När vi går in på festivalområdet på torsdagskvällen händer det något fantastiskt. Vi kan inte riktigt bestämma oss för vad vi ska äta. Vi har så mycket att välja på att vi nästan fäller en tår. Här kommer det sjukaste: vi är två vegetarianer och en vegan. Jag önskar att det alltid var så här. (Pik riktad mot krogstockholm eller ska vi kalla det köttstockholm.)  

Första dagen på årets WOW var för min del trevlig men inte direkt magisk. Och det säger jag inte för att jag kände mig som en idiot som gick omkring i gummistövlar i väntan på ett regn som aldrig kom, utan för att konserterna inte var jätteroliga. Neil Young & Crazy Horse ställde in ett par timmar innan de skulle spela, riktigt tråkigt eftersom deras senaste skiva ”Psychedelic Pill” var oväntat bra. Tame Impala och Beach House var båda bra, men rätt lika varandra musikaliskt (Pitchfork-indierock av bästa kvalitet) och Omar Souleyman var, trots publikens entusiasm och det glädjande i att den absurda storyn med hans inresetillstånd fick ett lyckligt slut, inte jättekul live. Jag såg i alla fall två bra filmer på Way Out Wests biovisningar – Noah Baumbachs ”Frances Ha” och Wong Kar-Wais ”The Grandmaster” (med fantastiska skådespelarprestationer av Greta Gerwig respektive Zhang Ziyi) – och kom in på klubben som jag ville till, RBMA @ Clarion Post, för att se Mykki Blanco.

Han hade två uppvärmande akter (varav den andra, transsexuelle Boy Child som gjorde en suggestiv tolkning av Destiny’s Childs ”Say my name” var asbra) men när Mykki Blanco gick på scen var det ingen tvekan om vem som var kvällens stjärna. Klädd i bermudashorts, tejpade bröstvårtor, bak-och-framvänd keps och löshår i luggen rusade han runt på scenen och rappade med en underbar frenesi, som en Redman som hängt på Berghain de senaste 72 timmarna. Jag blev lite besviken över att min favorit-Mykki-låt, ”Ace Bougie Chick”, slarvades bort – han rappade första versen lite slappt över ett helt annat och mykke sämre beat – men så är det ofta på hiphopkonserter, lite random. Man ska vara glad att man slapp en livetrummis och en keff basist (fast det är kanske bara rappare som har blivit rätt stora och får för sig att livemusiker är den ultimata lyxen som kör med sånt). Ljudet var inte så bra, men det irriterade inte mig så mycket, det fanns en punkig energi som gjorde konserten ganska ljuvlig. VIlket accentuerades av att Mykki Blanco hoppade ut i publiken och moshpittade, helt vild. Jag rörde vid honom och kände att jag rört vid en legend. Det är inte alla artister som får en att känna så.

Idag är Angel Haze en av dagens absluta höjdpunkter. Intressant att de största hiphopartisterna på årets festival är icke-hetero. Okej, med undantag för Kendrick Lamar, men ändå. Förändningens vindar blåser.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Tame Impala med flygande tefat/ drönare.

De fluorescerande maneterna som dinglar från Azaleascenen passar Tame Impalas lightpsykedelia perfekt när de intar Way Out West under torsdagskvällen. Nyheten om att huvudakten Neil Young tvingats ställa in ligger som en blöt filt över hela Slottsskogen, men det gör också trion från Australien till en av festivaldagens största bokningar. Spelningen börjar lite trevande och Beatlesosande låtar löser av varandra. Frontmannen Kevin Parkers mellansnack flyter ut över den väl tilltagna publiken och bli stundtals ohörbart, speciellt när det blandas med vobblande ljud á la Primal Screams ”Come Together”. Men jag uppfattar att Parker är mkt förtjust i den drönarkamera som svävar över publiken och att han ”vägrar gå av scenen innan han får toucha den”, det får han. (Oklart om kameran var del av nån trist promotionpryl, eller bara tillhörde ett fan som gått lös på Claes Ohlsson.) Det är först med ”Elephant”, nästan en timme in i spelningen, som det lyfter ordentligt. När de är framme vid ”Feels Like We Only Go Backwards”, en låt som är så bra att den under r’n’b-året 2012 till och med gick hem hos de mest hårdföra riffhatarna, är alla med på noterna. Allra bäst är avslutande ”Apocalypse Dreams” och istället för trista rockposer lägger sig Parker ner på scenen för att spela gitarr ett tag, passar perfekt med deras mysiga mjukpsyk. /Sara-Märta Höglund

Bästa Gnucci kommer till Way Out West!

Festivalen, som nu har släppt sitt spelschema, fortsätter att mata oss med bra bokningar. De senaste i raden är Taken by Trees, Little Boots, Mattias Alkbergs begravning, Sasha och så Gnucci då – bland det bästa att se live. 

Med blott tio dagar till festivalens öppnande går Way Out West ut med att Håkan Hellström gör comeback i Slottsskogen för att följa upp sin bejublade spelning från 2010. 

  – Jag älskar att möta publiken i festivalmiljö och har känt abstinensen nästan krypa inpå mig i sommar, säger Håkan. Nu får jag möjligheten igen på Sveriges bästa festival. Inte en chans att jag missar den.

Way Out West drar igång torsdag den 8 juli.