I det första avsnittet av webbtv-serien Way Out West Sessions, som produceras i samarbete med Norrlands Guld, talar ett björnhövdat Teddybears ut om sin inblandning i kultfilmen Stockholmsnatt.

De klargör även skillnaden på dockor, muppar och människomuppar. Dessutom får vi se senaste singeln Sunshine live från en hemlig garagespelning på Hisingen – tillägnad F!:s Soraya Post.

I nästa fredags avsnitt möter vi Hurula. Alla avsnitt finns att se här.

Efter fjolårets publiksuccé ökar Storsjöyran i Östersund antalet festivaldagar från två till tre. För Andrea Wiktorsson blir det tionde festivalen som bokningsansvarig. 

Andrea började på Storsjöyran 1992 som 18 år gammal sommarjobbare, och har sedan dess blivit en av Sveriges få kvinnliga festivalbokare. Vi frågade henne vilken betydelse Storsjöyran har för de boende i regionen.

Vilken betydelse skulle du säga att Storsjöyran har för Östersundsborna och regionen? 
– Många har växt upp med festivalen och ser den som en källa till stor glädje som stolthet. Det finns ett talesätt som går ”I Jämtland delar man in året i före och efter Yran”. Det säger väl en del! 

Hur ser blandningen boende/tillresta besökare ut?
– 60/40 ungefär.

På vilket sätt återspeglas detta i bokningarna? 
– Inte på något särskilt sätt. Möjligen att den starka regionala förankringen speglas i att vi alltid har värnat om ny lokal musik. Annika Norlin tog till exempel sina första steg som artist med Hello Saferide på vår minsta scen för många år sedan.

Hur har festivalen ändrats under dina tio år på tronen? 
– Hela musikbranschen har ändrats väldigt mycket, och med den också festivalen. Så det är svårt att ge ett kort svar på det. Men Lady Gaga 2009 betyder förstås fortfarande mycket för festivalens internationella renommé. Om man ska peka på en specifik bokning som blev en milstolpe.

Till hur stor del går du på din egen känsla respektive vad er målgrupp efterfrågar?
– Rätt stor del på egen känsla.  När man har tur överensstämmer den med verkligheten.

Vilka artister ser du själv fram mest emot i år?
– Prodigy har en helt galen produktion, så det ska såklart bli en mäktigt upplevelse. Annars är det ofta artister på de mindre scenerna jag försöker hinna se. I år till exempel Say Lou Lou, Little Jinder och Alice Boman.

Har du några förhoppningar kring vad Storsjöyran är om ytterligare tio år?
– Att den fortfarande är en festival som varje ny generation besökare känner att den är just deras. 

Vilka andra festivaler går du själv på i sommar?
– Way Out West och Popganda är tanken. Stockholm Music & Arts hade varit kul, men våra festivalhelger krockar tyvärr.

Storsjöyran pågår mellan 31/7 och 2/8.

Efter några få timmars sömn vaknar vi upp i ett blött tält. Solsken blandas under Lördagen med ihärdigt regn och våra ponchos åker ständigt upp och ned ur väskan. Våra låga ankelboots sjunker ned i leran och förvandlas till gigantiska lerklossar på fötterna. Men vi är glada ändå. Först på listan står Lana Del Rey.

Lana Del Rey spelar på Pyramid Stage, och då hon intar scenen står tiotusentals beredda. I batikklänning kör hon igenom sina största hits, och rösten håller. Vi hade fått för oss motsatsen. Dock finns det bättre liveartister. Lana använder kanske en kvadratmeter av scenen och de fåordiga mellansnacken hjälper knappast. Det blir tillslut, trots en fin röst, rätt platt.

Glastonbury är en fest för alla. Vare sig du reser med barnvagn eller rullstol passar du in. Lika naturligt som skjorta och jeans är tigerdräkt, och ölbongar blandas här med hörselapparater och blomsterkransar. Inget känns påklistrat bara för en helg, även om vissa utstyrslar såklart är det. Kanske späs känslan på av vetskapen om vart vi faktiskt befinner oss. På en av världens största  och mest legendariska festivaler.

Nästa spelning blir Imagine Dragons, där vi snabbt förälskar oss i sångaren. De kommer utspringandes i leriga kläder och det är energi från början till slut. Under sista låten blir sångaren så rörd att tårarna är nära, och vi kan bara känna likadant. Som artist innebär att spela på Glastonbury en slags milstolpe, och höjdpunkt, i var artists karriär. Att man gjort ett avtryck.

På väg tillbaka kommer vi på att här finns nog chans till kändisspaning. Tio sekunder senare, bokstavligen, flyger kameraväskan genom luften och landar med ett plask i dyngan. Tack för den. Vi får avböja ett tv-team som vill fråga om Metallica (vi skulle ändå inte ge några vettiga svar). Hurts sångare Theo Hutchcraft, Alvas drömman, står tydligen några meter ifrån oss. Ytterligare tio sekunder senare ser vi Paolo Nutini. Bild 1 av 3 

Bild 2 av 3

Sådärja.

Mot kvällen drar vi tillsammans med nyfunna vänner upp mot The Park. Någon vill se Disclosure men det är för mycket folk och vi tar oss vidare genom vad som måste vara ett av festivalens märkligaste, och häftigaste, områden. Övergivna karuseller, plastblommor högre än oss själva, gipsgiraffer i naturlig storlek. Torn gjorda av tygband, och barer, scener och klubbar i allt från övergivna Londonbussar till tekoppsliknande krypin. Det är som att ha hamnat mitt i Alice i Underlandet. Eller på en övergiven cirkus som fyllts av en massa folk. Härifrån kan vi blicka ut över en stor del av festivalområdet och i takt med de blinkande ljusen i detta surrealistiska virrvarr tar vi oss fram i leran. Den är nu så tjock att skorna nästan fastnar vid varje fotsteg. Uppför backarna är det ett steg fram, två bak, som gäller. Men tillslut befinner vi oss vid målet. Rabbit Hole. 

Vi har ryktesvägen hört talas om detta ställe, en plats vi bara är tvungna att se. Det vi möts av ser inte mycket ut för världen. En lång lång kö och vårt sällskap gör klart att det kommer ta oss evigheter att komma in. Tillslut kommer någon på den briljanta idén att fult uttnyttja våra presspass. Tydligen får repliken ”we have two swedish journalists here” oss att gå förbi den långa kön. Ibland har man flyt.

Vakten lyfter på ett skynke och fram träder en liten liten öppning, närmast en kattingång. Hukande tar vi oss igenom och kommer in i en bunker med bar. Därifrån går vi igenom ytterligare ett hål i väggen vilken i en snirklande trång tunnel tillslut mynnar ut i en än större bunker. Bland rosa belysning dansar man som i trans och det knaprades nog mer än morötter i detta Wonderland.

Vi stannar inte länge men förvirrar oss på väg hem. Frågar någon i tigerdräkt om vägen till presstältet, vårt enda riktmärke, och möts av ”I don’t think I’m the right person to ask. Look at me, I’m a tiger with a cider”.

//

Klara Hallerström klara.hallerstrom@hotmail.com

Alva Hallerström alvaidahallerstrom@hotmail.com

Den 25 juli är det premiär för Way Out West Sessions. En serie där tittarna kan följa artister som Teddybears och Rebecca & Fiona inför festivalen. Redan idag släpps emellertid en teaser som visar smakprov ur vad som komma skall.

Way Out West Sessions är producerad i samarbete med festivalens ölpartner och kommer att sändas här på nöjesguiden.se samt i festivalens egna Youtube-kanal. Förutom tidigare nämnda artister medverar även Linda Pira och Hurula. De tre första avsnitten följer några aktuella festivalartisters förberedelser, och i efterföljande avsnitt sker sändningarna dagligen direkt från festivalen.

Första avsnittet av Way Out West Sessions visas den 25 juli, och teaserfilmen hittar du här.

Imorgon lördag ställer Popaganda till med gratisfest i Galärparken på Djurgården. På scenen står bland annat Min Stora Sorg, Llojd, Solen, Naomi Pilgrim, Hanna Järver och Colleagues. Kalaset håller på mellan 15-22 och är alltså helt gratis och öppet för alla.

För hela spelschemat, samt info om efterfesten, kolla in Popaparks Facebookevent.