Uma och Moa. Foto: Carla Orrego Veliz

På visningen av Kill Bill: Vol 1 och 2 bestämmer jag mig för att Uma Thurman står för samma cineastiska värden som Kurt Russell gjorde på 80-talet. Det handlar om något barnförbjudet, regissörsbundet, visionärt och witty. På samma sätt är Quentin Tarantino vår tids John Carpenter – en smart, mångsidig och egensinnig filmskapare med förkärlek för våld. 

När den första halvan av Kill Bill hade premiär år 2003 var jag elva och chanserna att få se filmen mycket knappa. Titeln och den stilistiska postern räckte dock för att förmedla något mycket våldsamt, nästan övernaturligt mytiskt, som antog en abstrakt filosofisk form i min ännu inte färdigutvecklade hjärna. Det i sanning stora ögonblicket kom dock något år senare, när filmen äntligen damp ner på videomarknaden och hela den känsla som namnet och postern osat av – till skillnad från så många gånger tidigare – faktiskt också infriades. Uma Thurmans geniala tolkning var en uppvisning i konstnärligt våldsutövande vars like sällan tidigare skådats.

Men precis som i Kurt Russells fall har det alltså varit starkt kopplat till ett annat geni, ett som stått bakom kameran. Något hon ständigt betonar under samtalet på biografen Park intill Humlegården i Stockholm. 

En timme tidigare har kön med fans och nyfikna ringlat sig ner mot Svampen, och bredvid mig inne i salongen slår sig tre medelålders män ner. De har med sig utskrivna bilder på fint fotopapper och ömt behandlade posters nerrullade i papprör. De filmar och fotograferar under hela samtalet, för att strax innan Uma lämnar scenen slänga sig ut i lobbyn för att fånga en bra placering vid entrén. 

Foto: Carla Orrego Veliz

Moa Gammel, senast aktuell i Tarik Salehs Tommy, står för frågorna. Som för det mesta är standard om de svenska anorna, genombrottet som skådespelare, kända medarbetare och självklart Tarantino. Thurman svarar sympatiskt och tålmodigt och bjuder på anekdoter där det passar. Bränner till gör det bara när Gammel vill veta om det var svårt att spela mördarmaskinen Beatrix Kiddo som nybliven mamma. Thurman konstaterar att hon inte ser någon motsättning i den kombinationen, särskilt som de flesta mammor nog har något aggressivt och grundläggande beskyddande inom sig när det kommer till deras barn. Vilket hon givetvis har rätt i. 

Annars talas det som sagt mest om filmerna hon gjort tillsammans med Tarantino, och som utan tvekan kommer vara de hon blir ihågkommen för. På det temat uttrycker hon det egna behovet av att ”tillhöra” en regissör. Kanske borde hon även dristat sig till att säga hur viktigt det kan vara för en regissör att tillhöra en skådespelare. För mycket tyder på att Tarantino bara varit hälften av den filmskapare han är idag, om det inte vore för Thurmans förmåga att realisera hans underfundiga, stilistiska och till genren vördnadsfulla karaktärer (när det gäller Tarantino är Christoph Waltz den enda som nått samma skådespelarmässiga topp tillsammans med regissören – med skillnaden att han av någon anledning har tilldelats två Oscar).

Har hon inte omdefinierat hela bilden av den klassiska actionhjälten har hon i alla fall jackat upp den rejält.

/Victor Schultz, Nöjesguidens filmredaktör