Det första som möter mig på Schiphol i ankomsthallen är en person iklädd en maskeraddräkt som ser ut som en gigantiskt ostkub. Det är uppenbart att festen redan är igång.

Resan in till staden är snabb och jag möts av ett Amsterdam som just vaknat upp på bästa sommarhumör efter torsdagskvällens smygstart. 

Festivalområdet ska ligga en liten bit utanför staden i det stora, stora parkområdet Amsterdamse Bos. Vi hyr cyklar för att slippa kollektivtrafiken, vilket visar sig vara ett genidrag. Området ligger längre bort än vi trott och tar ungefär 30 minuters cykeltrampande. Men vägen är å andra sidan väldigt fin, och de som valt att gå verkar avundsjuka. Enda nackdelen är på kvällen när det är dags att cykla hem så är alla cykelvägar dränkta i kompakt mörker. För att vara en stad som älskar cyklar verkar de inte gilla belysning. 

Framme på området, som ser ut som världens största cykelparkering, möts vi av ett enormt tryck på ingången. Jag inser att jag missförstått områdets uppbyggnad. Festivalen består av fem stycken olika scener, plus en outtalad runt den brittiska radiostationen NTS, som har ett dj-bås i mitten av alla foodtrucks och matförsäljare i mitten av det stora fältet där main stage och inomhusscenen UFO ligger.

Som i ett eget område vid sidan av det öppna fältet finns de tre andra scenerna. De är mindre och gömda under lummiga träd, inringade av vatten och storleksmässigt alldeles utsökta för att det ska kännas intimt, som en perfekt skogsfest. Här finns bland annat Boiler Room vilka lyckats superbt med sin lilla scen, en ståltunnel med två öppna ändar där dj-båset är i mitten. Runt omkring det lilla inomhusdansgolvet går det lika bra att dansa, sitta, eller glo på de livesända dj-gigen. Scenen håller absolut toppklass redan från första dagen med Hunee och Shed, via Jeremy Underground fram till sista dagen med Pangaea och framför allt Tama Sumo. Boiler Room har enbart bra stämning och dans hos sig under festivalen, det märks att det är en scen dit alla går just beroende på vem som spelar, det är ingen som slentrianhänger runt. Stämningen exploderar i en helt sanslös dansfest när Tama Sumo är sist ut och stänger scenen. Det är utan tvekan en av de finaste dansupplevelserna jag varit med om. 

En annan av de mindre scenerna är Red Bulls palminredda växthus, vilket är sjukt trevligt. Bara det att dansa i ett växthus är väl tillräckligt lockande? Höjdpunkter här är bland annat Palms Trax, som förutom att vara en av de mest intressanta producenterna just nu är aktuell med en remix på svenske producenten Sean Dixons senaste singelsläpp. Veronica Vasicka, som lyckas kombinera monoton industritechno med stekhet solsken i grönskan i den pergolavibbiga glashuset. Actress, som är rädd att glömma kvar något på området och spelar med sin ryggsäck på sig under sitt set, och Helena Hauff som återigen bevisar varför hon är en av världens bästa dj:s just nu.

Även fast scenerna ligger tätt så stör de inte varandra det minsta. Den sista av dessa tre mindre scener är Selectors-scenen där tanken är att DJ:s ska få större spelrum. Här ska de gräva djupt i skivsamlingen och spela precis vad de vill – personifiera ordet eklektisk. Vilket i de flesta fall resulterar i disco. Även här är det fantastisk bra stämning, men trycket blir i vissa fall nästintill för stort, som när Motor City Drum Ensamble eller Joy Orbison spelar. Jag får då stå inne bland granarna. Men här hittas flera intressanta akter som Young Marco, Donato Dozzy och även stadens alldeles egna enfant terrible San Proper. En av de stora händelserna är när Floating Points, Hunee och Antal gör ett fem timmars-set ihop, samt när Towlie från South Park handlar öl i baren.

Den nästa största scenen, UFO, är en stor hangar. Tyvärr känns den lite slätstruken och utan inramning trots sina gigantiska projektioner. Den warehouse-vibb eller tidiga brittiska gigantiska tältrave som har eftersträvats översätts inte riktigt, men en enkel anledning kanske är att det lockar mer att stå på de förtrollande vackra utomhusscenerna under de här fina eftermiddagarna. UFO-scenen är även mer vigt åt techno än de mindre scenerna som riktar sig mer mot house och där den största scenen fungerar som en brygga mellan dessa.

Just att välja scen blir festivalens stora problem. Det är helt enkelt för bra bokat. När jag kryssat i 85% av allt i spelschemeappen inser jag att jag får vara glad om jag hinner se en bråkdel. Flera av akterna spelar som tur är flera gånger. Vissa spelar på en av de stora scenerna för att tio minuter senare stå framför Boiler Rooms kameror. En fördel med detta är såklart att en kan välja i vilket sammanhang man vill dansa till deras pipa. Stort eller avskalat. 

På den största scenen lyckas favoriten Four Tet, som kvällen innan spelat på Into The Valley i Rättvik, få det gigantiska tältet att kännas som ett intimt klubbgolv på ett makalöst sätt innan legenden Jeff Mills tar över. När han väl spelar The Bells känns det som att det stora tältet över scenen är på väg att förvandlas till ett rymdskepp och flyga ut i stratosfären. Det hela är mycket mäktigt.

Det går snabbt att förstå att det här är oerhört bra festival. Det är lugn och enbart god stämning, bra ljud och utrustat med bra barer och mat utan långa köer då betalning sker via polletter. Att stämningen är viktig för Dekmantel är tydligt med hur de gestaltat och utformat området. Vakterna i entrén är noggranna med visitering för att hålla alkohol och droger ifrån området och även fotbollströjor. En innan ombeds byta om till en vanlig t-shirt allt för att minska risken för bråk. Och jag ser inte heller en enda antydan till bråk under dessa dagar. Det regerande modet är istället en uppvisning av obskyra eller smala skivbolags-tshirts.

När festivalen stänger vid 23 inleds kvällsschemat inne i Amsterdam på det stora konserthuset Melkweg. Melkweg består av fyra salar, ett kafé och en liten konsthall som alla har öppet fram tills det är dags för frukost, och det är bara 6 timmar mellan att Melkweg tänder lamporna tills festivalen börjar släppa in människor på området igen. Det stora huset fylls musik och människor och här ses bland annat DJ Harvey göra ett fantastiskt set i den stora vackra salen. Joey Anderson som spelar i det näst största rummet där taket sänks upp och ner i vågrörelser mot publiken för att skapa ett rum som är i total rörelse. Det största problemet med Melkweg är att det är svårt att hitta i huset och gör vissa av ytorna otroligt trånga och hetsiga när det är så oerhört mycket människor mellan väggarna. 

Ovan nämnda lokala producent San Proper är som ett irrbloss som rör sig över hela området konstant. Det blir nästan underhållande men familjärt hur ofta han bara dyker upp halvt påklädd och flyger fram och tillbaka mellan scenerna. Sista gången jag ser honom är i trappan på efterfesten då en fransman anklagar honom för att vara ”allt som är fel med scenen idag”. Jag stannar inte för att höra repliken.   

Dekmantel är absolut en förstklassig festival för den som älskar modern och klassisk dansmusik och vill uppleva absoluta toppbokningar på ett bra och vacker område som påminner i inramningen om ön i Jurassic Park. Det finns egentligen inget att klaga på och jag längtar redan tills nästa år då det är dags att spela sten-sax-påse med tyskar om vem som först ska få handla polletter för att köpa öl när det är två personer framför oss i kön.

/Christoffer Reichenberg