Älskade ni,

Är i Sundsvall nu. Staden där allt började. Stället där amöba blev människa. Platsen där jag blev könsmogen och färdigvuxen. Jag är här och det känns skönt. Förutom denna lilla detaljen med ständigt dåligt samvete över att jag ska ”räcka till” överallt. Syrran ringde nyss och bah ”vill du va barnvakt hela dan?” 

…har inte träffat mina älskade syskonbarn på flera månader men jag känner ändå:

”….oj… vara barnVAKT en hel dag när jag planerat att köpa julklappar och mysa lite framför en julfilm…”

ÄR JAG EN DÅLIG MÄNNISKA PGA DESSA KÄNSLOR? Jag vill gärna ses och umgås med dem en hel dag pga saknar och älskar dem, men att plötsligt kastas in i någon slags småbarnsförälderroll med ansvar känns bara …jobbigt. Gud. Jag hör ju nu vilken egoist jag är. ELLER? Får en inte sätta sina behov före barn? Det här är ju tankar som gör att jag inser att jag kanske aldrig kommer kunna skaffa barn. Har helt enkelt för stark vilja att göra som jag vill. 

MEN ändå: efter ett par minuters betänktetid såg jag Agnes och Almas små ansikten framför mig och kunde absolut inte motstå dem…. så jag sa självklart ”ja” till systra mi. 

I övrigt är det något konstigt med min andedräkt då jag kommer hem till Sundsvall. Har aldrig så dålig morgonandedräkt som här? Kanske handlar det om att övriga luften är så frisk och krispig att det jag andas är gamla gifter från Stockholmavgaserna eller liknande. En helt egen teori jag har som ej behöver stämma. 

Vill ni bli lika vackra och sköna som mig? HAHA VEM FÖRSÖKER JAG LURA????

KLART NI VILL!!!!!!

Bra. Nu har ni nämligen chansen att komma lite närmare den drömmen. Ni kan nu vinna mina bågar (med er egen styrka) från Loveyewear. Mejla bah support@loveyewear.se och skriv en motivering till VARFÖR ni ska bli ägare av mina glasögon. På deras Insta kan du läsa mer. 

Åker hem till Sundsvall i morrn. Hörde att snön regnat bort och att marken är bar. Längtar efter mina eget blodsband och traditioner, mammas ”jamen huga” och pappas vandrades omkring i knallblå långkalsonger. Längtar efter Antons familj traditioner som också blivit lite mina.

Det känns som om så mycket vatten har runnit under broarna sen sist jag var hemma, som att hela 2013 plötsligt har landat i mig och jag kan börja betrakta istället för att vara inuti

Hur var egentligen sommaren, vad var det där som hände och hur kändes det? 

Jag hittade ett dokument jag sparat på min dator i början av året. ”Mitt år 2013” var namnet, väldigt informativt sådant. Det var en slags planering över allt som skulle bli mitt kommande år. Typ en text för att reda ut vad jag faktiskt ville. Vissa av meningarna känns skrivna av någon annan och andra är precis där jag är just nu.

”Satsa mer på bloggen, hitta bra sponsorer och skriva mer strukturerat” var en av första punkterna……… gick ju åt ett helt annat håll. Fyra månader senare på ett tåg hem från Uppsala ville jag lägga ner allt ”offentligt skrivande”. Det var en oväntad och plötslig känsla som jag omöjligt kunde undvika. Blev äcklad av att tanken på att någon där ute kanske trodde att hen kände mig. Jättekonstigt, har nästan svårt att förstå den där krisen såhär i efterhand.

Men efter en paus gick det över. Återupptog kontakten med Nöjesguiden och efter Parisas charm var jag liksom säker. Att flytta bloggen hit var, trots teknikstrul för er, det bästa jag gjort för min egen blogglust.

En annan av punkterna i mitt lilla dokument löd: ”Hitta ett deltidsjobb som jag tycker är roligt”. Ha! Tänk va, där satt jag i en fjällstuga och funderade på jobb och fick en månad senare ett roligt frilansjobb för reklambyrån Le Bureau som sträckte sig över hela året. Och tänk va, om jag vetat vad som skulle väntat i slutet av året… mitt absoluta drömjobb!!!! 

Andra punkterna handlar om familj och vänner. Försöka undvika jobbiga situationer, bli bättre på att säga vad jag känner på riktigt och inte vara sådär hård och tuff som jag ogillar när jag är. I andra situationer kanske undvika att säga vad jag känner. En fetmarkerad punkt var ”Sluta småbråka med Anton”. 

….Fan. Kanske årets största misslyckande för min del. Fast tja, kanske är det bara en del av livet sånt där. Känns meningslöst att sträva efter någon omöjlig perfektion. Det finns ju en tid för allt i livet. En tid för bråk och en tid för kärlek. Det KÄNNS ju att leva i alla fall. 

Och hörrni, dessutom är ju året snart slut och i januari är det dags för en ny lista. 

Åh. Kolla på oss. Älskar dessa på bilden. Även den väldigt SPÄNDA tärnan i brunt långt hår……. Aja. De senaste månaderna har vi till och från träffats hemma hos Kattis (lucian…. såklart….. egogirl….) och repat olika luciasånger. Kattis och Sara ”håller ju på” med musik och har därför hjälpt oss andra så mycket. Jag har liksom till och med lyckats ta en fin ton då och då :’)

Igår hade vi vårt första och enda uppträdande (MEN INTE DET SISTA!) på Stadsmissionens multikulti julbord. Det var helt fantastiskt. En kille kom fram efteråt och berättade att han aldrig tidigare sett ett luciatåg eftersom han inte bott i Sverige så länge, och att han tyckte det var så fint och höll på att börja gråta. 

Alltså? Bröt ihop inombords av människors värme.

En annan, mindre rörande, grej som jag höll på att bryta ihop av var tiden innan vårt uppträdande då jag drabbades av tourettes. Alla julsånger blev vidriga i mitt huvud. Jag förvandlades till en fräck medelålders kvinna som bah: ”nuuu täääändaaas tuuusen kuuuuukeljuuuuus pååå jooordeeens ruuuundaaaaa knuuuuulllllll” eller ”låt det knullaaaas låt det knullaaaaas ljuset som vi täääänt” eller varför inte ”såååå möööörk är kuuuken i miiiidviiintertiiiiiiid”

?????????????

Så orimliga låttexter också? ”jordens runda knull?” aja. Lyckades i alla fall undvika dessa ord under själva uppträdandet i alla fall. Tack gode julekuk för det.

Sarah Slamen. Inga mer ord behövs, för hon säger det förjävla bra: