Inlägg taggade: GIFF14

9:41 29 Jan 2014

her-movie.jpg

Efter I huvudet på John Malkovich och Till vildingarnas land blir alla filmer Spike Jonze gör en snackis. HER är nominerad till 5 Oscars och är till skillnad från tidigare filmer lite mer verklighetsförankrad. Theodore Twombly som spelas av Joaquin Phoenix är en ensam, heartbroken kille som livnär sig på att skriva personliga brev åt andra på hemsidan BeautifulHandwrittenLetters.com. En dag bestämmer han sig för att skaffa ett operativsystem med artificiell intelligens. De utvecklar snabbt känslor för varandra och inleder en relation. Samantha, som operativsystemet heter, spelas av Scarlett Johanssons röst och är den mest dynamiska personligheten i filmen. 

Trots det känns detta inte som något annat än ännu en film om vit heterosexuell kärlek. Spike Jonze försöker i så många bildrutor han kan att visa upp en värld där människor interagerar minimalt med varandra och går runt på stan pratandes och skrattandes med sina operativsystem. Det här gör att Jonze mest känns som min sura mormor som tycker det är hemskt hur alla använder sina mobiler hela tiden för att hon själv inte förstår vad man får ut av sociala nätverk och internet. Dom flesta ur min generation vet att internet varit vår källa till information, vänner och kärleksrelationer och motsatsen till ensamhet och avskildhet. När filmens syfte känns som en uppläxning av ens mormor så blir det ganska tråkigt efter ett tag. Joaquin Phoenix perfekta hipster-outfit och att hela filmen har fått det ultimata instagramfiltret lagt över sig gör inte saken bättre.

Det tröttsammaste är dock varken temat eller utseende, det är den uttjatade bilden av heterosexuell kärlek inbäddad i två bekväma och gulliga könsroller som passar perfekt bredvid varandra. Det är ingen tillfällighet att Scarlett Johansson får spela den snygga och sexiga rösten. Nu kan vi utan förhinder se detta vita heteropar framför oss fast vi aldrig får se henne i bild. Jag kan inte låta bli att tänka att detta är någon slags utopisk flickvän uttänkt av en man som är designad att möta alla behov och som bara finns ett klick bort. Behöver jag tillägga att de enda med repliker i filmen är vita?

Vad har vi lärt oss av detta? Luras inte av vilka filmer som är poppis i ditt Tumblr-flöde, 500 hippa amerikanska kids kan ha fel.

/Julia Pugsi

<object width="640" height="360"><param name="movie" value="//www.youtube.com/v/WzV6mXIOVl4?version=3&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="//www.youtube.com/v/WzV6mXIOVl4?version=3&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" width="640" height="360" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true"></embed></object>

9:46 28 Jan 2014

Nånting måste gå sönder, regi Ester Martin Bergmark. Invigningsfilm, GIFF 2014.

Queert kärleksdrama. Två unga män möts, älskar och drömmer tillsammans,  tills det inte håller längre och hjärtan briserar. Explicit och rörande, filmiskt, konstnärligt och komiskt om när båda vill våga kasta sig ut, men bara en mäktar med att släppa taget om konvenans och trygghet. Bergmark har filmatiserat före detta partnerns Eli Levéns roman.

<iframe width="640" height="360" src="//www.youtube.com/embed/2qO2jDv49wM?rel=0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe><span>.

The Zero Theorem, regi Terry Gilliam.

Filmlegendaren Gilliam, med titlar i bagaget som Brazil och Time Bandits, kommer till stan med en ny dystopisk vision om livets gåta i ett överkonsumistiskt samhälle, och de stukade människor som tvingas ägna all sin tid och kraft åt att bevisa formeln om alltings totala meningslöshet. Och det är fantastiskt. Not. Att se The Zero Theorem blir en lång, stilla reflektion i biomörkret över att stor kompetens, stora skådespelare, en del pengar, samt massiv erfarenhet och en track record av  imponerande fantasi, ändå inte behöver innebära mer än att filmen hjälpligt hankar sig fram. Synd.

<iframe width="640" height="360" src="//www.youtube.com/embed/XpsJPOMfGSo?rel=0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>.

The Invisible Woman, regi Ralph Fiennes (namnet rimmar på ”safe wines”, tipsade festivalledningen om, under invigningen som självaste Fiennes gästade).
Biografifilm om den gode Charles Dickens lidelsefulla men ohederliga kärleksaffär med en mycket yngre kvinna, som fick hålla sig undan i skuggan av hans äktenskap. Vibrerande brittisk kvalitets-kostymfilm, utav lagom (läs: inte så) stor angelägenhetsgrad. Välspelat och så. Flera fina birollsprestationer. Men jag kunde inte släppa tanken på att samma person som var föremål för Ralph Fiennes rollkaraktärs kärleksdyrkan i Den engelska patienten, år 1996; den undersköna Kristin Scott Thomas, i den här filmen, anno 2014,  spelar rollen som älskarinnans åldrande mor. Och hur den anställningsintervjun gick till…? 

Ralph: Hey, Kristin, you want a big part in my new movie? It’s a love story. About Charles Dickens!

Kristin: Oh Raaaaaafe! I’d looooove to. I knew we’d be working together again someday!

Ralph: Yes, I will be playing the part of Dickens…

Kristin:  Oooh, that’ s wonderful!

Ralph: …and you get to play the elderly mother of his young mistress!

Kristin:  (thinking: May you rot in hell you male chauvinist bastard.) Looooovely!

</span><iframe width="640" height="360" src="//www.youtube.com/embed/1rzi_i9etvg?rel=0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe><span>.

Fortsättning följer.

/Isabelle Espinoza

Inom loppet av bara några år har Matthew McConaughey gått från att vara romcom-killen till att bli en fullt rimlig Oscarskandidat. Från att ha varit ett inoljat muskelpaket i Magic Mike är han en undernärd och tärd aids-cowboy i Dallas Buyers Club. Rodeocowboyen Ron Woodroof är, åtminstone till en början, en gravt osympatisk karaktär som är lika böghatande som kvinnoföraktande till dess att han får reda på att han har fått ”bögfebern”. Världen rämnar.

Dallas Buyers Club är en film om människovärdet och sociala grupper där du hela tiden blir värderad och omvärderad. Ron får uppleva det när han får hiv-smittan och helt plötsligt ingår i den grupp han länge har föraktat. Det är ett fascinerande porträtt över ett klassamhälle där en aids-smittad cowboy är mer värd än en aids-smittad bög, en manlig läkare mer värd än en kvinnlig, och sjukhusen måste tacka och bocka för alla de medel som storföretagen är villiga att sponsra dem med.

För att överleva börjar Ron att smuggla ut bromsmediciner – som det statliga livs- och läkemedelsorganet NDA inte har godkänt – från Mexiko. Det uppstår en häxprocess där den statliga verksamheten gör allt för att förhindra den dödssjuke cowboyen från att få tag i, och sälja vidare, de mediciner han behöver för att överleva. Den enskilde individen som ställs mot det omnipotenta, och korrumperade, statsorganet är sedan länge inkodat i den amerikanska hjältesagan. För det är vad Dallas Buyers Club är. En modern version av en klassisk hjältesaga. Där cowboyen som rider mot solnedgången är proppad med mexikanska bromsmediciner.

/Jimmy Håkansson jimmy_hak

7:25 27 Jan 2014
Söndagen bjöd på ett seminarie med författaren Chimamanda Ngozi Adichie, som är aktuell på filmfestivalen med filmatiseringen av sin bok Half of a yellow sun (En halv gul sol). Boken och filmen kretsar kring inbördeskriget i Nigeria under sent 1960-tal, även kallat Biafrakriget.

Seminariet lämnade minst sagt en del att önska även om Adichie gjorde det bästa av det hon fick. Hon fick konstigt formulerade, irrelevanta frågor och överlag lämnades jag med känslan av att jag hellre hört en föreläsning där författaren själv fick välja vinkel och ämne utan avbrytan från vare sig seminarieledare eller publik. En av frågorna från samtalsledaren var om kolonialismen var ”the root of all evil”? En sådan korkat ställd fråga att Adichie fick spendera svaret med att förklara vad en vettigt ställd fråga på ämnet hade kunnat gå ut på. Samtalsledaren valde också att påpeka att en av skådespelarna i filmen var väldigt vit för att spela någon från Östafrika. En helt irrelevant fråga som grundar sig i okunskap och fördomar om icke-vitas hudfärg och Adichie fick tålmodigt svara med att alla människor ser olika ut.

Och så här fortsatte det i en timme med konstigt ställda frågor som helt enkelt inte gick att svara bra på. Ett av två filmklipp som visades var av en massaker på en flygplats där militären kallt skjuter ner otaliga personer. Varför man valde att visa just detta klippet sa ingen och frågorna efteråt handlade inte om något som hade med massakern att göra. Ett osmakligt val som gjorts utefter ett vitt perspektiv. I publiken fanns såklart många som varit med om krig, hot och militärt övervåld och inte minst människor från Nigeria som förlorat människor i kriget. Att då visa ett 5 minuter långt klipp av en extremt våldsam scen tycker inte jag fyllde något syfte överhvudtaget och saknade helt eftertanke. 
 

405749da86c911e387220ee7e344cae4_8.jpg
Foto: Malin Magnolia Karlsson
 
När det var dags för frågor från publiken uppstod såklart det klassiska läget: människor som ställer sig upp för att prata om sig själva och saker de tycker utan att egentligen ställa någon fråga. Av ca 6 personer var det kanske två som faktiskt hade en fråga som Adichie kunde svara på. Så tröttsamt, när det finns en chans att fråga en otroligt intelligent och kunnig person vad man vill så pratar man hellre om att man inte är feminist inför den? Jag förstår ingenting. Det manliga egot når ibland inga gränser.

När tiden var slut och lokalen började tömmas på folk drog jag en suck av lättnad att denna extremt pinsamma och jobbiga stund var över istället för att lyftas av denna fantastiska persons närvaro. Hur kunnig frågeställaren än var så kändes det som att hon inte förstod något om sin egen vithet. Den vita skammen låg som ett spänt täcke över lokalen där det kändes som att viljan att bevisa sitt bättre vetande inför Adichie resulterade i nervösa skratt och överdrivna applåder så fort hon öppnade munnen. Kanske borde man välja en person med erfarenheter av ämnet och inte bara någon som kan all info som finns på wikipedia så kanske vi hade fått ut ett mycket mer intressant, viktigt och djupgående samtal från en av festivalens viktigaste gäster.