Jag hoppade över Håkan Hellström-konserten (det ryktas om att han fick 10 miljoner för att spela på WOW?! o_O) för att få en bra plats på Miguels konsert. Man hörde ändå Håkan medan man väntade, och jag kunde inte låta bli att fyllas av intensiv glädje när ”En midsommarnattsdröm” revs av i en boogieversion. När Håkan sa hejdå sa han ”jag sätter på en låt som ni kan lyssna på i väntan på The Knife” som om det inte fanns något att göra i väntan på konserten som skulle börja en och en halv timme senare. Jag vet inte om Håkan Hellström har hört talas om Miguel, men jag tror att han skulle gilla honom. Det här är nämligen en sångare, låtskrivare och showman som slår det mesta. För mig och för många andra var Miguel en av de absoluta höjdpunkterna inför Way Out West, inte minst efter att alla som såg honom i Stockholm i våras snackat om hur bra han var live. Vi blev inte besvikna.

Miguel var precis som väntat enormt professionell live, vilket var en fröjd att se – vartenda danssteg, varrenda takt, allt var perfekt inrepat. Det var en välregisserad R&B-show i den bästa bemärkelsen. Miguel sjöng så otroligt bra – godnatt alla som tror att alla moderna soulsångare är beroende av autotune. Han strippade inte lika mycket som i Stockholm, men det var fint när han efter halva konserten tog av sig sina solglasögon, hur genomtänkt det än var så kändes det som man kom honom närmare när han visade sina ögon. Han dansade som Jackie Wilson och sjöng som Sam Cooke, och vilka låtar han har: ”Do you”, ”Sure thing”, ”Adorn”, ”All I Want Is You”, ”How Many Drinks”… det känns som detta bara är början, som om Miguel kommer släppa många klassiska soulalbum precis som Marvin Gaye eller R. Kelly. Det känns bra.

Det enda som jag tyckte var lite bull var att trummisen inte kunde vara lite mer chill. Varje låt skulle överösas med hårdrockslika fills och ett ös som låg ganska långt bort från den R&B som Miguel gjort sig känd för. Det matchade den muskulösa liveshowen såklart, men det var övertydligt om man säger så. Det kom i vägen för Miguels sång, som ju ändå borde ha huvudrollen på en Miguel-konsert. Men men. Det var ändå en knäckande bra konsert, och efteråt var man så omtumlad att man (i alla fall jag) hade svårt att uppbåda något större intresse för The Knifes cerebrala show.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

”I don’t want to have to compromise my morals in order to make a living
I dont want my words to be taken out of context
I don’t want to be infantilized because i refuse to be sexualized
I don’t want to be molested at shows or on the street by people who perceive me as an object that exists for their personal satisfaction”

Grimes skrev i våras ett argt öppet brev på sin tumblr där hon gick till attack mot den sexism som omger henne och alla kvinnor, i synnerhet kvinnor i offentligheten. En av många anledningar till att älska henne. På Way Out West gjorde hon en toppkonsert. Flankerade av två coola dansare sprang hon fram och tillbaka mellan scenkanten och sina syntar och sjöng sina underbara förvridna moderna poplåtar. Grimes motbevisar alla trötta gamlingar som tror att elektronisk pop handlar om att trycka på play och sedan sjunga över en färdig bakgrund. Hon skapar i stunden, tweakar alla ljud på sina syntar, ingenting är någonsin klart, allt är öppet för diskussion. Det är pop som inte är instrumental men som är bortom texter, eftersom Grimes sång är så full av effekter och ekon att det inte går att urskilja orden. Hon är så fruktansvärt musikaliskt begåvad och så fruktansvärt cool, det går inte att inte älska henne. Och nog älskade publiken henne på Way Out West. Beatsen pumpade euforiskt, alla dansade. Grimes låtar låter ofta . Det var härligt att få uppleva på hög volym utomhus.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Om man hade sett en konsert med ett band bestående av fyra hårt rockande män,  som i mellansnacket hade snackat om vad de vill göra med sina croupiers efter spelningen,  så hade man kanske tyckt det var lite ofräscht. Nu består Haim av tre systrar och en manlig (ej besläktatd) trummis. Och man tycker inte att de är ofräscha, tvärtom tycker man att de är coola. Är detta fel? Nej. Kön har betydelse. Kontext har betydelse. När Haim leker med rockklyschor bekräftar de inte en könsmaktsordning, de utmanar den, för de tillhör inte patriarkatet själva, de tillhör inte det vinnande laget. Därför är det logiskt om det finns en acceptens, till och med en uppmuntran, mot deras stil.

Haim släpper snart sitt debutalbum, efterlängtat av bland annat undertecknad. De spelar rock som den lät precis innan punken kom – behagligt headbangande riff,  trum-fills, Fleetwood Mac-snygga sångmelodier och tight, clean produktion. Det svänger på ett sätt som ibland tangerar den Nile Rodgers-disco som hyllades av Daft Punk på deras senare skiva, särskilt på den underbara singeln ”Falling”. Det är hårt men aldrig skränigt. Och de tre systrarna Haim är både charmerande och coola i sitt mellansnack, det är svårt att inte gilla dem. Kanske är det ännu roligare att se dem live efter att skivan släppts, så att man har hunnit lyssna på den och få en relation till alla låtar. Det känns hur som helst bra att om 2001 var The Strokes så är 2013 Haim. Uturuses before duderuses.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Det spanskengelska indiebandet Crystal Fighters blandar baskiska folkinstrument med Londonindie. Detta har resulterat i euforiska txalapartadrivna* medelhavshittar som At Home, Wave och nu senast nästintill hysteriska ”You&I”. Den stora frågan innan konserten är hur effektivt detta ska bli i ett regnigt lilla London. Svaret är…svinbra. 

De inleder möjligen något trevande med ett par tre låtar från senaste skivan Cave Rave och det är något trögstartat. Men precis när den växlande molnigheten övergår i duggregn lägger hippiebandet i en ny växel med Champion Song och You&I. Det känns överlag som att bandet bestämmer setlisten spontant allteftersom konserten förlider och framför allt har riktigt roligt tillsammans. Man vill innerst inne vara en av dem och kanske springa runt med en drake, alternativt slå med en pinne på ett träblock. 

När de avslutningsvis får cirka femtusen personer att sjunga med i en blytung version av At Home tänker man osökt att det kanske var det här bandet som borde ha ersatt Neil Young. 

* Txalaparta är ett baskiskt instrument som mest liknar xylofon eller marimba.

/Pelle Tamleht

Under Way Out Wests första år, i slutet av förra årtiondet, användes bara festivalområdet under fredagen och lördagen, medan torsdagskvällen helt och hållet brukade vigas åt att stå i kö utanför stadens alla upptänkliga etablissemang och ändå missa sina favoriter.

När torsdagskvällens och festivalens största dragplåster Neil Young alltså ställde in med mycket kort varsel (oj så underhållande det var att betrakta hur ryktet spred sig bland de män i min egen avsevärda ålder som utgjorde majoriteten av festivalbesökarna igår) blev det alltså en mycket utspädd soppa som serverades på festivalområdet. Johnossi hade visserligen med framgång dra igång arenastämningen under den tidiga kvällen, men Tame Impalas intrikata koncentration var alldeles för subtil för stora delar av Neil Young-fansen, och likaså den utsökta Beach House-spelningen där alldeles för många människor sökte valuta för sina biljettpengar.

Men om stämningen var avslagen på festivalområdet (där den fånigt låga ljudvolymen bidrog till att förmedla känslan av stillsam sensommarpicknick med komplikationer) och försupen på VIP-området dit journalisterna tog sig för att dränka sina sorger var den desto högre hos Kaah på en liten utomhusdansbana intill Liseberg. Rusningen var stor, men eftersom Lisebergs hamnområde sväljer stora mängder besökare var insläppet snabbt och smidigt även vid sen ankomst, och här fick vi allt det som huvudfestivalen inte kunnat erbjuda.
Kaah verkade häpen över den omedelbara responsen när han klev in på scenen, och publikens hängivenhet var verkligen påfallande. Folk dansade, folk trängdes, folk sjöng med, och alla längst fram vid kravallstaketet stod en salig ung man och artikulerade vartenda textrad framför Kaahs ansikte, likt en överambitiös sufflör. Entusiasmen var lika stor i såväl gamla hits som Dom tittar när jag dansar – i en lång och stenhårt groovy version – eller nya mästerverk som briljanta Matcha din look och Internationell. För första gången under torsdagskvällen tilläts dessutom en rimlig ljudvolym, så att basen kändes innanför revbenen och så att öronen ringde lagom mycket någon timme efter konserten.

Att Kaah är peppad efter åren utanför strålkastarljuset var påfallande, och trots att det var hans tredje gig sedan comebacken märktes ingen ringrost. Han dompterade sitt strålande tighta band med samma glädje i ögonvrån som han gav sig ut från scenen för att komma nära publiken. Inte heller rösten har farit illa av bortavaron, när han ömsom sjunger och ömsom stöter fram sin soul i rakt nedstigande led från Sly och Prince.

Det enda smolket var att inga extranummer hanns med, trots den ömsesidiga kärleken mellan Kaah och hans publik (och ännu värre eftersom det berodde på att Looptroop Rockers trots allmän ovilja tydligen insisterade på att få ta över scenen). Som bonus hade vi ju önskat oss både gamla Kaahla Mig och nya Stick om du inte tror du kan, men frånvaron av dem ger oss ytterligare en anledning att söka oss till någon av hans egna spelningar så snart som möjligt. Som om vi skulle behövt flera anledningar. 

/Patrik Forshage