Foto: Way Out West

Ingrid live, natten till söndag på Trädgår’n.

Det var helt vansinnigt, givetvis, och så otight som man måste förvänta sig efter två dagars lekfullt rep.

Men oerhört kul och väldigt feelgood när Peter Bjorn and John, Miike Snow (med Andrew Wyatt i negligé) en silver(halv)klädd Lykke Li, glam-Jocke Åhlund med ansiktsmålning och fjäderboa, stenhårda Coco Morier och en gästande José González byter instrument med varandra, snubblar på varandra och i ett par fall kryper under varandra.

Höjdpunkterna var Lykke Li och Peter Morén tillsammans i Pughs gamla Små lätta moln, medan det regnade ballonger från taket, och inte minst Lykke Li och Andrew Wyatt i Young Folks, med originalartisterna förtjust visslande i bakgrunden. 

Annat som gjorde mig glad i år:

Jonathan Richmans spontana piruetter. Billy Braggs tepaus, japanska The Suzan, First Aid Kit med märkbar ovana vid arrangemangets storlek men likväl fantastiska sånger och röster, Sara Wilsons nya trio Woodlands, Anna Von Hauswolff på hemmaplan, St Vincent, Mogwai, Miike Snow själva, Feist och stundom även Blur och Afghan Whigs. Och så givetvis det mest omtumlande moderna av alltihop, gamla Kraftwerk, trots de där irriterande brillorna. 

/Patrik Forshage

Foto: David Johansson/ Rockfoto.nu

THURSTON MOORE har varit en 17-årig rockslacker i 35 år och har fortfarande samma pojkaktiga utstrålning. Sjukt. Men fint. Många festivalbesökare hade nog hoppats på akustiska låtar från fjolårets soloalbum (själv hade jag hoppats på underbara ”Benediction” från den skivan), men tji fick vi.

Istället ett massa distat oväsen à la Thurstons hemgrupp Sonic Youth. Men – och detta är ett viktigt men – Thurston Moore är en av cirka fem manliga rocksångare i historien som faktiskt är genuint coola. Han kommer undan med gitarrmisshandlandet och den slöa nonchalansen. Man gillar honom inte trots, utan just för detta. Sonic Youth är en påminnelse om att rock faktiskt har ett existensberättigande, och denna konsert var i sin tur en påminnelse om detta.

Foto: Petter Hellman/ Rockfoto.nu

DEPORTEES var tyvärr extremt tråkiga. Deras stora sound och snygga melodier placerar dem någonstans mellan The Ark och Manic Street Preachers, men särskilt personliga blir de aldrig, och det mest fantasifulla som hände under deras WOW-konsert var att trummisen i en låt spelade långsammare och långsammare… Till slut jättelångsamt… Sedan snabbare och snabbare… Sedan normalsnabbt igen.

Jaha. Snark.

”A heart like yours in a time like this” var dock fin.

Foto: Nils Linde/ Rockfoto.nu

DE LA SOUL var en stor besvikelse.

Istället för att spela det pärlband av singelhits som de har gjorde de en klassiskt jobbig hiphopspelning – började en låt, avbröt efter 30 sekunder för att säga ett lamt skämt eller skälla ut publiken för att den inte dansade tillräckligt mycket (iofs en korrekt iakttagelse, men lösningsmodellen var inte särskilt konstruktiv), körde en massa ”when I say [xxxxx], you say [yyyyy]”-klyschor och värst av allt: rappade inte.

Som av rädsla för att publiken inte skulle förstå texterna körde de en märklig Cab Calloway-pastisch i låtar som ”Egotrippin part 2”, och som gammalt fan blev man rejält sur. Men men.

Foto: Niklas Axelsson/ Rockfoto.nu

REFUSED splittrades med buller och bång 1998 men återförenades tidigare i år – enligt ryktet fick medlemmarna en miljon var för att spela på Coachella i USA.

Det säger något om hardcorebandets legendstatus, och bisarrt (och imponerande) nog lät de lika furiösa och samspelta nu som på 90-talet. Dennis Lyxsén showade som en elchockad akrobat och moshpitten framför scenen var minst sagt vild (jag klarade av tre låtar där – det var som att dansa inuti en torktumlare).

Det var inte min typ av musik, men energin i konserten gick inte att ta miste på.

Foto: David Johansson/ Rockfoto.nu

HOT CHIP var toppen.

Det engelska bandet har de senaste åren i allt högre grad omfamnat dansgolvet, och från början till slut var detta en underbar discofest. Men det Hot Chip har förutom tunga trummor och snärtiga refränger är ett vemod och en desperation som gör deras musik riktigt angelägen.

Jag saknade ”Touch too much” och att få höra någon av deras fina ballader, men annars var det en perfekt konsert.

Foto: Johanna Wallin/ Rockfoto.nu

Men om man ville se KINDNESS på klubb efteråt, och det ville man, skulle man ha gått långt innan Hot Chip slutade spela. Som alltid var det kaos med köer och klubbar på Stay out west, och jag kom inte in på Storan där Kindness spelade.

Jag gick till Trädgårn och hoppades på EL PERRO DEL MAR men där var det tvärstopp i kön. Inte förrän den ordinarie konserten var slut började folk lämna lokalen och vakterna började släppa in folk – jag fick höra det fina extranumret ”Change of heart” innan geniet lämnade scenen för gott.

Lite senare spelade ZHALA, men bara en låt (!) (den var bra) (men ändå). Ännu senare spelade den begåvade debutanten SIBILLE ATTAR, men eftersom min sista spårvagn hem snart gick hann jag bara höra en minut innan jag var tvungen att dra. Trist avslutning på en halvbra förstadag.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Okej, det är avgjort. Jag älskar festival! Varför har ni inte sagt innan hur kul det är? Man behöver ju inte alls sova i ett tält och nästan ingen kissar på en när man väl somnat.

Det här var superbt i år:

• Bokningarna
• Den vegetariska maten
• Att man kunde ladda sin mobil (!!!)

Till nästa år önskar jag mig:

• Att ni outar bokningarna tidigare (varför håller ni på den infon?)
• Att man kan gå ut/komma in på fler ställen (inte nådiga köer)
• Färre störiga killar

Då säger vi så. Nu: detox.

/Natalie Ibron

Nä vad galet. En dagsfylla till! Eftersom jag pluggade i Lund i sex år (jag vill inte prata om det) kan jag det där med dagsfyllor i parker, och jag gillar det. Tre på raken började litegrann tära på mitt psyke men jag kämpade på, och vi var inte direkt ensamma i gräset utanför festivalområdet. Överallt satt folk i ett hav av skräp, spyor och kiss. Alla luktade illa­ – ingen brydde sig. Man trodde att folk hade bättre hygien på stadsfestivaler och så hade dom inte det ;pPPpPP 

Första spelningen var Yelawolf, signad av Eminem, och det var faktiskt lite som att se Marshall Mathers i en upphottad version. Älskade ju honom ca 1999 så det var ganska roligt. Flabbade dock när han hälsade till alla ”fellow weed smokers out there” pga töntigt. Nästa artist, även han på Linnéscenen, var A$AP Rocky som också försökte få lite skön knarkfeeling men hade missat att han var i Slottsskogen i Göteborg. Aja, kul att se honom live men vetefan om det var så mycket som var roligt, eller bättre än på skiva. I alla fall, mycket mysig stämning när han började antirasismhetsa publiken! Så sympatiskt.

Sen detta stora: COMMON.

Sjukt att se denna legend live. Sjukt också att han tog upp en tjej på scen! Alla trånande groupies dröm! Observerade att kamerorna först filmade en överpepp tjej som blev lyft över kravallstaketet för att bege sig upp på scen meeeen som Common nobbade och istället pekade ut en annan. Åh förnedringen.

Kraftwerk var… kul. Makten de männen har. 40 000 miljarder människor dök upp på deras spelning i specialdesignade superlöjliga 3D-glasögon för att se de här fyra i princip stå still och titta framför sig. Besparar er en 2D-bild på 3D-effekterna.

Kvällens höjdpunkt:

Definitivt Världskulturmuseet, där Gnucci med Vaz körde så jävla hårt, klättrade på högtalare och hade sig. Älskar henne! Resten av museet älskade också henne för det var inte en jävel som stod still. Mycket, mycket bra.

/Natalie Ibron

Än så länge har hoppet om Frank Ocean inte lämnat oss. En enorm mängd rykten om inställd konsert sprids bland festivalbesökarna (inte minst efter Franks två failures to launch i Norge respektive Finland) men alla håller i skrivande stund fortfarande tummarna. Sett i bajamajakö:

Kämpa.

Igår var en något trögstartad festivaldag på grund av den stora mängd öl som intogs efter Hot Chips spelning. Som tur var blev jag bjuden på brunch (mängden bruncher på den här festivalen är…) och kunde snart återhämta mig med hjälp av Bloody Marys och cava. Efter en fylleshoppingtur (=min bästa hobby!) såg vi andra halvan av First Aid Kit. Somnade nästan men jag är 90% säker på att det inte var spritens fel. Bandet lämpar sig verkligen inte för så pass stora scener som Flamingo, eller så pass full stämning som det är på festival. Om man ska se First Aid Kit ska det vara på nån intim klubbspelning där de faktiskt får kontakt med publiken och där deras hårsvängande ger en annan effekt än det LOL jag kände igår. 

Åh, Feist. Visste att jag skulle älska spelningen redan innan de gick på scenen pga nedan.

#freepussyriot!

Roligt: sångerskan delade in publiken i lag och döpte ena laget till the blue team. Tystnaden som lade sig över hela Slottsskogen måste ha varit talande för hon frågade efter en liten stund om blått var negativt politiskt laddat och döpte om laget. Flabbade.

Gubbarna i Blur avslutade festivaldagen med att återupptäcka keyboardens olika roliga effekter. En av gubbarna rökte på scen. Rocken är inte död u guise.

/Natalie Ibron

PS: mer s.k. människor med etniskt utseende på spelningarnas scener (främst som bakgrundssångare obs) än på hela festivalen sammantaget. Kämpa WoW. DS