(Här hittar ni min, inte så upplyftande, årsresumé över året 2012)

Beskriv året med tre ord.
Karriärlyftande, harmoniskt och bättre. 

Vilka ser du som de största händelserna under året?
Då jag blev klar med genuskursen, när jag började frilansa och fick grymma uppdrag, då jag flyttade till Nöjesguiden, mitt jobb på SVT, att jag lärde mig åka skidor, resan till San Francisco, när en av mina bästisar fick barn och mötet med Gudrun Schyman. 

Har du blivit bättre på något?
ÅKA SKIDOR. Gick från att i januari 2013 ploga mig fram till att i decmeber 2013 kunna ta rödsvarta backar med stup genom snygga svängar (nåja). Också blivit bättre på att vara kompis med mitt psyke, acceptera grejer och bah ”jaja nu mår jag bajs och har massa ångest, och så får det väl vara ett tag då” och faktiskt utöva det i PRAKTIKEN. I somras lovade jag mig själv att göra saker jag kände mig rädd för vilket gjorde att massor av mina rädslor bara sprack. Hjärnspöken är ju vidriga, men samtidigt går de att trotsa.

Gjorde du något du aldrig gjort förut?
Jag reste ensam till USA i två veckor! Och det var inte ens farligt? :-O Jobbigast på hela resan var taxiresan till flygplatsen och från den UNDERBARA kvinnan Stella som jag bodde med. Hon hade till och med köpt en liten present till mig? Fy, vad ledsamt det var att åka hem igen (förlåt anton), men jag ska komma tillbaka och bo där någon gång. Var också i Prag och Paris för första gången. Way out West! Sen började jag ju också frilansa mer seriöst mot en reklambyrå och utöver detta har jag ju den senaste månaden börjat ett jobb där jag får göra nya grejer så som: casta, skriva manus, ha programidéer och helt enkelt göra ett tv-program. 

Vad var extra dåligt med året?
Eftersom jag har satsat mycket på mig själv och allt det som jag vill/behöver göra, har Anton gjort detsamma med sitt liv och hans karriär. Visst har det varit jobbigt ibland, med lite tid för varandra, men kanske framförallt med bristande intresse för den andra. Och när jag just i detta nu ser honom sitta och sy upp sina små kostymbyxor blir jag alldeles varm i hjärtat över att vi fortfarande älskar och bryr oss om varandra. Att vi vill vara med varandra. Att det ur pissiga perioder under året faktiskt kan komma något som det här, då det bara är underbart och härligt att vara nära honom. I mars firar vi nio år i den här lilla tvåsamheten. 

Vad var extra bra?
Min resa till San Francisco och hela känslan kring de två veckorna. Att jag blivit orädd att prata engelska. Sommaren med Alma och Agnes. Att mamma blivit bättre i ryggen. Att så många jag älskar verkar ha mått bra. Att Carro och Kristoffer fick Julian och att jag haft så mycket tid med alla mina vänner. Resan till Paris med Anton i somras! Resan till Prag med mitt gäng var också otroligt rolig…

Vad lyssnade du på?
Podcaaaaasts. Varje kväll. Och den här låten heeeeeeela sommarn:

Vad skrattade du åt?
Som vanligt då Anton snubblar eller säger fel HAHAHHAHA. I övrigt: Modern Family, GIRLS, Arrested Development. Mitt gäng. Mammas ”osh! åååbääääke!”. 

Vad grät du till?
Frustration över personer runtom som fortsätter förneka det SINNESSJUKA i att hälften av jordens befolkning på olika sätt förtrycks av den enkla anledningen att de är kvinnor. Youtubeklipp på djur. 

Och så slutligen; dina planer inför 2014?
Inför året 2013 skrev jag: ”Blogga mer, få in bättre annonspengar. Jobba heltid med något roligt och kreativt. Göra något för världen. Bli tryggare i mina känslor, inte få ångest över ångesten. Träna mer. Ta mig till bana 500 i Candy Crush. Laga mer mat. Bli bättre på att skriva. Läsa mer. Resa mer. Ta mer initiativ.”

Ännu är jag bara på bana 349 på Candy Crush, men resten är ju nästan mitt i prick?! Sss..ssscc…ccaaaaa…rrrr…yyyy…

1. Tjänar bättre på blögga!
2. Jobbar med något roligt och kreativt!
3. Har ju haft ett par insamlingar för välgörenhet, samt börja köpa allt ekologiskt och äta mindre kött. Det är väl bra för världen?! Nåja, går ju alltid att göra mer.
4. Har accepterat mina känslor i större utsträckning!
5. Träningen….. hahahahaaaaaa fan.
6. Mat………… jodå *springer på urban deli å köper färdiglåda nom nom nom*
7. Skriva och läsa, njaaaooodå. Svårt att avgöra
8. Resa har jag ju gjort mer än 2012! Hurraaaa!
9. Ta mer intiativ; Ja! Både i vardag, jöbb, relation, *egen utveckling* osv. Tänkt aktivt på detta.

Såååå. Vad är då planen för 2014?
Jo, göra ett riktigt bra jobb. Åka prosche i Italien. Försöka ta hand om och vårda min fysik och psykik(?). Läsa alla feministiska klassiker. Tänka, diskutera, filosofera mer. Hitta ett bra köksbord och göra det härligare att vara i vårt kök = laga mer mat och äta oftare där. Träffa stamcellerna oftare.

Slutligen: Stort tack till er alla ni som följt mig även detta år. Jag vet att tekniken strulat och strular via iPads och iPhones på den här sajten, men ändå står ni ut. Nu hoppas jag på att ni vill fortsätta hänga med även under 2014?! DET VORE SÅ KUL!!!!!!!! Älskar er mina små amöbfödor *matar med socker*. 

ÄLSKADE NI

Älskar livet igen. Har åkt skidor hela förmiddagen och det gick jättebra!? Skrattade hela tiden? Sjöng olika rap-låtar i liften och bah rockade backarna!! Mvh misstänkt manodepressiv person.

I övrigt händer något med min klädstil här i fjällen ….den går… ner sig. Tror jag konstaterade det här på bloggen även förra skidsäsongen, men jag älskar det. Älskar att få vara riktigt jävla obrydd om *utseende* i längre perioder. Här handlar det ju liksom inte om det.

Förutom ikväll då. DÅ DET ÄR NYÅRSAFTON. Vi är 28 personer som har bokat bord med femrätters på Dahlboms mitt inne i Åre. Jag har bestämt mig i förväg för att dricka högst sex ”enheter” under kvällen, samt inte shotta. Detta pga att jag kommer vara så överpepp och det hela kommer spåra ur om jag inte sätter gränset. Jag har liksom varit med förr. Så det får vara mitt nyårstips till er: Bestäm antal enheter innan. Mvh misstänkt alkoholist.

Nu ska jag skriva en årskrönika till er mina små duv-ungar. Den publiceras innan middagstid. 

Vaknar upp i ett soligt Åre men med grusiga backar. Klockan var strax innan elva då jag slog upp ögonen och SOM VANLIGT är jag den som vaknar sist i denna stuga. Hur hände det här? Att min person förvandlas till en lat, osportig, tråkig, fisande människa? Är så otroligt less på mig själv och över min bristande lust att åka skidor eller vara sportig just nu.

Och jag har liksom inte ens börjat. Värst är ändå det skavande samvetet över mina nya skidor som står i förådet. Jag fick dem av Anton och mina svärisar i julklapp och nu står skidorna bara där och blir kalla. Men jag VILL/HAR INGEN LUST/ORKAR inte åka skidor i grusiga backar. 

Jag funderar mycket på det här vad en gör för andras skull och för sin egen skull. Runt jul läste jag tamejfan tjugo krönikor från kvinnor som kände hur de inte räckte till i julmyset. De hann inte göra egen skinka, pynta perfekta granen, baka etc. Jag tänkte för mig själv ”jaha?” och kunde absolut inte identifiera mig med den pressen och kände mig nästan dålig pga det. Men tänker att det  KANSKE beror på att jag helt enkelt inte umgås med människor som håller på och gör egen skinka, alternativt identifierar mig som en person som uppfyller andra ”krav”.

Dessa krav hörrni. Fy fan. 

När det kommer till att vara en ”sportig” och ”frilufsande” människa förstår jag ju precis vad krönikörkvinnorna menar med en press en inte kan leva upp till. Jag VILL ju vara sportig. Jag VILL tycka om att åka skidor, VILL bli rosig om kinderna och gå omrking i ett jävla underställ, VILL dricka en öl i backen (vill jag nästan mest…) och framförallt VILL jag ge mina eventuella framtida barn ett sportigt utomhusliv. 

SÅ VAD ÄR PROBLEMET DÅ HANNA PERSSON? 

Jag orkar inte. Eller det är egentligen bara ett svepskäl, jag vet ju det. Den riktiga anledningen handlar ju helt enkelt om att jag är livrädd för att känna mig ……dålig. 

Jag tror det här med mitt dåliga sport-självförtoende grundar sig i barndomen. Jag var aldrig bra på sport och när jag väl ville börja med något var jag aldrig bäst på en gång (såklart). Ofta var jag rätt dåligt ganska länge. Och vem i helvete vill vara DÅLIG på något? Jag började istället hata sport och identifiera mig som en slags ”estet” som hellre spelade teater, ritade och skrev istället för att röra på min kropp. Därför är jag ju så enormt obekväm i den här typen av sportiga sammanhang.

Nu ska jag grina lite. Sen åka och göra något jag är mycket bekväm med: shoppa. 

Och förhoppningsvis uppfyller jag kravet om att vara en ung snygg tjej ;-)))))

TJOHOOOO!! ÄLSKA LIVET!!

Japp. Örnen har nu landat på nytt ställe, nämligen: Åre. Antons familj har ju stuga här och detta kan vara det bästa stället på jorden näst efter min moders mage (och mitt barndomshem då förstås…). 

Apropå min moder och barndom så har jag umgåtts mycket med mina föräldrar nu i några dagar, och det har varit så himmelens trevligt. Har fått världens sug efter att vara med dem. Känns som om jag är fem igen och är ”mammig” och ”pappig”. Grät till och med i morse (ok var ultrabakis också) för att jag skulle åka från dem.

Så varför detta plötsliga stamcellssug? Jag tror det kan handla om att mamma blivit bättre i sin sjuka rygg = gladare = jag är glad = vi är glada ihop. Åh. Tänk om alla en älskar bara fick MÅ BRA hela tiden. 

Aja. Här kommer två bilder jag hittade i min mobil som jag tänker att ni kanske vill se:

Bild nummer ett. Kallar denna ”primadonna på väg”

Bild nummer två. På min kompis Carros unge Julian. Kallar denna ”Onkel Fester”. 

Almbert, fjunis, myskorven, Alma.

Du är den första ungen jag älskat. Och som det känns i kroppen att älska dig! När vi inte träffats på länge och du springer mot mig i dörren, hoppar upp i min famn och pillar mig i håret med dina små händer. När du skrattar ditt ljusa men hesa skratt med dina nästan obefintligt små mjölktänder hoppandes upp och ner.

Bara fyra, snart fem, och redan så klok. Du låter din lillasyster ta dina grejer för du förstår att hon inte förstår. Eller då jag grät i bilen och du sa att jag kunde sova hos er så blev allt bra. Hur du förklarar att jag använt samma strumpor flera dagar i rad nu. 

Att tänka på att du inte skulle finnas, att någon skulle vara dum mot dig eller att du på något sätt skulle fara illa är det värsta tänkbara. När vi är tillsammans vill jag förbereda dig för allt sånt. Jag tänker mycket på hur du ska kunna skyddas mot allt det där som väntar. När ditt ansikte är vänt mot leksakslådan tittar jag på dina små axlar och påminns om det jag tyckt varit jobbigt, svårt och mörkt i livet. 

Kärleken till dig tar liksom bort massa lager från mig. Plötsligt förknippas alla barn på teven med den blonda fyraåringen jag känner och andras lidande blir mer påtagligt. 

Jag vet att jag inte kan förbereda, rusta upp dig och skydda från allt ont. Det är väl heller inget ”riktigt liv” utan det där onda. Men kanske kan jag göra det mindre smärtfritt för dig. Kanske gör alla mina ”jag älskar dig” lite starkare. Kanske tar det bort framtida tvivel om hur fantastisk du är. Om inte, kommer du alltid alltid kunna ringa mig och få höra det om och om igen.

Jag älskar dig fjunet.