Några snabba reflektioner kring min stora barndomsförälskelse hårdrock:
1 – Hur kommer det sig att det är samma gamla namn som spelar på alla festivaler som när jag för första gången såg ett uppochnervänt kors? Igår stod jag och kollade in Entombed lite på avstånd. Det lät i och för sig rätt bra, samma tekniska dödsmetal som alltid kännetecknat bandet. Ändå kändes hela konceptet med stenhård, kompromisslöst aggressiv musik och färgglatt blinkande Pressbyrån-skyltar, lite hopplöst.
2 – Har hårdrocken nått vägs ände? Kan man göra den hårdare? Är hårdrock farligt? För dig? NEJ, jag antar att det är över. De nya akter som kommer upp och är i ropet är mestadels retroinspirerade. Vissa riktigt, riktigt bra, som Graveyard, vissa riktigt trötta. Framför allt har den mer än någonsin blivit en industri – mer ett merchandisebås än något som kan uppfattas som farligt. Svart är kanske inte så svart längre.
Nog om det.
Det är du som blivit gubbe.