Hårdrockarna i Motörhead är den senaste akten att ansluta till Way Out Wests lineup. Bandet kommer tillsammans med bland andra Queens of the Stone Age att spela på öppningsdagen som därmed ser ut att få ett slags rocktema. På grund av sångaren Lemmys vacklande hälsa har Motörhead tidigare tvingats ställa in ett antal spelningar, men samtliga medlemmar uppges nu vara vid god vigör.

Johan Östman Foto: Sima Korenivski

Det är ingen hemlighet att Nöjesguiden vurmar för festivaler. Nu kommer turen till personerna som får festivalerna att hända – arrangörerna. Som mättar allas magar med langos, som kan släcka allas törst med öl och som ser till att vi får fina bokningar. Vi har pratat med Johan Östman som bokar för Norbergfestival om en värdig kulturpolitik, ett gruvkomplex och DIY-anda.

Norbergfestivalen är inte vip-listor, sponsrad öl eller “festival chic”. Det finns inget backstageområde och det finns inga streetstylefotografer. Men det essentiella, det vill säga musik, öl, mat och häng finns naturligtvis. Sen har Norberg något som få andra festivaler har, en unik plats. Det är inte bara ett gäng tält som lite rotlöst slagits upp på en åker någonstanns. Norbergfestivalen brer ut sig runt Mimerlaven, ett numera övergivet gruvområde i den lilla bruksorten Norberg. Spelningarna sker i dessa gamla unika industribyggnader.

Hur skulle du beskriva Norberg för någon som aldrig hört talas om festivalen innan?
– Norbergfestival är ett litet kreativt paradis för alla som är intresserade av nyskapande elektronisk musik. Festivalen präglas av en stark DIY-anda och avståndet mellan arrangör, volontär, artist och besökare är kort. Festivalen äger rum under tre dagar i Norberg, som är en liten bruksort i Västmanland på två timmars avstånd från Stockholm.

Vad blir årets höjdpunkter i programmet?
– Vår huvudscen har i år utökade speltider, med konsertprogram som löper under en hel natt. Det ska bli enormt spännande att uppleva de konserterna och hur publiken kommer att besitta konsertlokalen för en natt – vår huvudscen är ett övergivet gruvkomplex, praktiskt taget en industrikatedral i betong.

”En industrikatedral i betong”. Foto: Frida Salomonsson

Hur håller ni er väl med de boende i Norberg? Hur känner de kring att 08or åker dit och spelar konstig musik i skogen?
– Mimerlaven, som gruvkomplexet heter, vilar som ett vakande torn över den lilla bruksorten Norberg. Under många år talade man bittert om att riva den, för att slippa minnas om forna dagar. För 15 år sedan dundrade Mimerlaven igen för första gången på nära 40 år. Norbergfestival är av lokalbefolkningen ett uppskattat spektakel, om än av många helst betraktat på visst avstånd.

Varför tror du att besökarna, med handen på hjärtat, orkar åka ut till mitten av ingenstans för att gå på en så liten festival varje år?
– Logistiken är det vi kämpar med mest kring festivalen. Varför orkar vi och och varför orkar besökarna? Platsen är fantastisk. Att ta över och tillsammans producera kultur i ett gigantiskt övergivet gruvkomplex i vittrande betong och rostande stål är fortfarande 15 år in i festivalen, med ett ord, drömlikt.

Har du några förhoppningar kring vad Norberg kan vara om fem år?
– Om fem år hoppas jag att vi har en stabil, tydlig och värdig kulturpolitik i Sverige, som tillåter mångåriga satsningar på kulturyttringar och inte stirrar blint på årsbudgetar eller potentiellt självständig soliditet. Norbergfestival är en av många bidragsberoende scener som varje år måste kämpa och återberättiga sin existens.

Vilka andra festivaler ska du på i sommar?
– Samspel, Way Out West och i höst polska Unsound.

Norberg 2012. Foto: Frida Salomonsson

Jag ogillar ordet magiskt, mest för att det missbrukas och alltför ofta används för att beskriva medioker rock’n’roll eller typ en grillad macka men årets Skankaloss var… Mycket bra. Bortsett från epic väder såg jag några riktigt, riktigt bra spelningar, slog mitt badrekord och dansade skorna dammiga under helgen i Gagnef. Utöver musiken fanns det i vanlig ordning konst på området, performance och ambitiösa inofficiella efterfester i form av open airs. Här kommer en summering av Skankaloss i mobilbilder:

Bryggan och Dalälven:

Ett par guitar heroes:

Tidigt fredag kväll spelade Alice Boman på Amfiteatern.  Hennes starka och sköra röst framför en spegelblank Dalälv är en setting som berör. Höjdpunkt: Alla okrossade hjärtan kändes krossade när hon under fyra starka minuter framförde Be Mine.

Nu är det tre veckor sedan. Tre veckor sedan vi begav oss från ett regnigt London mot ett ännu regnigare Glastonbury. Glastonbury Festival är en av världens största och populäraste musikfestivaler. Beläget i engelska Somerset förvandlas kohagar och ängar till leriga dansgolv, en vecka om året. I år lockade festivalen omkring 200 000 besökare och vi hade turen att vara två av dessa.

Här har ni oss!

Vi är sist av bussen där den stannar utanför Gate A. In släpar vi våra fem proppfulla matkassar, en trasig rullväska samt övrig packning in på området. Det enda vi hoppas är att hinna slå upp tältet innan det mörka molnet ovanför ska hinna ifatt.

Området är inringat av meterhöga staket. Vi får höra att under en sommar hade en tredjedel av besökarna plankat sig in. Då festivalen startade 1970, dagen efter att Jimi Hendrix dött, kostade en biljett endast en pund. Då ingick även mjölk. Ganska stor skillnad från idag, då biljetterna tar slut på ca timmen, och kostar drygt 200 pund.

Vi har genom vänner på plats hört att stövlar och regnkläder är ett måste, något vi fram tills dagen innan inte haft en tanke på. Tio minuter före stängning kvällen innan rusar vi på varsitt håll, från butik till butik, för att inhandla de sista nödvändigheterna. Ett eluttag på Primark blir de döende telefonernas livlina då beslutsångesten kring stövelval och regnponchofärger tar över. Snålheten avgör och vi går därifrån med varsin poncho och ett par ankelstövlar. Att dela på.

Med regnet nära inpå får vi tillslut upp tältet. På väg vidare mot pressområdet faller den första skuren. Den övergår snart i hagel. Då vi kommer fram är samtliga kläder dyngsura, och vi ställer oss i kö till värdeskåpen. Väl framme ska formulär efter formulär med uppgifter fyllas i och vi får frågan ”what is your housenumber?”. Hon får det IQ-befriade svaret ”right now we stay in a tent”.

Väl inne stöter vi som av en slump på två vänner från London och beger oss tillsammans mot helgens första spelning – Foster The People.

Då vi kommer fram till festivalens näst största scen Other Stage, har Foster The People redan satt igång. Att de inte riktigt levererar som vi hoppats gör inte så mycket. Det är en härlig känsla bara det att vara framme och att snart få höra en av våra absoluta pepplåtar- Pumped Up Kicks. Dock är Foster The People som sagt lite av en besvikelse. Kemin mellan band och publik lever inte upp till förväntningarna. Då konserten går mot sitt slut har solen återigen tittat fram och vi går mot tältet för att byta till torra kläder, blanda en drink, och hälsa på våra nya grannar för helgen.

Framåt kvällen spelar två utav våra favoriter. Svenska Lykke Li, där förväntningarna är riktigt höga efter otaliga timmars lyssnade på nya skivan I never learn. Samt Paolo Nutini, som vi dagen efter stöter på och får ett foto med. Spelningarna är bland det bästa vi sett.

Paolo Nutini är riktigt bra live. Med ihopknipna ögon levererar han samtliga låtar med fullständig känsla och närvaro. Helgens bästa, speciellt då Scream (Funk My Life Up) och Iron Sky kör igång. Med en röst som från en annan tid är han det perfekta avslutet för dagens konserter.

Det börjar mörkna, och i takt med att leran stelnar runt smalbenen, vaknar en annan typ av scen till liv. Ansikten vänds från scen mot varann och dansgolv efter dansgolv skapas i leran. Alla ska någonstans. Plötsligt känns det som att vi är dubbelt så många och området hälften så litet. 

Glastonbury är en festival dygnet runt. Det blir därför inte samma campinghäng det ofta blir på svenska festivaler. Här är klubbarna och barerna öppna natten igenom och är lika mycket en anledning att komma hit, som dagens akter. På många sätt påminner Glastonbury nattetid om en fantasivärld. Blinkande ljus, utklädda människor och musik från alla håll. Vet man inte vart man ska är det bara att sälla sig till folkströmmen. Den leder utan tvekan till något nytt och annorlunda.

Då vi närmar oss ett av områdets silent discon hörs inget förutom dåliga Whitney Houston-imitationer. Utan hörlurar beger vi oss in.

//

Klara Hallerström klara.hallerstrom@hotmail.com

Alva Hallerström alvaidahallerstrom@hotmail.com

Foto: Robin Smeds Mattila

För att spä på förväntningarna inför festivalsommaren ytterligare enkätar vi loss med rutinerade festivalbesökare – sist ut var Johanna Schneider och nu ställer vi DJn, Grupp 13 medlemmen och Mejanstudenten Jin Mustafa mot tältväggen. Om det mäktiga Norbergsyndromet, festpyjamaser och drömmen om en festival i en spökstad.

Hur såg förra festivalsommaren ut?
– Jag besökte Voltfestivalen, spelade med Samlingen på Köjafestivalen, arrangerade och spelade på förfesten med Grupp 13 och efterfesten med Samlingen på Gagnef – Skanka Loss. Och slutligen byggde jag en installation med mina vänner Tove Dreiman och Johanna Romedahl på Norbergfestival. 

Vad har du för sommarplaner?
– Som besökare var jag på Voltfestivalen och sen kommer jag att dansa, hänga och spela skivor på Samspel, Gläntan och Norbergfestival. På årets nya festival Yard kan det också löna sig att spana lite extra ut över vågorna kring Kvarnholmen… Grupp 13 kanske guppar förbi.

Fem bästa bokningarna i år?
– Jag har svårt för att banta ner det till enbart fem bästa men till tio lyckas jag. Johanna Knutsson och Paula Temple på Voltfestivalen. Human Rays, SARS, Sthlm Murder Girls, Anjel Tawaifi, Ulwhednar, Skitungen, HORW och Andrea Parker på Norbergfestival.

Tre bästa festivalminnen?
1. Grünanlagen festival år 2009, då belägen i en övergiven militär flygbas i Wittstock i Tyskland. Scener och dj-bås var placerade vid öppningarna till hangarerna och de stora flygfälten användes för camping. 
Jag kände inte till så många i line-upen men blev ändå övertalad av min tyska vän att följa med. Sista natten vågade vi och ett 50-tal andra besökare trotsa reglerna och klättrade upp på en av hangarernas gräsbeklädda tak och dansade hela natten till Ben Klock, Steffi och Tama Sumo. Solen gick upp i takt med musiken och jag önskade att det aldrig skulle ta slut. 

2. År 2010 blev jag alldeles omtumlad och förtrollad av den nerlagda gruvbyggnaden Mimerlaven på Norbergfestival. Den är utan tvekan Sveriges absolut bästa scen! 
Med ett naturligt reverb på 3 sekunder och alla de kvarglömda maskinerna och metallföremålen som vibrerar till artisternas ljud och toner, skapas mäktiga dån och atmosfärer. 
När en konsert är riktigt bra förlorar man uppfattningen om tid och rum, gravitationen upphör och det är bara nuet som finns. Jag kallar det för Norbergsyndromet.

3. På Voltfestivalen 2012 hamnade jag och några från Samlingen på efterhäng med Ikonika i logen efter hennes fantastiska spelning. Det var första gången jag såg henne spela och blev mäkta imponerad. Vi blev erbjudna listplatser till Hultsfred där hon skulle spela veckan efter. Ingen av oss hade egentligen tänkt besöka festivalen, men vi kunde inte tacka nej till att få se henne spela igen.
Så vi fyra åkte bil i 4 timmar, hängde på festivalområdet i 4 timmar, la oss i bilen och sov som sardiner i 4 timmar och sen körde tillbaka till Stockholm på 4 timmar. Det var 16 oförglömliga och roliga timmar ihop! Och soundtracket: Roger Sanchez – Another Chance.

Det bästa sättet att smuggla in sprit?
– Om jag smugglade sprit skulle jag inte avslöja några knep.

Ouppfylld festivaldröm?
– En outvecklad och påbörjad idé… Jag skulle vilja vara med och arrangera en festival i ett övergivet samhälle, i en spökstad. Biografer, teatrar, kyrkor, badhus, fabriker kan användas för scener till musik och konst. Bostäder åt alla besökare blir de övergivna lägenheterna, och butiker och restauranger öppnas upp igen tillfälligt. 

Kryssa i det som är viktigast för dig
[X] Bokningar
[  ] Boende
[  ] Crowd
Trots att crowd är A och O för bra stämning går jag ändå på festival främst för att uppleva och upptäcka ny musik. Dessutom tycker jag att det är viktigt att en festivals line-up är (så) jämställd (som möjligt), därför blir bokningar ett självklart val.

Mest pinsamma festivalmode du gjort sig skyldig till?
– What? Festivalmode? Hehe, har aldrig brytt mig om stil på festival, det är bekvämlighet före allt! 

Har Sverige för många festivaler?
– Det har jag faktiskt svårt att svara på, men jag vet att Sverige inte har för många festivaler som faller mig i smaken.

Godaste vs äckligaste festivalmaten:

Något lagat, typ veggrytor. Eller grillat, typ vegburgare..

Mjukost på tub och fuktigt bröd som jag envisas med jämt.

Bästa festivalöverlevnadstips!
– Underställ. Är också ett hett tips för alla som gillar sena utomhusfester. Nätterna är alltid kallare än vad man tror. I år tänkte jag uppgradera till underställ i siden, värmer när du är kall och svalkar när du är varm! Som en festpyjamas.

Missa inte att få alla uppdateringar om sommarens festivaler här i vår festivalblogg.