Nej, trots experternas förutsägelser så är veckans poetiska babe inte den lilla eremitkräftan som spelar titelrollen i Magnus William-Olssons nya diktsamling (Eremitkräftans sånger, Wahlström & Widstrand). ”Bit ihop och kom igen”, hälsar killarna och tjejerna på den populära poesiportalen Vi som aldrig skrev prosa. Bättre lycka nästa vecka, vi gillar din stil! Vi diggar din sång!
Veckans poetiska babe är naturligtvis den iranska författaren Samira Motazedi, vars fantastiska Glänta-blogg målar upp en smärtsam bild av den svenska asylprocessen. I veckan la hon upp ett inlägg om soppa, om ett performance; det var en sylvass allegori:
Som den enda i rummet utan ett pass hade jag förväntat mig att de andra skulle vägra visa sina. Precis som alla med ett europeiskt pass borde göra vid gränsen mellan Danmark och Sverige. Nästan alla som besöker baren den här kvällen är konstnärer, författare och aktivister. Flera av dem fotograferar flyktingar, skriver och läser om flyktingar, går på utställningar om flyktingar. Men när det kommer till soppa så visar de sitt pass.
I maj 2015 fick Samira avslag på sin asylansökan, och hotas nu av utvisning. Hon är dödsdömd i Iran. Skriv under den här namninsamlingen, låt Samira stanna i Sverige och läs bloggen där Linn Hansén och Khashayar Naderehvandi översätter hennes texter. Kanske Sveriges viktigaste blogg.
Läste en sån töntig krönika i SvD som massa konservativa litterära personer delat och kommenterat i bestörtning. Den hette ”Tack så jävla mycket för den vältaligheten!” och var skriven av Anders Q Björkman. Haha, bra sarkasm i rubriken där, Q! *Applåderar*. Nej, men seriöst, är så allergisk mot ”äldre” (sorry) människor som typ tycker att unga använder språket slappt. Som skymtar samhällets kollaps i att en politiker säger ”okej”, i att en artist utropar ett euforiskt ”fuck”, i att en filmjournalist säger ”skådis”, men sen (kanske) skiter i politiker och ledarskribenter som vrider till språket på andra, subtilare sätt? Återkommer till det där sista.
Q Björkman har sett på svenska galor, han har studerat tacktal, han har ett case, han skriver: ”Det är inte i första hand svordomarna som jag reagerar mot, utan mer hur andefattiga dessa yttranden är – att talarna inte ens har försökt, den totala bristen på lust att använda språket. Vi talar om kreativa människor – filmregissörer, skådespelare, musiker och kompositörer – men förmågan eller viljan att skapa med ord tycks inte riktigt finnas där, åtminstone inte i dessa sammanhang.”
Det där sista är ganska viktigt, Q. Dessa sammanhang. Varför skulle en full och glad Little Jinder bry sig om att uttrycka ett, enligt Q Björkmans tveksamma smak, språkligt ekvilibristiskt tal när hon tar emot ett pris? (Hennes tal var för övrigt briljant och jätteroligt). Nä, tacka vet jag Povel Ramel? Eller vadå? Varför är det andefattigt att Silvana Imam skriker ”Jag fucking gjorde det”? Jag tycker att det är underbart. Jag tycker att det är ”vältaligt”. Jag tycker inte att det visar på en ”total brist på lust att använda språket”. (För övrigt var talet bra mycket längre än så). Och om talet inte övertygar kan ju Q Björkman lyssna på en av hennes låtar. Hans krönika visar en ”total brist på lust att använda språket” i jämförelse.
Och sen det här med Stefan Löfvens ständiga användande av favoritordet ”okej”, att det skulle vara problematiskt. Det underbara ordet ”okej”. Lol! Q Björkman skriver: ”Löfvens återkommande retoriska grepp att ‘det är inte okej’ går nog dessvärre att använda också för att beskriva svenska politikers talekonst.” Det märks att han skäms. Pinsamma svenska politiker utan borgerlig elegans! Björn Ranelid tog i lite mer, skrev att ordet är en ”slasktratt och en kloak i det svenska språket. En lyhörd papegoja kan lära sig det kvädet efter ett par timmars träning.” Som om ett frekvent användande av ”okej” var problemet med Löfven den här hösten!? Haha!
Välj dina strider! Det är mitt ödmjuka tips. Jag tänker inte ens särskilt mycket på eventuellt ”klassförakt” (som det osar om hos Ranelid?) nu… språk förändras hela tiden och det är, med risk att låta som Fredrik Lindström, en bra sak. Oftast – i grund och botten – är det en soft grej. (I egenskap av poet ;) är det något man ständigt förhåller sig till och utnyttjar, jag skrev en gång att jag tycker att vi urvattnar språket alldeles för långsamt.) Unga kreativa människor, såna som till exempel tacktalar på P3 Guld eller andra galor, kan både skrika ”tack så jävla mycket!” och skriva referenstunga ”intelligenta” epos till låtar eller dikter. Det existerar liksom ingen motsättning!
Om man ska uttrycka bestörtning över någon typ av språklig ”kollaps” se upp för hur ledarskribenter och fascister (Sverigedemokrater) förändrar språket. Det sker långsammare, såklart. Det smyger sig in. Se upp för hur de förskjuter ords betydelser och normaliserar begrepp och figurer som får konsekvenser för riktiga kroppar. Läs Victor Klemperers fullkomligt oumbärliga LTI: tredje rikets språk (Glänta produktion)! Alla borde läsa den. Låt artister säga sina vältaliga och spirituella ”fuck” om de känner för det, och om du förfasas, håll det för dig själv, sätt dig inte, likt Stig Larsson, i SVT Debatt och gnäll över särskrivningar. Det blir bara pinsamt.
Det är naturligtvis bra om alla kan läsa, skriva och uttrycka sig (att jag ens behöver skriva det?), men det är inte det som oroar dessa upprörda och omoderna röster. Språket står inte still och det finns ingen motsättning mellan ”andefattiga” tacktal och ”retorisk finess”. De bästa sysslar kanske med båda.
“It was 1991 and there wasn’t any possibility that there would be a female candidate, a gay candidate, an artist candidate, a candidate making under $50,000 a year, a minority candidate…”
Minns ni Sara Stridsbergs pjäs Valerie Solanas ska bli president i Amerika? Jag tänkte på den igår när jag av en slump kom över en artikel av Joanna Rothkopf på The Slot/Jezebel i twitterflödet. Artikeln handlade om den amerikanska poeten Eileen Myles och den var riktigt spännande! Texten redogjorde för åren 1991-92 när Eileen Myles (kul att skriva ut hela namnet konsekvent) bedrev en presidentvalskampanj i USA. Som kontrast mot alla hemskt farsartade Trump-nyheter var det en skönt eskapistisk och kanske farligt uppfriskande läsning. Och som med så mycket annat: allt började som ett skämt. Typ. Eller ett performance. (Om den förrädiska skillnaden mellan ”skämt” och ”performance” ber jag att få återkomma, det blir en framtida lektion i den ädla konsten att läsa och skriva.)
Men först, Eileen Myles? Vem är hon. Ska jag vara helt ärlig har jag inte läst hennes poesi (väntar på tre böcker från Amazon as we speak, hoppas de inte försvunnit för de var skitdyra). Jag har hört henne läsa upp. Jag har suttit ett middagsbord ifrån henne. Ett middagsbord är mindre än ett stenkast, observera. Jag har läst hennes förord (avdelning:I Love Dick-peppen, läxa: låt alltid vänner som är genier skriva förord, genier som fattar vad din bok handlar om skriver bättre förord än kritiker som inte fattar, och se till att geniet är din kompis, din lilla kamrat). Jag har sett en revival och en ganska enorm hype spira under hösten bland det unga amerikanska poetgardet (ej att förväxla med clowngardet med civilkurage i Finland) som jag följer slaviskt på internet (läs bland annat denna intervju signerad stjärnan Gaby Bess).
Jag följer dessutom Eileen Myles med skräckblandad konceptuell förtjusning på Instagram och älskar det eftersom hon spammar obegripliga bilder i ett tempo högre än mig, plus att det inte ens känns poserande? Hon verkar så jävla cool, bara. Och för en gångs skull känns det ordet inte malplacerat (tycker sällan det känns malplacerat?). Och då har jag ändå vägt in ett ”aber” (?) i min idoldyrkan: nämligen att, alltid lika pålitliga, författaren Ida Linde utvecklade sin ambivalens kring Eileen Myles författarskap i en rökruta efter en Frank O’Hara-kväll på Kulturhuset. Tror Ida Linde sa nåt i stil med att hon ”kunde bli så arg på henne”, eller: ”ibland håller jag verkligen inte med henne, men ibland älskar jag henne.” Får se om jag fattar varför när/om diktsamlingarna anländer. När jag läst, som det brukar heta eftersom det tydligen är tabu att recensera verk man inte konsumerat? Men kul med lite tuggmotstånd!? På tal om Frank O’Hara, som jag, David Bowie och alla andra gillar så mycket; Johanna Frid skrev en uppfriskande sågning, på Linda Skugges sajt constant reader, av Lunchdikter. Läs den! Kul när folk tycker olika. Johanna Frids argument mot O’Hara är så mycket bättre och vassare än mina argumentför O’Hara, by the way. Även om jag inte tycker att rubriken ”Oäkta intimitet” klingar särskilt negativt. Men detta skulle ju handla om Eileen Myles. Hon skulle bli president i Amerika! Vilken cliffhanger.
När jag läste på den inledande Poetry will be made by all-läsningen i Moderna Museet-utställningen After Babel, läsningen som bland andra fick lite befogad kritik av Arazo Arif i sensommarens poesidebatt, var Eileen Myles där. Hon stal, milt uttryckt!, showen och det i konkurrens med spanska proffs som Claudia Pagès Rabal och Luna Miguel, i konkurrens med performanceproffs som Giovanna Olmos, i konkurrens med undertecknad (fniss). Jag missade början av hennes läsning eftersom jag var och kissade (läsningarna höll på hela dagen, jag är kissnödig när jag skriver detta), men när jag kom tillbaks såg jag Eileen Myles bredbent kastandes vita pappersark på golvet med en tillbakalutad karisma och en beige väska vid fötterna. Dikterna var fina och roliga, gamla och nya, det var fuck poems och böner. Hon kommenterade titlarna (Aloha – ”This is a great title”) och valde bort text samtidigt som hon läste. Det kanske var inövad avspändhet eller bara skön rutin, skitsamma. Hon kommenterade publiken. Hon kändes lite som en blaserad Iggy Pop. När läsningen var slut tog hon upp en apelsin ur väskan och frågade om någon ville ha en apelsin. Pedagogiskt. Sen kastade hon den rätt upp i ett dyrt konstverk inspirerat av Ikarosmyten. Det var ett briljant framträdande.
However, Eileen Myles skulle bli president i Amerika. 1991. Det började som ett skämt eller ett performance eller en protest. En reaktion mot George H.W. Bush, som approprierat termen ”politiskt korrekt” (enlig Eileen Myles ett lesbiskt uttryck) för att kunna hävda att ”gemene american man” blev tystad av marginaliserade grupper (“… he meant activists, minorities, women, people of color, queers, you know, everybody who he didn’t want to hear from more than once”). Känns lite bekant… huh?
Jag vet inte exakt hur det slutade, men jag vet att hon inte blev president. Hon var kvinna och hon var queer, 42 år gammal. Det vill säga: ung presidentkandidat, ung (med svenska ögon) poet. Hon var för fri sjukvård (”she needs it too!”). Hon lovade dyrt och heligt att hon skulle skriva alla tal själv, att hon inte skulle bo i Vita Huset (så länge det fanns hemlösa). Hon fick säkert några röster, kanske lika många som Piratpartiet. Hon hade ett nyhetsbrev (det vill jag också ha någon gång). Det är ett av mina favoritperformances all time eftersom det var på riktigt. Eller, jag hatar ju autenticitet… men ni fattar vad jag menar. Det var verkligen coolt att hon körde på. In i kaklet. Här två citat från texten (jag skulle vilja ha en podcast med Eileen Myles, ska maila och se vad hon säger):
“Once I decided that I was running—that was April of 1991—I decided that every public event that I was asked to take part in I would turn into a campaign opportunity, so that meant that if you asked me to do a poetry reading, if you asked me to be on a panel, if you asked me to speak at a memorial, whatever it was, I was going to run for office, and that would not end until November of 1992. That was the large single gesture that bound all my activities.”
“It was kind of like staying in character for a year and a half, which was incredible. But the only way that was possible was to determine that everything that I was feeling and thinking and doing [was part of that candidate character]. If I am PMS-ing today, I’m going to talk about PMS as part of my campaign,”
På tal om poeter och politik, synd att Audre Lorde aldrig blev president i Amerika.
I Sverige har jag svårt att se att en poet skulle hitta på något sånt här och ”ge sig in i partipolitiken”? Inte ens som ett konceptuellt, plojigt projekt. Det skulle vara Anna Axfors då… Kanske lättare att leka med den tanken i ett president-system (heter det republik, lol?) och om man är boostad av rättfärdig, spefull hämnarhybris (som Eileen Myles). Dock känns det som att självutnämnt lustiga konstnärer startar partier hela tiden? Stup i kvarten? Eller obehagliga Alexander Bard-figurer? Skulle nog inte skada med lite poetisk expertis som vägde upp mot all hycklande skit här. Samira Motazedi borde bli president i Sverige.
Jag litar inte på nån, inte ens mina närmaste kompanjoner. Tex så tror jag att Elis har kommit på ett nytt sätt för att få mig att ta tag i saker, nämligen att skriva ”åååh min gamla klasskompis X tyckte förresten det var jättebra när du skrev om det o det…” för han vet att smicker är mitt ”bränsle”.
Kolla förresten vilken rolig dröm jag hade förut (ja jag sover på dagen, deal with it):
Anna
Drömde att du skrev såhär från nåns facebookkonto till dens mamma: hej mamma kan du skicka pengar till elis! han e snygg + cool!
När jag inte fick nån reaktion trots att Elis sett meddelandet så skrev jag
Anna
Haha tyckte du inte min dröm va bra? Smart sätt att få pengar
Då skrev han
Elis
Hahaha
Genial!
Då gjorde jag en sån här smileygubbe
Anna ;D
Man förvånas aldrig över hur smart hjärnan kan va när man drömmer! Jag kommer ihåg när jag hade en period när jag lekte med Barbie, den kom pinsamt sent egentligen, runt 2001, men det var för jag fick inte ha barbies för min mamma (hon va kommunist) och då blev jag kompis med en som hade Barbie. Det var jättekul, hon hade ca 200 barbies men tyvärr bara 2-3 killbarbies. Då drömde jag en natt att jag lånade min brorsas Action Mans som killar till barbiesarna!! Vilket jag sen gjorde i verkligheten. Hade aldrig kommit på den idén om jag inte drömt <3 jag har kommit på att SÖMN ska bli mitt intresse, typ att jag ska bli lite av en hobbyproffessor inom sömn. Varför inte? Vissa är ju så med mat och sex som också är basala behov. Typ skriver på sin twitterbio: ÄLSKAR SEX! Eller Leif Mannerström t.ex. som går ut stenhårt med att han är bäst på mat. Så ska jag bli bäst på sömn. SHOUT OUT till MALOU VON SIVERS OM DU BEHÖVER EN SÖMNEXPERT I NÅT AVSNITT SÅ ÄR JAG DET!!
Varför säger man förresten att sex är ett basalt behov såsom sömn och mat? Det kanske bara är jag men är man inte hellre utan sex i en månad än mat och sömn…
