Söndagen bjöd på ett seminarie med författaren Chimamanda Ngozi Adichie, som är aktuell på filmfestivalen med filmatiseringen av sin bok Half of a yellow sun (En halv gul sol). Boken och filmen kretsar kring inbördeskriget i Nigeria under sent 1960-tal, även kallat Biafrakriget.

Seminariet lämnade minst sagt en del att önska även om Adichie gjorde det bästa av det hon fick. Hon fick konstigt formulerade, irrelevanta frågor och överlag lämnades jag med känslan av att jag hellre hört en föreläsning där författaren själv fick välja vinkel och ämne utan avbrytan från vare sig seminarieledare eller publik. En av frågorna från samtalsledaren var om kolonialismen var ”the root of all evil”? En sådan korkat ställd fråga att Adichie fick spendera svaret med att förklara vad en vettigt ställd fråga på ämnet hade kunnat gå ut på. Samtalsledaren valde också att påpeka att en av skådespelarna i filmen var väldigt vit för att spela någon från Östafrika. En helt irrelevant fråga som grundar sig i okunskap och fördomar om icke-vitas hudfärg och Adichie fick tålmodigt svara med att alla människor ser olika ut.

Och så här fortsatte det i en timme med konstigt ställda frågor som helt enkelt inte gick att svara bra på. Ett av två filmklipp som visades var av en massaker på en flygplats där militären kallt skjuter ner otaliga personer. Varför man valde att visa just detta klippet sa ingen och frågorna efteråt handlade inte om något som hade med massakern att göra. Ett osmakligt val som gjorts utefter ett vitt perspektiv. I publiken fanns såklart många som varit med om krig, hot och militärt övervåld och inte minst människor från Nigeria som förlorat människor i kriget. Att då visa ett 5 minuter långt klipp av en extremt våldsam scen tycker inte jag fyllde något syfte överhvudtaget och saknade helt eftertanke. 
 

Foto: Malin Magnolia Karlsson

 

När det var dags för frågor från publiken uppstod såklart det klassiska läget: människor som ställer sig upp för att prata om sig själva och saker de tycker utan att egentligen ställa någon fråga. Av ca 6 personer var det kanske två som faktiskt hade en fråga som Adichie kunde svara på. Så tröttsamt, när det finns en chans att fråga en otroligt intelligent och kunnig person vad man vill så pratar man hellre om att man inte är feminist inför den? Jag förstår ingenting. Det manliga egot når ibland inga gränser.

När tiden var slut och lokalen började tömmas på folk drog jag en suck av lättnad att denna extremt pinsamma och jobbiga stund var över istället för att lyftas av denna fantastiska persons närvaro. Hur kunnig frågeställaren än var så kändes det som att hon inte förstod något om sin egen vithet. Den vita skammen låg som ett spänt täcke över lokalen där det kändes som att viljan att bevisa sitt bättre vetande inför Adichie resulterade i nervösa skratt och överdrivna applåder så fort hon öppnade munnen. Kanske borde man välja en person med erfarenheter av ämnet och inte bara någon som kan all info som finns på wikipedia så kanske vi hade fått ut ett mycket mer intressant, viktigt och djupgående samtal från en av festivalens viktigaste gäster. 

 

/Julia