Årets lineup på Stockholm Music & Arts är inte lika bländande som förra året, som i princip var ett enda fuck you till alla som trodde att man inte kan göra en musikfestival med stora artister där den överväldigande majoriteten av artisterna är kvinnor. Det är ändå rätt många kvinnor detta år – inte en enda av de tre festivaldagarna har flera manliga än kvinnliga artister – men de är inte lika ikoniska som fjolårets Björk och Patti Smith, och de stora dragplåsterna i år är två män: Prince och Rodriguez. Nåja, det är ändå en festival som det är svårt att inte gilla. Det är mysig stämning på festivalområdet, inte så hippt, inte bara ungdomar.

Festivalen inleddes med en skandal – den världskände artistern Omar Souleyman vägrades inresetillstånd i Sverige, och hans spelning, som skulle inleda hela festivalen, fick ställas in. Svenska konsulatet fattade sitt beslut med hänvisning till att det finns en risk att Omar Souleyman, som kommer från Syrien, skulle försöka stanna kvar i Sverige. Det är så pinsamt att man inte vet vart man ska ta vägen. Det här är en kille som har en 19 år lång musikkarriär bakom sig, som spelat över hela världen, inklusive Glastonburyfestivalen i England. Men nej, Svenska konsulatet buntar ihop honom med syriska flyktingar som GOD FORBID inte får släppas in i Sverige! Hela poängen men musik och konst som gränsöverskridande och förbrödrande, något som får människor från olika delar av världen och samhället att komma närmare varandra… nej tack, säger Svenska konsultet, det är fett jobbigt med utlänningar. Om de inte är från västvärlden (Prince har inte nekats inträde). Skönt att veta att vi har institutioner som jobbar för demokrati och allas lika värde.

Hur som helst. Ersatte gjorde… *motstår frestelsen att säga ett lamt skämt om Looptroop Rockers*… Goran Kajfes och hans Subtropic Arkestra. Det var fint, dels för att han är så bra, men också för att det gav ett eko av Stockholms jazzfestival som tidigare höll till på Skeppsholmen men som lade ner när det kom färre och färre folk. Folk är inte så peppade på jazz (det är ett läskigt ord, till skillnad från de mer neutrala ”music” och ”arts”). Men nu fick jazzfestivalen sin revansch, för nu tvingades alla festivalbesökare se Goran Kajfes, den kanske bäste ambassadören som finns för svensk jazz som något modernt, livfullt, uppkäftigt och kul. När jag recenserade hans senaste skiva ”The Reason Why, vol 1” i våras skrev jag att den inte var lika bra som föregångaren ”X/Y”. Men att höra låtarna framföras live var helt perfekt. Goran har inte bara ett otroligt bra band – framför allt trummisen (minns inte vad han hette?!) och Per Ruskträsk Johansson som spelade barytonsaxofon och flöjt var asbra, och gitarrgeniet Andreas Söderström höll sig förvånansvärt och beundransvärt nedtonad – utan även riktigt bra, melodiska låtar. Subtropic Arkestra spelar en sorts funkig jazzfusion med wah-wah-pedaler både på gitarr och elpianot, vilket gjorde att allt liksom dallrar och kokar. När de är som bäst – och live är de verkligen i sitt rätta element – är de faktiskt otroligt bra. Missa inte att se Goran Kajfes & Subtropic Arkestra nästa gång ni får chansen. Jazz är inte töntigt. Att tycka att jazz är töntigt är töntigt.

/Nicholas RIngskog Ferrada-Noli