Många avgudar Mattias Alkberg och Bear Quartet. Jag håller också honom väldigt nära hjärtat, men inte så mycket på grund av hans och Bear Quartets skivor som för att han i flera år var en flitig kommentarskribent på min blogg, vi hade små samtal där och även på Mattis egen blogg som jag läste ibland, och vi mailade varandra lite också. Han var alltid så himla sympatisk, butter och svårimponerad men aldrig dryg och överlägsen, alltid otroligt ödmjuk. Jag blev förtjust i personen Matti Alkberg innan jag tog mig an hans musik. Men när jag började lyssna på den älskade jag den – Bear Quartet-låtar som ”Helpless” och sololåtar som ”Helgen v 51” är ju helt underbara.

För mig var Mattias Alkbergs Begravning – som både är namnet på hans nuvarande band och på hans senaste skiva som släpptes i våras – fredagens självklara höjdpunkt på Stockholm Music and Arts. Det var en svinbra konsert. Mitt på scenen stod en gravsten där det stod ”ALLT HAR ETT SLUT – DET TAR ALDRIG SLUT”. Musikerna i bandet – fem unga snygga killar – var alla svartklädda, likblekt vitsminkade i ansiktet med svart runt ögonen. Matti klev in på scenen, dubbelt så gammal och dubbelt så tjock som musikerna, med samma smink i ansiktet men med slitna ljusblå jeans och en ännu mer sliten jeanskjorta. Han vaggade, dansade, imiterade två olika sätt att dö på (elektriska stolen och hängning), slickade sig runt munnen och sjöng, sjöng, sjöng. Han var så totalt inne i känslan, han gav allt. Visserligen på bekostnad av att man sällan hörde texterna, och det är ju synd eftersom Matti Alkberg är en av de mest litterärt begåvade inom svensk musik, men det var ändå okej. Hade han varit behärskad och välartikulerad hade konserten förlorat något.

Sjuk grej nr 1: mitt i konserten hade Matti ett långt tal om sverigedemokraterna, högervindarna, moderaterna, nyliberalismen, individualismen, kylan, empatilösheten – och då hånglade en kille och hans tjej! Alltså jättemycket och jättelänge, de fick verkligen feeling. Så konstigt. 

Sjukt grej nr 2: när Matti spelade ”Skända flaggan” som jag älskar sjöng jag med och dansade som om jag var på karneval. Det var härlig stämning. Min syster och min bror bredvid mig dansade också. Och då kommer en kvinna som står bakom mig och knackar mig på axeln och säger ”om du fortsätter att dansa sådär så kommer du snart armbåga mig i huvudet”. Man ba okej. Vet inte vad jag tänkte, det är en musikfestival, vi är utomhus, det är sommar, allt är härligt, vi står framför ett band som spelar sin hitlåt, alla blir glada, vissa dansar – det var riktigt sjukt gjort av oss. ”Kan ni snälla låta bli att ha så kul? Skulle ni kunna njuta lite mindre av att ni är på en musikfestival? Tack.” – den stämningen. Aja.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli