Vi får bara anta att folk fortfarande är på jobbet eller spelar schack någon annanstans.

Då har Popaganda dragit igång på riktigt och här kommer våra första intryck från festivalen:

– Vad roligt att det inte regnar!

– Ser inte molnen där borta väldigt tunga ut? 

– Amanda Mair bjuder på ett fint eftermiddagsgig inför en oförtjänt liten publik.

– Är det inte sjukt lite folk här?

– Hur många månader hade man sluppit att behöva gå till Systembolaget om man rensade lite i buskarna här utanför?

– Gud vad bra ljudet är! Och högt for once! (Socialstyrelsen kanske har kick off på valfri semesterort som i sammanhanget kan benämnas som ‘det billigaste alternativet’…)

– Åh, Gustav Gelin är här!

– Vad har hänt på Insta?

– Kommer man verkligen undan med att vara 35 och ha en BD-batch på jeansjackan?

– Tråkigt att det inte finns någon VIP (*mvh it-boys*)

– Vad otippat att Jocke Berg är här?!

– Nähä, det var visst bara Richard Olsson med sin flickvän/dotter.

– Varför har alla i presscentret PCs? Är det endast journalister från Allt om travsport här?

I skrivande stund ser vi dock hur människor strömmar ner i gången mellan Clarion och Eriksdalsbadet och av klockslaget att döma är de inte på väg till Trädgården där kvällens festligheter avslutas med superklubb. Just nu ger Deportees en konsert och efter det ser vi fram emot konstsim (vi minns OS starkaste gåshudsögonblick då ryssarna spöade resten av världen i konstsimsfinalen), Patrick Wolf och festivaldagens sista gig signerat Thåström. 

Stay tuned för fortsatt rapportering!

CHRISTOPHER & SEBASTIAN

Hejhej!

Imorgon drar årets upplaga av Popaganda igång och vi kommer givetvis att finnas på plats för att ge er de köttigaste festivalrapporterna there is på marknaden 2012. Festivalen har under den senaste veckan fått en del kritik på diverse nätforum för årets (i mångas ögon) lite klena line-up. Och VISST, när man de tre senaste åren har toppat med internationella superbokningar som Arcade Fire, Hot Chip, Belle & Sebastian och MGMT känns det kanske liiiiite fattigt med Thåström och Teddybears som största affischnamn. Många är dock givetvis överlyckliga över dessa bokningar och förmodligen kommer det bli ett grymt kalas som avslutar sommaren på Erikdalsbadet även i år.

Vi ser i alla fall mest fram emot: Patrick Wolf, iamamiwhoami, Urban Cone och Friendly Fires. Och ja, det finns väl även en risk att vi kommer ta av oss hipstermössorna och stå och fyllegrina till ”Fan fan fan” framför den stora scenen klockan 21:30 imorgon när Thåström går på, men so sue us!

Och på tal om Thåström så kommer vi göra allt som står i vår makt för att få en EXKLUSIV intervju med exklusiviteten himself. Trots att han har återvänt till Stockholm efter sin Köpenhamnsexil känns det som att han inte visar sig utomhus i dagsljus under några som helst omständigheter. En gång när vi befann oss på söderkrogen Pelikan råkade vi dock hamna vid samma bord som Pimmes ständige vapendragare Balsam, men det är också det närmsta vi har kommit landets DILFIGASTE 55-åring. Än. 

Klockan 14:00 imorgon öppnar den svenska electropopduon Sameblod kalaset på Erikdalsbadets lilla scen, men redan ikväll inleds festivalen med en traditionsenlig förfest på Södra Bar där man bland annat kan hämta ut sina festivalarmband och lyssna på Faye och rapparen Elliphant.

Vi ses där!

CHRISTOPHER & SEBASTIAN

Sista dagen på årets Way out west inleddes med en fantastisk brunch som SIC-gänget Ida & Damon anordnade på stället med det lolliga namnet Lounge(s) på avenyn. Det var så trevligt att jag kom sent till JONATHAN RICHMANs konsert, vilket var enormt bittert eftersom den sista låten – den enda låt jag hann höra – var så fin att jag nästan blev tårögd. Få artister har så mycket hjärta som denna åldrade pop-Peter Pan, och få har sådana melodier och textfraser som man så lätt (och gärna) sjunger med i.

Foto: Petter Hellman, Rockfoto.nu

FRIDA HYVÖNEN gjorde en eftermiddagsspelning i strålande solsken. Det lät bra men jag fick ändå inte riktigt feeling. Frida är sannerligen en fantastisk artist men det är lättare att kommunicera med musiken om man hör den i en något mindre lokal på kvällstid. Det mörker som finns i hennes låtar behöver bli bekräftat på något sätt. Nu blev det som att hon var i en bubbla, långt från mig som lyssnare (trots att jag stod nära scenen), jag kunde ana men inte nå.

Jag gick och såg slutet på YELAWOLFs spelning istället, det var svinbra. Alabamarapparen fullkomligt mördar mikrofonen med sina rimsvador, och basen i låtar som ”Pop the trunk” är inte att leka med. Andra höjdpunkter var ”Box chevy” och ”Let’s roll”, känd som den enda bra låt Kid Rock varit inblandad i.

Foto: Emma Svensson, Rockfoto.nu

A$AP Rocky spelade direkt efteråt på samma scen. Sedan det meddelats att Frank Ocean ställt in var den unge Harlem-rapparen den största av årets nya artister, och folk var helt bananas i publiken. Han gjorde en bra show, och dansade spralligt och gulligt med ett underbart arm-flex-move, men ljudet var tyvärr dåligt mixat. Ofta hörde man bara trummorna och basen, vilket tog lite udden av topplåtar som ”Peso”. Efter konserten fick jag nöjet att intervjua A$AP Rocky – denna text dyker upp på Nöjesguiden inom en snar framtid.

Tyvärr missade jag både COMMON och THE FIELD med anledning av intervjun, och nästa någorlunda intressanta konsert var MIIKE SNOW. Det var en konsert som inte var dålig på något sätt men inte överväldigande bra heller. Av någon outgrundlig anledning var en av Miike Snow-killarna utklädd till Erland Josephsons rollfigur i ”Fanny och Alexander”. Why not. I extranumret ”Animal” lyfte konserten och det blev riktigt maxad stämning. Det var fett när Lykke Li gästade i en låt också.

Foto: Mattias Pettersson, Rockfoto.nu

Sedan följde KRAFTWERK och med dem festivalens stora gimmick: en show i 3D, så alla i publiken hade på sig 3D-glasögon som de fått vid entrén. Det kändes fånigt men ändå lite kul, som att lajva 70-talet och Pink Floyd-konserter med lasershower. Själva 3D-effekterna var inte så mycket att hurra över, men det var i alla fall något att titta på när de orörliga tyska gubbarna framförde sin musik. Kraftwerk är världens mest osannolika popband, eller kanske världens mest lättlyssnade konstmusikprojekt – hur som helst är det fascinerande att
den anti-rockiga elektroniska musik de skapade på 70-talet, som inte lät som NÅGOT annat, kunnat bli så folkkär. Men det visuella har helt klart en stor del att göra med gruppens framgångar (något som andra elektroniska artister lärt sig av – minns till exempel Mr Oizo och hans video till ”Flat beat”). Liksom med Refused var det inte riktigt min musik – jag gick efter tre låtar.

Det bar iväg till världskulturmuseet, och denna gång såg vi till att vara i tid till klubben. Vi blev belönade med ett bra DJ-set av The Soul Lounge innan GNUCCI & VAZ gjorde en toppenspelning. Stämningen var på topp när denna fantastiska kvinna sprutade ur sig rim och coolness. Till slut crowdsurfade hon, till allas totala jubel. Gnuccis musik är gjord för detta sammanhang: festen, klubben, euforin. Ett helt album med henne att lyssna på hemma känns meningslöst. Hennes konst tillhör det absoluta nuet. Och hon bemästrar den verkligen.

Därefter följde dagens, och hela festivalens, bästa konsert: AraabMUZIK, den amerikanska hiphopproducenten som förra året överraskade med det mångsidiga instrumentala soloalbumet ”Electronic Dream”. Live är han verkligen live: han står och trycker på knapparna på sin MPC-sampler i ett sådant furiöst tempo och med en sådan känsla
för sväng att man baxnar – det är som att se Jimi Hendrix spela gitarr på 1960-talet. Ännu bättre blev konserten av att A$AP Rocky dök upp som en oannonserad gäst – han rappade inte utan ropade bara ”Swag! Swag!” i baktakt, gjorde sin spralliga dans och gick omkring och log och lät sig bli fotograferad. Han var underbar. Han stod länge lutad över DJ-bordet och var fängslad av AraabMUZIKs musicerande. Men AraabMUZIK tog ingen notis om rapstjärnan, eller om publiken som var i extas av det elektroniska kaos som rasade över oss, eller om något annat än musiken. Han var så fokuserad, så hård, så bra – som en reinkarnerad Miles Davis. Luften vibrerade av energi och jag tänkte att jag aldrig älskat att leva på 2010-talet så mycket som just nu. Efteråt gick A$AP Rocky från scenen med sex snygga tjejer i släptåg, AraabMUZIK bockade snabbt med ett litet leende och gick han med, och
jag gick hem med en död mobiltelefon och huvudet fullt av funkig skit.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Foto: Way Out West

Överlag var det fint väder på årets festival, men det regnade som sjutton runt lunch på fredagen, och jag vågade mig inte ut förrän det mattades av. Vilket var synd, för det gjorde att jag missade nästan hela THE WAR ON DRUGS konsert. Utan att krångla till det för mycket spelar det amerikanska indiebandet bra, låtstark gitarrpop, med sång som låter lite 60-tals-Dylan både till röst och melodier. Det låter kanske tråkigt på papper, men musiken är hur soft som helst och bör upptäckas av alla som blev förälskade i Kurt Vile i fjol.

ANNA VON HAUSSWOLFF gav en lika stark (och i princip identisk) spelning med den hon hade gett på Stockholm Music and Arts föregående helg. Det är svårt att inte bli hypnotiserad av Annas mäktiga röst och de drone metal-inspirerade orgelballaderna. Hon framstår mer och mer som en av vårt tids mest intressanta artister, och hennes ”Ceremony”
framstår allt mer som årets bästa svenska album.

Foto: Way Out West

FIRST AID KIT var en av festivalens huvudattraktioner och de flesta i den enorma publiken blev knappast besvikna över de fina framförandena av systerduons fina folkrocklåtar. Men jag vet inte, jag tycker att det är lite svårt att förhålla sig till allt detta fina. Det är så perfekt och snyggt hela tiden, utsökta nostalgiska produktioner (ungefär som att orkestrar gärna spelar barockmusik på instrument från 1700-talet), men det känns ibland som för mycket eskapism. Var är Klara och Johanna själva i allt detta? Vurmandet för en äldre tids musik tar bort fokus från deras egna personligheter. Vilka de är får man en skymt av under konserten: hur de klär sig och dansar (unga sexiga hippies) och i det uppsluppna mellansnacket (softa babbliga tjejer). Jag hoppas att nästa First Aid Kit-skiva innehåller mer av deras liv (inte för att all konst måste vara självbiografisk, men den bör åtminstone vara präglad av konstnären). Cause it’s one life, and it’s this life, and it’s beautiful.

Foto: Way Out West

FEIST var oväntat bra. Inte för att det är någon överraskning att kanadensiskan kan göra perfekta poplåtar och album som man blir nära vän med, men live var hon ovanligt levande. Cool och säker, rolig och spontan, supersnygg och spelade sjukt bra gitarr samtidigt som hon sjöng oklanderligt. Och den balla trio av körsångerskor som hon hade med sig charmade hela publiken. Plus dessutom för ”Free Pussy Riot”-banderollen som hängde på scenen. Höjdpunkterna var många: ”I feel it all”, ”Graveyard”, ”The circle married the line”, ”My moon my man”, en omarrangerad ”The limit to your love”… Den enda låten jag saknade var fina balladen ”The Park”. Men det var hur som helst en toppenkonsert. När Jeff Tweedy från Wilco som nyss hade spelat på en annan scen dök upp för att sjunga duett med Feist i sista låten var det pricken över i.

BON IVER lockade kanske störst publik på hela festivalen. Det var en bra konsert, fast jag ägnade hela tiden åt att leta efter mina vänner och undvika lerpölar, och lyssnade med decimerad uppmärksamhet. Visst lät det bra, men jag tycker att det kan kännas lite svårt att höra skivor som liksom är gjorda för ensamhet, och en intim relation mellan artist och lyssnare, i ett sådant här sammanhang: 20 000 människor, festivalförvirring och en liten figur på en videoskärm. Fast min temporära ensamhet gjorde faktiskt att musiken blev bättre.

Foto: Way Out West

Jag hittade mina vänner efter konserten och såg BLUR, en konsert som jag sett fram mycket emot. Men Gud vad jag blev besviken. De inledde med hemska ”Girls and boys” och fortsatte med ännu sämre ”Tracy Jacks” och fortsatte med en helt bisarrt usel serie låtval. De spelade skränigt och ansträngt, Damon sjöng förjävligt och alla i bandet såg
både fula och trötta ut. Britpoppen, hur kunde man sakna den? Jag älskar Blurs stora popmelodier, låtar som ”Chemical world”, ”This is a low”, ”The universal”, ”To the end” och ”Sing”. Efter en timme av sorg och frustration (de enda ljuspunkterna var ”Coffee & TV” och ”Beetlebum” – dock i versioner som var allt annat än fina) gick jag, samtidigt som den förhatliga ”Song 2” började. Men det var dumt – Blur spelade i nästan en timme till och spelade nästan alla av mina
favoriter, fick jag reda på dagen efter. Aja. Jag tycker ändå att det var en trist bokning. Uppfylldes inte den årliga 90-tals-nostalgikvoten med Refused? Ett band max, tycker jag.

Jag gick till Annedalskyrkan och det var en bra idé (att gå dit med någon som hade gästlista var en ännu bättre idé – vakterna sa att ”det var fullt”). ALEKS gjorde en fantastisk spelning. Highwon-hjälten som i vintras solodebuterade med ett fantastiskt soulalbum gjorde en D’Angelo: förvandlade modernt producerad R&B till högoktanig soul med
ett fenomenalt svängigt liveband. Han var så himla gullig på scenen också, uppenbart glad över publikens enorma kärlek och över att musiken lät så bra, och hade mellansnack som ”det här är min farmors te som jag dricker – det innehåller citron, ingefära och fett mycket kärlek”. När hela Highwon (minus Ison) kom upp på scenen i extranumret ”Från hjärtat” lyfte taket och en av festivalens bästa konserter var ett faktum.

Efter Aleks spelade SKRIET i samma lokal. Deras långsamt malande ångestrock med sina ljusa färger är bra, men det var så sent och de spelade så sjukt långsamt (dessutom satt alla ner, och ingen drack ju alkohol i kyrkan) så många i publiken somnade. Efter konserten gick de flesta hem, vilket är synd för de missade HOW TO DRESS WELL som
började spela strax efter klockan tre på natten. Amerikansk indie-R&B, en blandning av souliga emo-ballader och lo-fi-electronica – det var faktiskt hur bra som helst. Men trötthetens demon besatte även mig och när klockan närmade sig fyra smög jag ut ur kyrkan. Inte en särskilt dekadent fredagskväll, men jag var mycket nöjd med denna långa dag.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli