte alls hade passat mig och min dåvarande situation egentligen. Det var egentligen bara ren tur att det blev så och det hade lika gärna kunnat gå åt helvete, men jag intalar mig själv att det var meningen.

Rent generellt så är jag en person som får ångest över det mesta eftersom jag *tänker för mycket*, men jag har 2-3 nära vänner som jag kan spy ut det mesta på och ventilera det med, och det gör att jag ändå klarar av att hantera problem som kommer upp, och att jag kan se med en nykter blick på min tillvaro. Känner inte något behov av att skriva om det ofta här eftersom det känns obekvämt och för personligt att dela med mig av mina problem. Vill liksom inte vara killen som blir förknippad med att bryta ihop på sociala medier stup i kvarten. 

Annars så är försöker jag vara väldigt pragmatisk angående mina problem i livet. En motgång behöver inte alltid vara hemsk, för jag vet att jag kommer uppskatta min ”normala” tillvaro mycket mer när jag har kommit över den. Just nu ser t.ex. mitt ansikte ut som skit och jag har fått oförklarliga finnar som någon jävla 14-åring, men jag vet ju att de kommer försvinna om ett tag och att jag kommer må bättre då men att det kommer ta lite tid. Så försöker jag tänka angående det mesta. Man kan inte alltid ha skitkul hela tiden tyvärr. 

Om man får samtliga killar och jobb som man någonsin velat ha så skulle det inte vara speciellt kul eller utvecklande. Motgångar är minst lika viktiga som framgångar. Troligtvis är det motgångarna som har format mig mest. Jag får ofta höra att jag är en väldigt bitter i mitt sätt att uttrycka mig. Själv har jag dock aldrig tänkt på det så eftersom det är så självklart för mig, men jag antar att det har vuxit fram med tiden. 

Aja, vet inte hur begripligt det här inlägget blev men hoppas att ni förstår. Får väl radera det här sen. Nu sitter jag dock och lyssnar på ”Stad i ljus” med Tommy Körberg och får feeling. Mmmm… Soliga Tommy! 

Niclas Wahlgren blev intervjuad av Expressen häromdagen om sitt nya, härliga singelliv efter separationen från Laila Bagge. Jag har läst hela reportaget och vill helst bli av med min läskunnighet, men jag ska försöka ta mig samman och sammanfatta det åt er. Såhär börjar det: 

”Riche innan lunch. Niclas Wahlgren gör entré klädd i t-shirt och mörka jeans. Runt handleder och hals hänger metervis med lädersmycken. Motorcykelhjälmen fastkilad under armen. 

-Jag är ganska vild. Kör bil fort, båt fort, motorcykel fort” 

Var det någon som nämnde 40-årskris? Allvarligt talat, om man känner ett behov av att skryta om hur snabbt man kör bil och båt, vem ÄR man ens då? Finns det verkligen inget annat självförverkligande än det när man blir äldre? Det är ju inte direkt svårt att trycka ner en gaspedal. Vem som helst kan göra det faktiskt. Speciellt ”coolt” är det inte heller. Snarare potentiellt livsfarligt.

”Jag stod på en stege på altanen och skulle måla ett räcke barfota. Stegen snurrade, jag föll tre och en halv meter ner på ett armeringsjärn. Jag tryckte det sex centimeter in i foten. De kom med ambulanshelikopter. Jag har dragit en klyvyxa i foten” 

Wow! 

”Jag är ju uppvuxen i skärgården, där var det rätt mycket handgemäng. Visst var det det. Det är tuffa killar i skärgården. Vi är jävligt raka. Man lär sig vara självständig, använda luftgevär, pilbåge. Var man ute på sjökrogarna var det klart att det blev en smäll då och då.” 

Jaa, skärgården är verkligen ett utsatt område i Stockholm! Många sociala problem och våldsamheter på kvällarna, knappt så att man vågar gå ut efter skymningen. Det kan inte ha varit en lätt plats att växa upp på. Tur dock att man får lära sig använda pilbåge iallafall. Känns tidsenligt och användbart. 

”Jag är skitlycklig, jag mår skitbra. Oförskämt bra. Jag har just köpt en vindsvåning på Södermalm, vilken energi det har gett! Jag sprängde ut den totalt och renoverade upp. Det är en sån jävla lycka att komma hem tända den öppna spisen.” 

Här kommer ett litet tips från Niclas till dig som känner dig trött på livet, köp en vindsvåning på Södermalm! Helt sjukt vilken ENERGI det ger en! Alla borde göra det! Det är ju dessutom allmänt känt att inget gör oss lyckligare än att renovera hemma. Gör man det så kommer allt annat att falla på plats sen. Konsumtion och en dansk designsoffa löser livets alla problem. Jag lovar. 

”Niclas 2.0 tar ansvar för sitt liv. För hur han mår. Jag är trygg i mig själv. Det har varit en livskris, allt ruckades. Jag skulle aldrig förminska det, det som jag och Laila hade. Det var något jävligt fint. Det var just därför jag sörjde så starkt. Jag tog vårt äktenskap så seriöst.” 

Det verkar som att Niclas tror att han är den första personen i hela världen som någonsin gått igenom en skilsmässa? ”Jag tog vårt äktenskap så seriöst” ja alltså vad annars? Det finns väl ingen som gifter sig utan att ta det seriöst? 

”Jag tycker det raggas för lite på mig. Jag älskar när kvinnor raggar på mig.”

Jaa, UNDRAR verkligen varför det raggas så lite på dig?

”Niclas håller upp sin vänstra arm i luften, för att visa mig underarmen. Det är en tatuering på thai, ett minne från tsunamin 2004. 

-Tham di dai di. Gör gott så får du gott. ”

……okej. 

Tror att det här var det konstigaste jag läst på länge. Aja. Ha det bra Niclas. Ta det lugnt med motorcykeln bara och håll hastighetsgränserna. Skulle ju vara trist om du förlorade körkortet.