Jaha, här står jag lite stelt framför en värmepump och visar upp nyårsblåsan. En klänning som lämnade helt sinnessjuka glitterspår efter sig. Såväl i trosa som på tröskel. Googlade på problemet med ”klänning som glittrar av sig” och fick ett enda tips ”spraya hårspray på den” funkade absolut inte????? HATAR INTERNET!!!!

Jag, kvinnan utan ansikte, och min bordskille Anton ……………………….BERGH!!!!!! dvs. inte den mystiske Anton som jag sover med om nätterna, men en minst lika gullig en! 

Få människor berättar det så klarsynt och pedagogiskt som Gudrun Schyman. Få politiker vågar ta i SD-frågan på det sätt hon gör. Det måste komma fram att SD vill ta bort genuspedagogiken i förskolorna, avveckla genusvetenskapen på universiteten samt inskränka på abortlagen. Förutom detta vill de återinföra sambeskattning och på så sätt ta bort den ekonomiska självständigheten. 

När människor påpekar att Fi inte behövs kan vi påminna om när miljöpartiet var nytt och försökte ta sig in i riksdagen var det många som höjde på ögonbrynen, de där ”trädkramarna” hade väl ingen plats i riksdagen?! Partierna tyckte att de själva redan hade en miljöpolitik. Efter flera försök lyckades Miljöpartiet ta sig in i Riksdagen och det var då de övriga partierna fick brått att ta tag i sin egen miljöpolitik, stifta lagar, utbilda politiker inom partierna och framförallt ta hela miljöfrågan på allvar.

Kanske blir det samma sak i nästa val med jämställdhetsfrågan. Vi är flera som hoppas, flera tusen. In med feministerna, ut med rasisterna. 

Förra året vid denna tid PLOGADE jag mig fram i backarna. Nu? Kalla mig sväng-master. Anton, som självklart har tävlat i slalom, lärde mig under gårdagen konsten att SÄTTA sig ner i svängarna när det går snabbt dvs. få mig att böja även på ytterbenet. Ett ben jag annars har väldigt raaaaaaakt. Jaa-aaaaaaa. Snart blir det off pist för mig. Men risken är väl att jag blir jävligt pist off………..

Inatt drömde jag förresten en väldigt ångestladdad dröm. Jag befann mig i svt’s matsal men den var belägen på Södertörns Högskola. Det var lunch, jag skulle ta mat, men fick bara en pyttepytte liten papptallrik att ta maten på. Synd bara att det var kötbullar och mos med jättemycket gräddsås, något som resulterade i att papperstallriken vek sig, det rann sås längs med mina armar och jag fick liksom aldrig i mig maten hur mycket jag än försökte.  

Mmmm. Tänk att ni ägnade 30 sekunder av er dyrbara tid åt att läsa ovanstående stycke. Så jävla ointressant :-D

I morrn åker vi hem från Åre. På måndag är jag åter i Stockholm. Frågan är bara hur vi ska få ner våra två(!) mortlar vi fick i julklapp? De väger ju ca 10 kg…. enligt mig. Vad tycker ni förresten om mina julklappsskidor ovan? Fina va! Jag får panik av att så många skidgrejer har så rent estetiskt fula tryck på saker? Typ eld och tribals med knark-reggae-färger. Det är nog så långt ifrån min smak en kan komma faktiskt. Den här svenska snö-reggae-kulturen. 

Ops. Detta blev ett snurrigt inlägg á la hanapee-bloggen 2007. PUSS!

Ev:  Vad fint att du uppnått så mycket det här året som du ville :) En sak som jag tänkt på är, att det är ganska unikt för dig som bloggare att du skriver om hur din och Antons relation kan vara jobbig/en balansgång/ångest osv ibland, och inte alltid bara rosa moln. Personligen läser jag ingen annan blogg där någon skriver så ärligt om sitt förhållande. Därför tycker jag att det är jättebra att du gör det!! Det skulle vara kul om du någon gång skrev om hur du ser på hur du behandlar och är öppen med er relation i bloggen. Hur du tänker kring det eller om du har några bakomliggande tankar som ingår i din ”bloggmoral”… haha eeh. Visste inte hur jag skulle formulera det där sista men kanske du förstod :)

Gott nytt år Hanna!!!! :)

Tack du underbara duvunge, detsamma! Jag tänker typ såhär: inte precisera vad vi krisar/bråkar om samt inte skriva om att det känns jobbigt när det faktiskt känns jobbigt, utan skriva om det i efterhand då det inte är lika ”nära”. Sen hade jag otroligt mycket ångest kring det här med kär vs. okär typ två år in i min relation. Jag hade nämligen aldrig hört/läst om att kärleksrelationer ska gå upp och ner. Tänk om det på den tiden hade funnits någon som bah ”men Hanna, det SKA kännas så som du känner, det är ingen fara, livet är ingen jävla saga som du ska leva upp till”, det hade ju varit så himmelens skönt. Och att det jag skriver kanske hjälper någon står ju faktiskt högre än att värna om någon slags skapad integritet. 

Fredrika: Älskade master Hanna! Jag är en tjej på 16 år och går nu mitt första år i gymnasiet. Jag är väldans blyg av mig och har inte vågat vara social och skaffat nya vänner i gymnasiet. Har mått riktigt dåligt sedan skolan började i augusti, tappat lusten till allt känner att mina föräldrar är besvikna på mig för att deras dotter inte har några vänner osv… Är inte så att jag är utstött eller så, pratar ibland med någon från klassen och de små pratar med mig ibland. Men aldrig så att någon vill lägga upp planer med mig eller bjuda in mig på fester. Har lite fått en stämpel som den tråkiga tjejen som är duktig i skolan. På nyåret ska jag fira med min familj och mår så dåligt över detta. Min mamma har frågat mig om jag inte vill stanna hemma och fira med några kompisar eller om hon ska köra mig till någon fest. Och jag mår så dåligt över att säga till henne att nej det behövs inte, jag har ingen att fira med. Så nu undrar jag Hanna, har du några råd för hur jag ska våga mera 2014? Vill verkligen bli bättre och skaffa vänner och slippa all denna ångest. Snälla Hanna hjälp mig!

Älskade du. Jag har flera läsare som gav dig så himla bra svar. Jag tycker att du ska läsa dem. Du hittar dem här. Massa kärlek till dig <3 <3

Lina S: Hej Hanna! Det här är ganska off topic men jag skulle bara vilja tipsa dig, ifall du inte redan är med på noterna (vilket kan vara rätt troligt med tanke på ditt jobb samt ditt stora intresse för detta), om SVT:s miniserie Fröken Frimans krig! Kram på dig!

Hej Lina! Detta är iofs ingen fråga, men ett riktigt bra tips! Jag har sett serien och älskade den, speciellt soundtracket och han som spelar Jon….. men det kan bero på att han är Kristoffer och min KOMPIS. Här hittar ni serien om kvinnors kamp med att få bedriva eget i början av 1900-talet.

Madde: Oki, första gången ever jag kommenterar din blogg. Men vill i och med detta inlägg fråga om det verkligen stämmer att menskoppen kan ”trilla” så blodet rinner ut?. Läste det på din insta och har sedan dess blivit avskräckt till att köpa en menskopp… :(

Grattis till din första kommentar. Heheee ok jag KAN ha överdrivit om det här med att menskoppen kan välta //drama queen. Men grejen är ju att dne kan bli överfull och då tänker jag mig att den liksom hamnar på ”sniskan” och blodet rinner ut. Men så länge du ser till att tömma den hyfsat ofta så är det ingen fara. Lycka till i din kommande menskoppsrelation.

Till tonerna av Avicii dunkandes runt oss skrikpratar vi med varandra. Det är första gången vi träffas och ändå är du väldigt tidig med att berätta att du är feminist. Jag förstår rätt snabbt att du har koll på mig och vart jag står, kanske har en gemensam bekant berättat eller så har du kanske rent av läst min blogg. Jag ler och säger något i stil med ”ja det är ju bra!” i brist på något bättre. För det är ju bra att bry sig om jämställdhet. Det är bra att förstå och greppa en könsmaktsordning som innebär att män helt enkelt drar fördel av att vara just män.

När du klargör att du är feminist och ler mot mig bekräftas också slags systerskap oss emellan, att du förstår något som jag förstår. Att det är vi som tillsammans kan titta oss runt i rummet och kunna ta på sakerna som skaver och är fel. Som i nästa låt som börjar spelas där det sjungs om att I” know you like it but you don’t show it” om en kvinna som i låten ska knullas.

I nästa andetag konstaterar du att ”feminister minsann också kan raka sig under armarna och sminka sig” och att du själv gör detta. Mitt leende känns inte längre äkta, även om det fortfarande finns där, kanske för artighetens skull, för att fortsätta bekräfta vårt systerskap, för att jag vill rättfärdiga för mig själv att jag håller dig om ryggen. Men mitt oäkta leende avslöjar för mig själv att jag redan nu förstår var den här diskussionen är på väg. Jag har nämligen varit där förut.

Så står jag där i mina lösögonfransar och rakade armhålor mitt emot dig som ser ungefär likadan ut och tänker cyniskt att ”de har vunnit”. Inte för att vi just har rakade armhålor och lösögonfransar ikväll utan för att diskussionen om feminism har hamnat just huruvida vi ”får” se ut eller inte. Som att även fast det bara är du och jag som här, så måste vi försvara oss mot de yttre hoten, de som säger hur och vad feminister ska vara och se ut.  

I något slags trevande svar försöker jag ändå vrida på det du sagt och påpeka att visst får vi det (som att jag satt på något jävla feministiskt facit) men att det är ju en intressant diskussion det här med kroppsbehåring och utseende. Hur snabbt det kan gå från att för 50 år sedan vara något märkligt om en kvinna inte hade hår under armarna, till att idag vara något du blir mordhotad för om du har (jag syftade här på armhårsincidenten på melodifestivalen för ett par år sedan). Du tittar lite frågande på mig och konstaterar att du i alla fall tycker att det här med hår i armhålorna är ”ofräscht”.

På dig låter det som om du sagt något oväntat, men i mina öron har meningen varit återkommande en miljon gånger. ”Ofräscht med hår under armarna”. Ett uttryck som jag själv vänt ut och in på i mitt huvud flera gånger. Som i våras då jag lät mitt hår växa ut för att se hur det kändes, ett expriment för att se hur andras makt över min kropp tar uttryck. Jag rakade bort det efter att en på tunnelbanan tittat äcklat in i min t-shirt armhåla. Så lite makt hade jag själv över min kropp. 

Det är nästan per automatik som jag problematiserar huruvida armhår är ofräscht eller inte, som många gånger förr hör jag min mun säga att ”vi kan ju fråga oss VARFÖR vi tycker at det är ofräscht? och VARFÖR vi inte tyckte det för 50 år sedan? KAN det ha något att göra med ideal, vad varenda bild säger till oss vad som är fräscht eller ofräscht? Vad som är kvinnligt vs. okvinnligt?”

Du blir tyst och börjar titta dig omkring på klubben, jag gör likadant. Det dåliga samvetet kommer som ett brev på posten. Kanske borde jag hållit dig om ryggen? Och bara nöjt mig med ditt konstaterande av att du är feminist, jag menar, det är ju precis det jag vill att du ska vara. Att fler ska anamma den feministiska kampen. Men vad är begreppet feminism ens värt om det inte är just inom feminismen vi problematiserar kvinnors olika bojor, som exempelvis skönhetsideal.

Ändå känner jag mig som en dålig feminist. Som någon som försökte ta ifrån dig din feministiska identitet och bild av feminismen, som någon som inte ställde upp på systerskap. Kanske gjorde jag dig besviken på den, besviken på mig och min syn på feminism. Kanske lurade mina lösögonfransar dig. Jag förstår det. Men så tänker jag att feminismen inte är någon glad och glittrig fest där vi kan säga ”bye bye” till en bild av feminister som några arga bh-brännare och ”hello” till en mer kommersiell gångbar feminist för att det är lättare.

I förra veckan skrev jag en krönika om den ”feministiska uppsving” jag upplevt under 2013. Hur allt fler unga människor tar sig an begreppet och står för det. Sedan dess har jag funderat mycket på vad som ligger i begreppet idag och hur det kan vara lättare att ta till sig. Det är klart att en feminism som aldrig problematiserar skönhetsideal, en feminism som säger att tjejer och killar är olika *ENLIGT NATUREN* men att de är ”lika bra ändå” kan ta större uttrymme – för den är inte farlig, den får inte människor att ifrågasätta sig själva. Den är inte jobbig att ta till sig. Det är feminismen som inte utmanar. För mig låter det som ett lika ”crazy” statement som att säga att ”krig är dåligt” som att konstatera att kvinnor och män ska ha lika lön. 

Vi sa inget mer till varandra under kvällen, du och jag. Vi hade andra där och du pratade med dem, men jag sneglade mycket på dig och kände sting av dåligt samvete. Är det något jag är allergisk mot är det just elitism inom feminismen, attityder som ”läs en jävla bok!!!”, eftersom jag förstår att det inte är så jag själv, eller andra människor, faktiskt börjar läsa en jävla bok. Men samtidigt, ibland är det ju precis det jag vill säga och ofta önskar att fler gjorde, läste en jävla bok.