11:20 5 Aug 2012

Vissa artister är snarare än musikartister att betrakta som poeter som väljer att läsa upp sina dikter i sjungen form med musikaliskt ackompanjemang. Det gäller delvis för Bob Dylan och Joni Mitchell (de är verkligen musiker – också) men det gäller i allra högsta grad för Leonard Cohen, och det gäller ännu mer för Patti Smith.

Hennes första album ”Horses” från 1975 är en rockklassiker, men det är inte ett rockalbum, snarare en elektrisk diktsamling. Har man den ingången till Patti Smith är det lätt att uppskatta henne – har man det inte, och jämför henne med andra, mer musikinriktade artister, till exempel alla hundratals kvinnor som sagt sig vara inspirerade av henne (alla från Madonna till First Aid Kit), blir man lätt besviken och fattar inte vad all hype handlar om. Men Patti Smith är grym.

Hennes sånger är unika.

Innan konserten på Stockholm Music and Arts börjar är trängseln närmast scenen närapå hysterisk. Det är som på en Justin Bieber-konsert, men det är inte 14-åriga tjejer som trängs, utan 54-åriga. Det är fint att se hur trogna och entusiastiska Patti Smiths fans är, de som har hängt med sedan starten. Hon är en ikon. När hon kommer ut på scenen vet jublet inga gränser, och bandet får vänta så länge innan de kan börja att de till slut bara kan le och skratta åt publikens glädjevrål. Men sedan börjar de, med en fin tolkning av ”Dancing barefoot”. Innan låten är slut har Patti Smith sparkat ner mickstativet och fått hela publiken att skandera ”Oh God, I fell for you”. Hon är på topp, fylld av energi och artisteriglädje, och dansar omkring på stället. Hon får feeling, som Anna Järvinen hade sagt.

Patti Smith är en politisk artist och har flera mellansnack om hur alla bör ändra sitt beteende för att skapa en bättre värld.

Men det bästa mellansnacket är det som kommer efter en inspirerad version av klassikern ”Gloria” – Patti ropar tre korta ord: FREE PUSSY RIOT.

Så enkelt, så självklart. En påminnelse om popmusikens betydelse i samhällen som är mindre demokratiska än det vi lever i.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

”My first move was to get a Rolling Stone my boyfriend. I slept with three and decided that the lead singer was the best bet.” Så sa Marianne Faithfull till New Musical Express på 1960-talet. Hon var överklasstjejen (hennes mamma härstammade från den överfeta Habsburgska dynastin) som gjorde uppror och blev en it-girl i Swinging London. Hon var snygg och hon kunde sjunga. 1964 släppte hon sin första singel, ”As tears go by”, skriven av Mick Jagger, Keith Richards och Stones-managern Andrew Loog Oldham (som upptäckt henne), och det blev en hit och början på en lång karriär.

Men i början av 1970-talet var allt annorlunda – karriären hade gått i stå, Mick Jagger hade gått vidare till (många) andra kvinnor och Marianne Faithfull var fast i ett drogmissbruk som till slut gjorde henne hemlös. Hon sjönk allt längre ner i misären, men lyckades på något sätt resa sig i sista sekunden och släppte 1979 det fantastiska albumet ”Broken English”, färgat av såväl punken som David Bowies Berlin-skivor och fylld av brutalt uppriktiga sånger och en raspig ”jag har varit med om en del”-sångröst. Det blev nystarten på Faithfulls karriär, och även om hon inte gjort något lika starkt sedan dess har hon släppt många skivor och gjort inspirerade samarbeten med yngre generationer av artister.

Det är detta livsöde man bär med sig när man går och ser den idag 65-åriga Marianne Faithfull live. Jag bryr mig inte så mycket om att konserten inte är överväldigande bra – jag blir bara glad att se att Marianne Faithfull står där, ser ut att må rätt bra och orkar sjunga sina gamla hits. Hon rör sig inte alls på scenen, hon sätter sig ned på en stol ibland och hon har ett notställ med texter till låtarna. Men hon sjunger fint, och hon ser cool ut när hon tänder en cigg och håller den i handen under en hel låt. Från ”Broken English” spelar hon både den tunga titellåten
och hitten ”The Ballad of Lucy Jordan”, dock tyvärr inte den stenhårda ”Why d’ya do it”. Hon spelar även några covers, som Leonard Cohens ”The tower of song”. Det är en trevlig konsert.

Man önskar att Amy Winehouse (som Marianne Faithfull för övrigt visade sitt stöd för offentligt, innan hon dog) fick bli lika gammal och göra samma sak. Men ödet ville annorlunda.
/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli
2:23 4 Aug 2012

Så här ser det ut just nu i årets parad som redan klockan 13:00 började tåga genom stan från Humlegården mot Pride Park i Tantolunden där den slutgiltiga Pridefesten ”Paradengalan” kommer hållas ikväll i sällskap med bland annat Agnes, Lilla Sällskapet och den nyblivna singeln Lena PH som kommer att framföra årets pridelåt ”Du följer väl med?”. 

I paraden har vi så här långt fått se ett bögrugbylag, en uppsjö av fackförbundsrepresentanter, änglavingar, en av våra nyblivna (och nu mer även närmsta) vänner Mona Sahlin, spexiga plåtburkstransor, Jonas & Mark, ett fåtal bögbrats, ”Bears on Tour”, en ladyboy hand i hand med en butchlebb, två personer utklädda till HBT-hobbits och Annie Löf. Allt till tonerna av diverse tveksam musik varvat med sambarytmer. GIVETVIS har även Fotografiska en vagn i pridetåget.

HAPPY PRIDE ALLA FANS!!!

Nu: En shot! 

CHRISTOPHER & SEBASTIAN 

Igår var det allså dags för tävlingen Mr Gay Sweden 2012. Finalisterna bestod av nio bögar i 20-årsåldern som fick visa upp sig i speedos och svara på frågor av typen ”Är du singel?” inför en smällkåt jury. Som vi tidigare har berättat så leddes kalaset av den briljanta Army of Lovers-sångaren Jean-Pierre Barda och Hollywoodfrun Maria Montazami. Vi tog ett snack med den sistnämnda utanför ett bjudspritsdimmigt Hamburger Börs.

Vad tycker du om Stockholm Pride så här långt?
–  Im so exited! Jag älskar det. This is so fun! Jag och min BFF Mindy som har följt med mig till Sverige ska till och med vara med i paraden. 
Har du några homoerotiska erfarenheter att dela med dig av?
– Gud nej! Men många lesbiska har raggat på mig. Jag har fått tacka nej men sagt att jag älskar dom. 
Maria Montessori startade sin första skola 1907, när öppnar Maria Montazami sin?
– Jag öppnade den 1990.
Vadå, du har alltså redan gjort det?
– Eller… Vad betyder det?
Det är typ någon specialpedagogik…
– Ja, jag vet! Mina barn har gått i Montessoriskola. Jag vet allt om det! Men jag vet inte när jag ska starta min egen. Det är ingenting jag har tänkt på än, men ”Maria Montazami Academy” tycker jag already sounds like a name. 
Om du var tvungen att enbart äta mat bestående av en enda färg i resten av ditt liv, vilken färg hade du valt då?
–  Då hade jag valt grön. För jag tror att grönt är en jätteuppfriskande färg i sig själv. Tänk er ärtor, lime, bönor. Bean green!

Mitt i Marias svar på den alltid lika aktuella matfrågan hoppar Marias bästis Mindy in och berättar att hon i alla fall inte hade valt svart mat.

CHRISTOPHER & SEBASTIAN 

5:47 3 Aug 2012

(Foto: Aftonbladet/ALL OVER PRESS)

Igår kväll var det dags för något som verkar vara alla prideveteraners favoritkväll, nämligen Schlagerkvällen. Under nästan fem(!) timmar avlöste svenska och internationella schlagerakter varandra och vi misstänker att samtliga artister som uppträdde tagit ett gemensamt beslut som gick ut på att mellansnacken ENDAST fick innehålla orden ”mår ni bra Pride?!”. De första timmarna bestod nästan bara av artister som typ kommit på sjunde plats i den andra deltävlingen i Melodifestivalen 2004, detta verkade leda till både förvirring och spridd förtjusning i det massiva publikhavet. Störst jubel fick utan tvekan Loreen och Jedward (som otippat gästades av en något rusig Tara Reid, who could have guessed?). 

Idag då? Jo, trots att Fröken Sverige-fenomenet känns aningen daterat lever traditionen vidare och under denna vecka i form av Mr/Miss Gay Sweden. Killarna tävlar ikväll på Lill-Babsfavoriten Hamburgerbörs och tjejerna ställs inför rätta på tunnelbanehaket Göta Källare på lördagskvällen. Vår BFF Jean-Pierre Barda har bestämt sig för att lämna frisörsalongen därhän över helgen och leder evenemangen tillsammans med superkvinnan Maria Montazami ikväll, och Solsidanskådisen Josefin Tengblad imorgon. Eftersom vi älskar twinks och eftersom twinks älskar oss har vi bestämt oss för att ära Hamburgerbörs med vår närvaro ikväll och det kommer bli så kul! Eric Saades twinkdays are over så han får förgäves leta efter oss i publikhavet i Pride Park klockan 22:00 då han ger en konsert. Vi ställer oss även mycket kritiskt till att ovannämnda flick/bög/barnidol under sin turné i fjol – enligt en MYCKET säker källa – inte lät bli att spela sin låt Killed by a cop bara några dagar efter det hemska som inträffat på Utøya. Fy skäms!

Nu har vi superbråttom! TOODLES!

CHRISTOPHER & SEBASTIAN