Speljournalistiken har i (nästan) alla tider försökt för hårt. Med referenser och metaforer försökt lyfta spelmediet från något pulpigt till något finkulturellt. ”Spel är konst”-diskussionen var väl kanske intressant för 15 år sedan, men inte så intressant som vi trodde.

Jag vet, för jag har varit en del av de som vill lite för mycket. Det finns de som kan hantera det, som kan slänga in litterära referenser och bara få dig som läsare att vilja veta mer. Kanske lär du dig något, blir lite smartare. Men ofta blir det bara för mycket. För krystat.

Jag har absolut gjort mig skyldig till det här. Säkert misslyckats mer än vad jag lyckats. Men i lördags visade det sig: jag har inte lärt mig ett skit.

Jag är krönikör i P3 Spel, och senaste programmets tema var ”perspektiv”. Så jag gjorde som sig bör – och tog i så att jag sprack. Jag erkänner. Jag jämförde Wolfenstein 3D med en tre meter hög oljemålning från 1600-talet. Jag tyckte fortfarande att det finns viktiga poänger här, men jag förstår dig som kräktes.

Mycket riktigt fick jag också direkt (kärleksfulla?) hån från mina vänner.

Ändå ganska fint.

Min krönika hörs 37 minuter och 54 sekunder in i klippet utan musik. Håna mig gärna i kommentarerna.

Ett av oktober månads mer intressanta spelsläpp heter Mafia 3. Och en stor anledning till det är spelets handling. Spelet handlar om Lincoln Clay, en svart man som återvänder från Vietnam-kriget till ett fiktivt New Orleans, 1968. Sydafrikanske speljournalisten Tauriq Moosa beskriver öppningstexten så här:

I had a lump in my throat reading this. Seriously: This kicked really, REALLY hard. I struggled to breathe for a few seconds. pic.twitter.com/vLVg6HCxOV

— Tauriq Moosa (@tauriqmoosa) October 10, 2016

Även om spelet i grunden handlar om en antihjälte som blir en enmansarmé (en klyscha som utgör ungefär hälften av alla spelstorys någonsin) finns här något mer, något som känns intressant och läskigt relevant också år 2016. I en intervju med Vice berättar Charles Webb, en av författarna bakom spelet, om hur de vill att spelarna ska konfrontera rasismen i spelet. I en bransch där nästan ingen vågar säga ”nej, det är inte bara underhållning – det är politik också” pratar Webb om hur han konstant tänker på de personer som årligen dödas av polisen i USA. Det är stort.

Jag ser fram emot att spela det här.

Lobbyorganisationen Dataspelsbranschen gick nyligen ut och tog avstånd från SD:s budget-/kulturmotion. De fokuserar på tre stycken spelrelaterade förslag. Förslagen är som följer (klippt från Dataspelsbranschen uttalande):

• Inrätta ett datorspelsinstitut som skall främja att ”svenska kulturutövare används i svenska spelproduktioner”
• ”Återupprätta det Nordiska datorspelprogrammet”
• ”Främja spel som bland annat bygger på nordisk mytologi”

Precis som Dataspelsbranschen skriver är det helt orimligt att tänka sig att det från politiskt håll ska påverkas både vad spelen innehåller och vilka som arbetar med spelutvecklandet. En levande och frisk kultur måste få vara fri från politiska pekpinnar uppifrån. Och ärligt talat, vem orkar ens med mer spel om vikingar?

Men förslagen är inte bara orimliga – de visar också på en fullständig oförståelse för vad som gjort att ”Svenska spelundret” ens är en sak. Svensk spelbransch är där den är idag för att den INTE stängt dörrar. För att den bjudit in och samarbetat över gränser. Alla stora ”svenska” (i många fall ägda av utomnordiska storbolag) spelproduktioner har mer eller mindre stora delar av sin produktion och marknadsföring förlagd utanför landet. Stora delar av arbetsstyrkorna utgörs av människor som inte är ”svenskar” – men kanske däremot flyttat till Sverige, för att företagen bjudit in. Den oerhört livliga och intressanta indiescenen skulle aldrig vara där den är utan internationella utbyten av olika slag.

Men också: Bristen på mångfald är också ett av de största problem som branschen nu AKTIVT försöker att lösa.

Frågan blir naturligtvis: för vem ska de här förslagen genomföras? Vem vinner på det här?

Rise of Iron. Bungies senaste superambitiösa expansion till Destiny. Själva spjutspetsen i det här som brukar kallas ”spel som en service”, där ett släppt spel inte är färdigt och avslutat förrän det släpps en fullständig uppföljare. Och kanske ett av de bästa exemplen på hur modern online-co-op borde göras. Ett nästan-mmo som bygger på Bungies patenterat perfekta gameplay-loop. Eller för den som inte är så brydd om avancerade meningar med en massa buzzwords: ett sjukt jävla bra spel med expansioner som visserligen kostar mycket, men ofta levererar ännu mer. Det är nästan två år sedan grundspelet släpptes och jag har vänner som på riktigt spelat det här varje dag sedan dess.

Och nu kan du bli en av dom.

Tillsammans med Activision har vi nu nöjet att presentera dig en möjlighet att uppleva det här. Nu har du nämligen chansen att vinna ett exemplar av Destiny Complete Collection – inklusive en t-shirt! Och det enda du behöver göra är att med en mening förklara varför just du förtjänar att få ta del av den senaste delen i Destiny-sagan. Du har fram till torsdag den 13 oktober på dig – och vinnaren presenteras på fredag den 14!

Maila Michael.Gill(kanelbulle)nojesguiden.se med din motivering. Vi ses i rymden och/eller i Ryssland!

Jag tillbringade nästan två veckor i Tokyo, och allt min dotter önskade sig i present när jag kom tillbaka var konstigt godis och Melon-fanta. När jag kom tillbaka bestämde vi oss för att göra ett Gillsnack(s) av det. Ni kan aldrig ana vad som hände sen…