Hej blöggy. Vad händer. Sitter på tåget mot Gbg. Är så taggad på att föreläsa på Ingrid Segerstedt imorgon!!! Världens bästa gymnasieskola. Blir varm i hela hjärtat.

Igår fyllde mi amigo André 24 och hade TACOBUFFÉKALAS. Jag vet, visst känns detta som en person som en verkligen vill vara vän med. Jag och Anton bidrog med tortillabröd och hemmagjord picklad rödlök till buffén.

Ja. Ni hörde rätt. Rödlök. Picklad. Hemmagjord.

Jag är inte bra på matlagning. Däremot är jag bra på att pedantiskt följa recept. Och därför blir jag så jävla lycklig när jag recept inte är svåra alls. Typ som igår, när jag trodde att picklad rödlök var typ rocket science, och så var det inte det.

Detta behövs:
– Lite rödlök (jag tog 3 men det var nog lite väl för det blev helt sjukt mycket picklad rödlök)
– Lite lime (typ lika många som lökarna. Jag tog 3. Borde dock haft en till.)
– Lite flingsalt

Gör såhär:
Skär rödlöken i strimlor. OBS skär dig inte. Det gör nämligen skitont att pressa i all lime efteråt i så fall. För det är nästa steg. Squeeze dat lime. Rödlöken ska helst bada i limesaft. Sen slänger du i lite salt. Efter behag. Har inga exakta mått, men salt är gott. Snåla inte, alltså. Och så blanda runt. Och så förslut, typ i en kvargburk, och ställ in i kylen tills löken börjar bli rosa, säg 20-30 minuter.

Ta fucking da!!! Ät till tacos eller typ pulled vegpork, skryt för alla du känner att du gjort den själv och njuuuut.

Hej blögreadurs.

Idag har jag på mig en sån påklistrad bh. Det är det bästa jag gjort sedan i förrgår när jag klämde en finne så perfekt att det liksom ploppade ut och satte sig på badrumsspegeln. Båda sakerna, bh:n och finnen, är något så fruktansvärt tillfredsställande. Bh:n ser visserligen ut som två råa kycklingfiléer med celluliter, och var det dyraste jag någonsin köpt i underklädesväg, men är så jävla skön. Har tidigare bara haft den under obekväma klänningar som är djupa i ryggen, men nu har jag den under en helt vanliga t-shirt. SÅ JÄVLA SKÖNT! Ryggen är helt fri! Inga axelband som jävlar sig! Som sagt: bästa jag gjort (på 48 timmar).

Idag gjorde jag detta. Därav kycklingfiléerna. Blev fotad av Sussie Mellstedt! Varför? Well, hon ville ha portfoliobilder och jag ville ha pressbilder. Win win. Här blir jag sminkad av Mathilde Hylander. Eyebrow goals på henne.

Och så blev det tyyyyyyyp såhär:

Bortse från att jag ser ut som att jag inte sovit på en vecka. Men hallå!! Tjena kexet!!! Står du här och smuuuular elläääärr! Blomsterkransen var så jäkla fin. Men helt enorm. Och jag har dessutom världens minsta huvud. Ingen match made in heaven. Dessa bilder tog Amanda Lindholm, som stylade med kläderna.

… och denna tog Mathilde, som fixade sminket. Känns ändå bra att jag kan bära upp en midsommaroutfit när som helst på året. En vet aldrig vad den globala uppvärmningen kan ställa till med, menar jag.

Får förhoppningsvis bilderna av Sussie om några dagar! Så taggad!!!!!!!! Har inte fått se något själv. Alls. Är. Så. Jävla. NYFIKEN.

Nu ska jag fortsätta njuta av mina kycklingbröst. Gokväll.

Blöggy. Nu ska ni få höra en vacker historia. Det började en helt vanlig dag, på en helt vanlig bokrelease, med en helt vanlig grattis-till-boken-present.

En chiliplanta. Vilket kanske inte är rätt sak att ge någon som lyckas med bedriften att döda en växt som inte ens behöver vattnas, men ändå. Jag blev glad.

Så jag tog hem den. Ställde den på köksbordet. Vattnade då och då. Undrade vart i helvete alla bladlöss kom ifrån. Lät dem sitta kvar (för att jag är en djurvän). Och idag tänkte jag att det var dags att leva ut min inre Farmvillare och SKÖRDA.

Tadaaa! Åtta små röda korvar som jag liksom bara bröt av från kvisten eftersom jag ägnade cirka två minuters googling åt ”hur skörda chiliplanta” utan att hitta något bra svar.

Sen läste jag nånstans att en kan trä dem på en tråd och hänga upp för att torka. Jättebra, tänkte jag, hemmagjorda chiliflakes är nog nice.

Så nu torkar jag chillis i köksfönstret like a pro.

Alltså!!! Där hänger de så fint, torrt och svalt och inte i direkt solljus. Love life. Brb, ska bara gå och lägga till chiliodlare på CV:t.

Gomorron readurz! Här sitter jag och sörplar morgonkaffet.

Mycket stolt cat lady. Så, vad står på att-göra-listan idag?

– Fotografering för intervju med Runners World
– Möte på Splay med MMM (Micke Manager Man)
– Möte på Splay om HEMLIG COOL INTERNETGREJ SOM KOMMER SNART
– Koka menskopp

Menskopp, förresten. Det är ett ämne jag vill prata med er om. Vi har ett väldigt komplicerat förhållande, menskoppen och jag. Vi vill tycka om varandra, men vi funkar inte ihop. Vi har försökt så många gånger men vi gör bara varandra besvikna.

Menskoppen är en skitbra grej. Det är utan tvekan, rent objektivt, det bästa mensskyddet. Miljövänligt, billigt (i längden, alltså), bra för slemhinnor osv osv. Folk älskar att tipsa om menskoppen. Jag blir tipsad varje dag på diverse sociala medier.

Men den funkar inte för mig. Jag har köpt två olika, både en större och en mindre, från två olika märken. Jag har testat i snart två år. 24 mensar. De har suttit långt in, långt ut, mitt emellan, med lång pigg, kort pigg, utan pigg, ut och in – men oavsett hur de sitter så läcker de. Båda två. Det är oerhört frustrerande. Varje månad tänker jag ”men denna månaden kanske det funkar!”. Och så testar jag. Och så blöder jag igenom.

Därför blir det extra jobbigt varje gång någon prompt måste påminna om menskoppen. Menskoppen är en mensklig revolution, men vi måste chilla lite med menskopps-hetsen. Ofta frågar folk ”men HUR kan du ha missat menskoppen?!!” när jag twittrar om tampongsnören eller bindskav, följt av ”men du måste ge det ett tag innan det funkar! Du får bara lära dig att sätta den rätt!”

Så, eftersom jag härmed är självutnämnd Moder Teresa av alla-vi-som-inte-kan/vill-använda-menskopp, får ni här en steg för steg-guide till hur ni som tycker att menskoppen är livets bästa grej kan approacha andra som inte använder det, utan att få folk (dvs mig) att känna sig som omiljövänliga patriarkatpolare:

~*~

1. Istället för att säga ”ANVÄND MENSKOPP!” – fråga ”har du provat menskopp?”
2. Acceptera ett ”ja, men det funkade inte”.
3. Acceptera ett ”nej, jag vill inte”.

~*~

Tadaa! Inte svårare än så. Tipset når fram i steg ett, för dem som aldrig hört talas om menskoppen, och folk som inte får det att funka har most probably redan tränat ett antal gånger. Och de som inte vill, de slipper.

För hela den feministiska kampen går ju ut på att vi ska få göra det vi själva vill med våra kroppar, aight?