Som festivaln00b vill jag tro att jag har en mycket god utgångspunkt för att bedöma hur väl Way Out Wests första dag utföll. Jag är, likt Schweiz, neutral och kommer inte dryga mig med ”fast Prince förra året…” och sånt.  Resultatet av min första dag är, i alla fall: KUL!

Jag har förstått att det är kutym att det regnar på festivaler. Go:teborg bjöd på ett trendbrytande sätt igår på gassande sol! Alla besökare fick vätskebrist och svimmade eftersom man inte får ha med sig vatten på området men det kan väl en festivaldag vara värd. Detta innehöll min dag: 

De La Souls spelning imponerade på mig, även om de som gav mest var publiken. Kolla bilden, helt sjukt drag! Inser nu att jag fångade dem i en olycklig position men ni fattar!

När Florence Welch (Florence + The Machine) hetsade alla att på klassiskt tonårskärleksvis lyfta upp sina loved ones på axlarna var jag tvungen (?) att lyfta min kompis Ylva. Det var i efterhand inte ett genialiskt beslut då min physique verkligen inte är lämpad för sådant. Jag drogs med i sångerskans pepp just eftersom jag är en sån n00b och var tvungen att visa min kärlek i ca 7 sekunder innan min ryggrad vek sig och Ylva trillade ner. Aja.

Hot Chip avslutade min kväll med att köra nån slags hitkavalkad med alla sina singlar, nånsin. Inte för att jag klagar men det var uppenbart att vi i publiken blev inte bara flörtade med, utan att vi både fick en fiktiv sexa Red Bull vodka och en lapp med Hot Chips nummer, mail och ICQ på.

Allt som allt verkar ju festival vara kul! Jag ska ge det två dagar till för att vara på den säkra sidan.

/Natalie Ibron

First Aid Kit, Frida Hyvönen och Grillat & Grändy i all ära, men det är Anna von Hausswolff som gjort årets bästa svenska album. ”Ceremony” är ljudet av den unga singer/songwriterns steg från vackra pianoballader till mäktiga, nästan metal-tunga ljudlandskap med fantastiska sångmelodier och hypnotiskt orgelspel.

Och live är hon lika magnetisk som på skiva. På Stockholm Music and Arts ställer hon sig på scenen i den stekande solen i sällskap av två elgitarrister (men ingen basist, ovanligt arrangemang!), en trummis, en keyboardist och en körsångerska. Men Anna ser på sätt och vis ut att vara ensam, både band och publik försvinner, hon är helt inne i sin musik, uppfylls av den, dansar till den, tyglar den, släpper lös den. 

Anna von Hausswolffs musik låter som att den befinner sig i en vulkan – ibland innan det annalkande utbrottet, ibland mitt under det våldsamma och totala, och ibland efteråt, när stormen och förödelsen lagt. Det finns något starkt apokalyptiskt över musiken. Och Anna står mitt i kaoset, orädd och totalt fokuserad.

Stockholm Music and Arts näst bästa konsert.
 
/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Vi skickar i dagarna ut tre reportar beväpnade med varsin Xperia acro S för att livebevaka Way out West. Under festivalen kommer de att dokumentera artisterna, området och festivalbesökare. Reportrarna består av Kajsa Bengtsson, Fredric Öslöf och Anna Visuri. Vi bad dem svara på några enkla frågor inför helgen.

Vilka är ni?
Kajsa: En copywriterstudent som tycker om oändliga tågresor, skyhöga byggnader och rymden. Kan även titulera mig Göteborgare, mustaschsamlare och ungefär världens sämsta kock.
Fredrik: 27årig marknadsförare som bor i Malmö. Ideelt engagerad i jagvillhabostad.nu och på resten av min lediga tid DJar jag samt arrangerar Sveriges största popquiz. 
Anna: En trotsig finne, skägg- och mustvurmare, på ständig jakt efter den perfekta citronmarängpajen. Kännetecken? Snurrig rosett, skoningslös twittrare och vinhagga fylld med kärlek. 

Hur många festivaler har ni varit på?
Kajsa: En trip längs memory lane säger någonstans runt 15 stycken.
Fredrik: Jag har åkt på festival sedan 10-11 år tillbaka. När jag var yngre var det mest indiepop så då åkte jag bara på Emmaboda. Nu arrangerar jag själv klubbar och spelningar och försöker bara se så mycket som möjligt. 
Anna: Fyra tror jag, minnet sviker så lätt när man närmar sig sin 30-årskris.

Vilka artister bör man verkligen inte missa i år?
Kajsa: Bon Iver går före allt. Hot Chip, Florence + The Machine och First Aid Kit står också högt i kurs. Sen känns det halvt kriminellt att missa Kraftwerk i 3D och Frank Ocean.
Fredrik: I egenskap av Malmöbo sedan 4år tillbaka ska jag försöka supporta alla band hemifrån, utöver det så vore det förstås generalfel att missa Kraftwerk. 
Anna: The Black Keys, Bon Iver, Josh T. Pearson, Frank Ocean, Common, ASAP Rocky, Django Django och Alt-J.

Har ni något tema för er bevakning?
Kajsa: Det kommer nog att bli en hel del tandradsleenden, sönderdansade skor och glädjetårar.
Anna: Härj.
Fredrik: Festen är där jag är. 

TÄVLING: Tagga dina instagrambilder från festivalen med #ngwow så är du med och tävlar om en Xperia acro S. Juryn består av Xperiareportrarna och tävlingen presenteras i samarbete med Sony Mobile.

Antony Hegarty har varit allas älskling sedan hans grupp Antony & The Johnsons släppte sitt genombrottsalbum ”I am a bird now” 2005. Inte sedan The Velvet Underground har en artist skildrat den unika världen av New York-dekadens, underground-gaykultur och romantisk svärta på ett sådant trollbindande sätt. Men Lou Reeds gäng gjorde det med gitarrer och oväsen – Antony gör det med ett mycket personligt uttryck, en blandning av deep soul, operaliknande dramatik, Billie Holiday-ballader och cabaret. Att Antony många gånger framfört sina sånger tillsammans med en symfoniorkester är fullkomligt logiskt (vilket man inte kan säga om många artister), och ikväll fick han hjälp av ett stort antal medlemmar av Sveriges Radios Symfoniorkester – stråkar, blås, slagverkare, en harpist och inte minst en pianist. Antony fokuserade helt på sången – först i det avslutande extranumret, publikfavoriten ”Hope there’s someone”, satte han sig själv vid flygeln.

Det var en otroligt fin konsert. Solen gick ner över Skeppsholmen men Antonys röst och Radiosymfonikernas ljudvägg värmde oss alla i mörkret. Han spelade topplåtar som ”Cripple and the starfish” och ”For today I am a boy”, och ”You are my sister” föregicks av ett intressant mellansnack. Jag har alltid sett låten, som på skiva är en duett mellan Antony och hans barndomsidol Boy George, som en hyllning till själsligt brödraskap eller systerskap – hur man kan finna styrka och självkänsla när man känner sig som ett freak genom att se att det finns andra som är lika ”märkliga” som en själv. En sång om att avvika från heteronormen och våga vara stolt över sin femininitet – Antonys duettpartner skulle kunna representera spegelbilden som han sjunger till, eller sitt ”andra jag”, sitt sanna jag, den han vill bli. Men nej, låten handlar om Antonys syster och att han älskar henne.
Tydligen var han något av ett as mot henne under tonåren, något som han senare ångrade, varpå han skrev låten. Där ser man. Inte för att det gjorde låten sämre, tvärtom.

I ett annat mellansnack pratade Antony om hur glad han är över att de skandinaviska länderna leder utvecklingen för moderna samhällen, exempelvis när det gäller jämställdhet och homosexuellas rättigheter. Alla jublade – att det är under Pride som Antony spelar i Stockholm känns mycket
lämpligt. I ett annat mellansnack berättade Antony att han drömde om ett paradigmskifte inom feminismen och att ett sådant skulle lyfta fram äldre kvinnor, att de borde representeras mer i beslutsfattande positioner, inte minst bland politiker. Antonys sånger är inte lika öppet politiska som hans mellansnack, men är fyllda av samma allvar. Det finns tyngd i hans sång, men också glädje, en sorts stilla tacksamhet över den skönhet som musiken alldeles uppenbart skapar i nuet.

Och tolkningen av Beyoncés ”Crazy in love” var lika överraskande som underbar.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli