Så kom Popagandahelgen till slut, trots att vi fruktat vad den betyder för sommarens slutgiltiga, well, slut. 

Det första som slår en på området är att folk alltid är så djävulskt snygga på stadsfestivaler. Jag har inte ens varit på särskilt många tältmotsvarigheter (eftersom jag är och förblir ”miss stadsråtta”), men av det lilla jag inte förträngt står det klart att folk sällan peakar utseendemässigt under dag tre på Hultsfred. Evigt tacksam för stadsfestivaler av denna anledning.

Som man fick njuta av detta framträdande! Zhala är allt, hörni. Scendekoren, kläderna, dansandet, de långa partierna där vår äkta drottning spexar med två glittermaracas (?!) och ej minst hennes absurt mäktiga röst. Att få se Prophet – ärligt, kanske den poplåt jag hört som pekar ett störst finger åt hur en poplåt bör vara uppbyggd –  live var magiskt.

Post-Zhala: Patrick, känd från mer än en produktion på SVT samt internet, övar på sin kända aura i mötet med ett kärleksfullt fan. Och, may I add, lyckas ganska bra.

Sorgen i att tofun var slut! Nu närmar sig festivalsäsongen ju sitt slut, men veganer, hör upp: ser ni denna vagn i något sammanhang så armbåga er fram för att få er share av friterat. Vi veganer får verkligen inte i oss tillräckliga mängder frityr. (Annat vegan-på-festival-tips: Vegan Soul Train har allt oftare vågat sig ut på sista tiden!)

Hanna, vad gör du här? Är du glad och upphetsad över att få prata med några gulliga fans utanför Monki-tältet, eller är det ren skräck som lyser i dina ögon? Svar ombedes.

Boss ass-duon Icona Pop syntes jättebra i verkligheten och ganska dåligt på bild. Fint med tydliga stämmor under I Love It! Kanske hade de mött First Aid Kit backstage och blivit inspirerade.

Men hörni, det är en sak vi måste prata om. Vad håller dessa människor på med? Förvånad över att ingen liten ologisk idealist stod i närheten och skrek om vattenslöseriet, men de kanske var upptagna med att youtubekommentera något liknande på amerikanska c-kändisars ice bucket challenges. Har folk inget bättre för sig på festival än att köa för att få skjuta en kraftig vattenpistol på radioaktivitetsskyltar? Varför tar Lokas läsk-och-vatten-blandning så kraftigt ställning emot kärnkraft? Och: är det verkligen den mest moderna kampen?

Tack för den här helgen, Popaganda. Ses igen nästa år. Om vi överlever vintern, som ju som bekant alltid inleds dagen efter Popaganda.

/Greta Thurfjell

Stockholm kämpade idag. 14000 människor med hjärtat på rätt ställe visade sin avsky mot nazism och rasism, men detta till trots var det inte helt folktomt på Eriksdalsbadet. Vit Päls gav 14:45 sin sista konsert någonsin och en tapper popagandapublik sjöng och klappade med när svensk tweepophistoria skrevs. Lyssna på deras bästa låt här.
Nu är indien död.

Popagandahelgen, de dagar som dessvärre alltid även markerar sommarens avslut, är över oss. 

Tur att gänget bakom festivalen har bokat så feta akter (notera: alla de fetaste är, förstås, tjejer) att vi förväntar oss att få glömma att det börjar bli kallt. Att löven faller från träden. Och att solen, typ, går ner innan vi hinner från jobbbet.

Skriv ut och ta med – här är Nöjesguidens tips inför helgen på Eriksdalsbadet.

Smit från jobbet! Du måste hinna se Nicole Sabouné.

FREDAG

Nicole Saboune. Hon satte våra hjärtan i brand med den magiska debuten Must Exist – nu vill vi se henne uppta hela Eriksdalsbadet med sin one-of-a-kind röst.
15.15, lilla scen

Kelis. Hallå! Denna stjärna kan inte få befinna sig i stan med sin Milkshake utan att vi befinner oss exakt framför scen.
17.45, stora scen

Efterfest med Wolf Alice, 1987 och Ida Redig. När 1987 kom med sin Michelle var den goda sortens omedelbara rysningar ett obestridligt faktum. Dessutom lär bossiga Ida Redig, tidigare uppskattad på Kentfest, komma till sin rätt i den där (nåja, lite deppiga) källaren vid Medis. Det här ska bli kul.
Göta källare, 22.00

 Lily Allen. I festivalens presstext för denna Myspace-artist (det fenomenet!) står det att ”de flesta verkar tycka att det behövs en popstjärna som vill ta ner alla andra popstjärnor på jorden”. Ja, jo, om man med ”de flesta” menar ”ett lyckat patriarkat” är det ju onekligen så att kvinnor som hatar kvinnor behövs. Men det behöver ju inte uppmuntras.

Smit inte från området för att slippa Veronica Maggio! Du måste hinna se Kindness.

LÖRDAG

Little Jinder. Äntligen Vita Bergens klockor live! Dessutom har Josefine själv lovat att gäster kommer.
14.00, lilla scen

Zhala. Eftersom det är fysiskt omöjligt att sluta lyssna på senaste I’m In Love är det väl lika bra att gå och se den live. Zhalas scenuppenbarelse får inte missas av någon levande.
15.30, lilla scen

First Aid Kit. Det är så olidligt spännande. Ska de nämna musikkritikbråket? 
19.30, stora scen

Kindness. Efter hans remix på älskade Robyns älskade Monument (ja, känd från Volvo-reklamen) är det få artister vi ser fram emot mer. Här är ett hot tip: artister som är älskade av både kollegor och fans är keepers. Dessutom avgudar Parisa honom.
20.30, lilla scen

Efterfest med Dante, Beatrice Eli och Naomi Pilgrim. En typisk samling artister som vi älskar bäddar för en typiskt bra kväll. Gå hit.
22.00, Göta källare

Efterfest med John Talabot, Baba Stiltz och Mayka. Nej, John Talabot är kanske inte så exklusiv nu när han samarbetar med raringen Axel Boman och är i Stockholm titt som tätt. Men det betyder inte direkt att han inte är bra. Gå hit. Också.
22.00, Debaser Medis

För bloggande och recensioner från helgens Popaganda, häng runt här i Festivalbloggen.

När Neil Halstead vemodigt mässar “Son of Sheba, I saw him drown” teleporteras vi 21 år tillbaka i tiden.

Till en tid då de coolaste banden var de som vägrade att släppa blicken från skorna. Den korta men intensivt brinnande shoegazingvågen sammanfattas oftast med band som My Bloody Valentine, Ride och Slowdive. I My Bloody Valentine byggde Kevin Shields berlinmurar av gitarreverb, och enda gången han släppte blicken från skorna var för att dyka in i sin egen navel.

Oxfordsönerna i Ride var av en annan skola och rev gitarrväggarna bara efter några album (och Andy Bell lämnade drömpop för huliganindie). Gemensamt för alla banden var hur de lät gitarrlarmet, sången och basen flätas samman till en distad naturkraft. Trots det i efterhand kultförklarade albumet Souvlaki hamnade Slowdive alltid i skuggan av dessa två giganter. Fram tills nu.

90-talsåterföreningar verkar vara ett återkommande tema för årets Way Out West. Utöver Slowdive fick vi bland annat Slint, Neutral Milk Hotel och Outkast med blandade resultat. Slowdive reser sig ur skuggorna och in i Linnétältet och låter samspelta som sirener. Som om de inte gjort något annat än att skruva på sina effektpedaler sedan uppbrottet 1995.

Iklädda flanellskjortor och guldpaljettklänningar och omslutna av en ständig rökmaskinsram framstår 90-talets förlorade shoegazeikoner som mystiska sagoväsen. Och med låtar som When the Sun Hits och Catch a Breeze så låter de som det med.

Betyg: 

/Jimmy Håkansson

När mitt sällskap och jag har lyckats ta oss ut till Kvarnholmen (och tro mig, bara det är en bedrift), passerat genom en gigantisk, mörklagd lada för att få våra band, och blivit insläppta på området är vi så pass redo. Klockan är kanske halv fem, vi har missat Adam Kanyama, men kommit i tid till Silvana Imam. Trädgården och Under Brons premiärfestival, Yard, kan börja.

Yards inhägnade ytor känns inte särskilt stora, men de rymmer en del. En scen, sju food trucks (jaja), ett gäng av de sittrappor som Trädgården verkar ha tagit patent på, en inte oansenlig mängd människor för att vara så tidigt på kvällen. Och ett så stort antal skägg att den sammanlagda vikten av dem måste pressa ner Kvarnholmen några millimeter i vattnet. Det enda som skulle kunna göra skägghysterin värre är om trenden ”att sticka blommor i skägget” (obligatoriska citationstecken) spred sig hit – jag fruktar för vad lördagen, med sin mer houseraveiga framtoning, kan komma att erbjuda.

Det första vi ser är Silvana Imam, som tagit med sig sina hemliga superheroes ut till ön för en Yard-exklusiv spelning. När RMH hintade om vilka som skulle gästa konserten gissade jag fel på alla. Men de som dyker upp gör antagligen få besvikna – de är JJ, Min Stora Sorg, Sister, Maxida Märak, VAZ och Beatrice Eli. Ett mäktigt gäng, i synnerhet när de står ihop bakom Silvana under hennes avslutande Svär På Min Mamma. Game changer, denna människa.

Av alla matförsäljare går vi till den med längst kö. Vilket egentligen bara är glädjande eftersom kön leder fram till Vegan Soul Train, som serverar extremt god och extremt djurfri mat. På bild: seitan- och smörbönsgryta med bröd – ser ut som skolmat, är tveklöst godare än skolmat. Ser till min stora lycka inte en enda människa äta ”pulled chicken” (obligatoriska citationstecken).

Sedan följer vad som känns som ett enda set, eftersom alla bokade akter verkar ha fått för sig att generisk (läs: bokstavligen hämtad ur Garageband) drum’n’bass är the actual shit, förutom 63-åriga David Rodigan som mest spelar Buffalo Soldier. Vi ser lite av Lucy Love, konstaterar att hennes texter skulle göra sig bra i Melodifestivalen men att hon är en boss på scen, och sedan har det plötsligt blivit dags för kvällens höjdpunkt.

Lorentz! Vi ska vara tacksamma att vi har en sådan pärla ibland oss, hörni. Livetrummorna som lyfte hans premiärspelning på Way Out West saknas lite här, men i övrigt är kvällen i och med detta fulländad. Duvchi gästar! JJ gästar! Brodern Sakarias dyker inte upp på Nike, som han gjorde i Göteborg, men istället får vi en annan, hett efterlängtad gäst. (P.S. Det är inte en måne som syns i bakgrunden. Det är en lampa. Som ska se ut som en måne. D.S.)

Nämligen JOY! Alla drottningars drottning, det var ett under att publiken överlevde denna eufori. Så kort inhopp, så mycket lycka.

Efter att Lorentz har mimosaskålat färdigt med publiken och gått av scen förvandlas Yard snabbt till en exakt utseendemässig kopia av Trädgården. Hur imponerad av hur de lyckats flytta sin estetik så exakt ut till en svårnådd ö i Nacka jag än må vara känner jag mig lite färdig med kvällen. När vi försöker tränga oss på bussen som ska ta oss hem hör jag några förvirrade turister bakom mig säga: ”Varför sa de inte att det skulle vara en drum’n’bass-festival?”

Och nu ska undertecknad försöka arbeta sig ut till Kvarnholmen igen. På återseende. (Missa inte Bella Sarris, idag 13.30!)

/Greta Thurfjell