Jag har sammanställt en lista över de tio julklappar som har varit vanligast förekommande i förhandsdiskussionerna kring vad som blir Årets julklapp 2015, en årlig utmärkelse som delas ut av HUI Research (tidigare Handelns Utredningsinstitut) sedan 1988:

1. Väggcitatet
2. Skölden
3. Elfenbenet
4. Cocillana
5. Avfuktaren
6. GP-prenumerationen
7. Tweeten
8. Eutanasiresan
9. Blankningsaktien
10. Avmagnetiseraren

På tisdag får vi svaret.

Jag befinner mig för tillfället i Boston. Det fick mig att börja tänka på mina favoriter bland världens havererade bygg- och infrastrukturprojekt, eftersom ett av dem återfinns här. Någon kanske kan undra vad tung infrastruktur och byggindustri har med Nöjesguidens uppdrag att göra, men då har man inte förstått mycket. Säg det nöje som skulle existera om vare sig byggnader eller infrastruktur inte fanns (förutom skogsrave). Därför kommer här en lista över fyra riktigt havererade bygg- och infrastrukturprojekt:

4. Big Dig i Boston
Boston skulle lägga om motorvägar i innerstaden för att skapa en bättre trafiksituation. Det skulle kosta 20 miljarder kronor men verkar i stället landa på 200 miljarder. Att det skulle ta 25 år att färdigställa var inte heller planerat.

3. Brandenburg-flygplatsen i Berlin
Berlins nya storflygplats skulle öppna 2011 men de kämpar fortfarande på med färdigställandet. Inte minst eftersom man har anlitat folk med bristande kvalifikationer. ”Alla trodde att jag var ingenjör även om jag aldrig hade sagt att jag var det, men jag sa heller aldrig emot dem”, berättade planeringschefen för brandsäkerhetsssystemet för att ta ett exempel. 

2. Ciudad Real-flygplatsen i Spanien
20 mil söder om Madrid byggdes en ny flygplats för en miljard euro. Man hoppades på 10 miljoner passagerare om året men kom som mest upp i några tusen. Flygplatsen såldes tidigare i år till några kineser för 10 000 euro. Värdeminskningen har alltså varit betydande. Men 2013 kom flygplatsen äntligen till användning för ett helt annat ändamål, då Volvo Trucks-reklamen The Epic Split spelades in där. En bra revansch trots allt!

1. Ryugyong-hotellet i Pyongyang
På 1990-talet aviserade Kim Jong-Il att Pyongyang var på väg att få OS (ett tämligen ogrundat påstående) och började bygga vad som skulle bli Asiens högsta hotell, 330 meter högt. Kostnaden uppskattades till två procent av Nordkoreas BNP. Efter att hela betongstrukturen byggts färdigt upptäckte man emellertid att hisschakten var sneda så att det inte skulle gå att åka hiss överhuvudtaget, en besvärande omständighet i en 105-våningsbyggnad. I dag, 28 år efter byggstart, försöker man på nytt färdigställa hotellet. Vi får se hur det går.

Jag läser i DN att Stadsbiblioteket ska expandera mot Sveavägen vilket leder till att hamburgerrestaurangen McDonald’s åker ut ur sina lokaler. Eftersom jag själv bor i närheten och älskar McDonald’s så känns det personligen väldigt viktigt att beslutet omprövas. Men jag tror också att det är viktigt för de flesta andra boende i Vasastan och hoppas att vi gemensamt kan organisera oss på samma sätt som skedde 2007 när politiker planerade att låta bygga en galleria vid Odenplan och invånare hängde ut röda handdukar genom vart och vartannat fönster i området som symboler för motståndet till planerna. Den här gången är hotet ett annat, och på många sätt ett allvarligare sådant, eftersom vår allra bästa hamburgerrestaurang är hotad.

Det är inte bara en fråga om mat. Vi har sett hur det har gått på andra ställen där McDonald’s tvingats till reträtt. I Södertälje tvingades en McDonald’s-restaurang flytta år 2014. Det tog mindre än ett år innan Länsstyrelsen kunde konstatera att Södertälje hade fått landets högsta arbetslöshet, 15 procent. Det handlar inte enbart om direkta arbetstillfällen på restaurangen. På många sätt är McDonald’s motorn i ett lokalsamhälles ekonomi. Genom olika fonder och initiativ är McDonald’s en bärande pelare inom sjukvård, utbildning, hälsa och andra viktiga områden. Och som mötesplats är man katalysator för en kreativ ekonomi. Genom snabb servering frigör man tid åt de som arbetar vilket höjer produktiviteten. En avveckling av McDonald’s skulle skapa dominoeffekter, säkert också många som man inte ens kunnat förutse. Men här är fem anledningar som jag har betänkt:

1. McDonald’s absorberar en hel del livliga och högljudda gäster som nu i stället kommer lämpas över på biblioteket.

2. McDonald’s är en inkörsport till läsning. I samarbete med Läsrörelsen distribuerar man genom Happy Meal miljontals böcker varje år. Genom att ta bort McDonald’s tar man bort insteget till biblioteksläsning.

3. Barn älskar McDonald’s som därmed är en viktig anledning till att barnfamiljer ofta föredrar Vasastan.

4. Det är en klassfråga. McDonald’s är på många sätt det mest egalitära vi har i det här landet och motverkar på så sätt segregation, ett galopperande problem i Stockholm.

5. Lyssna på föregångarna. I Piteå avvecklades McDonald’s för ett par år sedan. I dag kräver hundratals Piteåbor att restaurangen kommer tillbaka i Facebook-gruppen ”Mcdonalds, come back PITEÅ miss you”.

Därför väljer jag att #backadonken och hoppas att politikerna kan hitta en lösning som är hållbar för alla. Och nu kan ingen längre komma och säga att de inget visste om vad en vräkning av McDonald’s skulle få för konsekvenser.

I somras åt jag lunch med en kompis och rätt vad det var kom det förbi en person och hälsade på oss. Personen presenterade sig med både för- och efternamn, något som är tämligen vanligt bland politiker men mycket ovanligt annars. Efter denna hälsningsincident diskuterade jag och min vän fenomenet att presentera sig på det sättet. I det här fallet var efternamnet inte heller helt okänt vilket gjorde hela saken ännu töntigare, som om personen försökte hämta kraft ur det. Vi kom fram till att det framförallt andas två saker: 1. ”Kom ihåg mig!” och 2. ”Vet du inte vem jag är?”. Ingen av dessa två undertoner är särskilt eftersträvansvärd. Om handskakningen är början på en relation av minsta värde så löser sig nog både punkt 1 och punkt 2 på naturlig väg utan att den personliga minnesvärdheten måste gnuggas in under själva presentationsförfarandet. Därför bör man lämna efternamnet hemma.

Men som alltid finns undantag. En journalist jag känner bevakade Göran Persson under dennes tid som statsminister och när de först träffades och skakade hand presenterade sig statsministern som just ”Göran Persson” vilket onekligen är rätt roligt. För allmänt kända personer är det i stället töntigare när de inte anser att de behöver presentera sig med namn överhuvudtaget.