Det har kommit till min kännedom att inte alla människor känner till Quora och när jag nåddes av den informationen blev jag bestört. Quora är min favoritsajt på hela internet. Sajten går ut på att användare frågar och svarar på saker. Som nu till exempel, när jag sitter här och våndas över hur Quora bäst kan beskrivas, hittar jag tråden ”What is a good way to describe Quora to friends?” där 66 personer har skickat in svar, ett antal av dem riktigt bra. Svaren rangordnas sedan efter hur läsarna har betygsatt deras kvalitet. Eftersom många begåvade och initierade människor befinner sig på Quora kan man ofta hitta väldigt kvalificerade svar på både breda och smala frågeställningar i olika ämnen, från tv-serier till internationell politik.

Varje dag får jag ett mejl som heter Quora Daily Digest där de har samlat upp ett antal frågeställningar som diskuteras just nu inom de ämnen jag har angett att jag är intresserad av. Dagens frågor är till exempel ”Is Glenn Beck having a faith crisis?” (där Glenn själv svarar ”no, I’m having a faith in people crisis”), ”What are some things Westerners do that Asians consider strange?”, ”How efficient is the Russian navy?” och ”Did Steve Jobs often send mass emails to Apple employees? If so, what were they about?”.

Sociala medier är väl inte direkt kända för att locka fram det allra bästa ur människor, vare sig mediet heter Facebook, Linkedin eller Twitter. Just därför är det så trevligt med denna oas.

I Sverige har vi en statsindividualistisk kultur, alliansen mellan individ och stat är stark medan vi har ovanligt svaga intermediära institutioner som familjen, religiösa samfund och så vidare. Därför faller det sig ofta naturligt att staten tar den konsultativa roll som exempelvis familjen ofta har i andra samhällen. Ändå har det aldrig varit uppe för diskussion med statligt arrangerade äktenskap i bemärkelsen att staten bestämmer vem som ska gifta sig med vem.

Samtidigt har vi i svenska storstadsområden en oöverträffad bostadskris som med enkelhet skulle kunna lösas på detta vis. Utan att utöka det befintliga bostadsbeståndet skulle man kunna höja densiteten i hushållen genom att para ihop människor med varandra och därigenom reducera det svenska singelhushållsberget. Okej, jag provtänker här, men Sverige har störst andel singelhushåll i världen och andelen växer stadigt i alla åldersgrupper. Förra gången löste vi bostadskrisen med miljonprogrammet och se hur det gick. Den här gången kanske det vore klokt att börja i en annan ände i stället för att pröva samma grepp igen. Sverige provade att sprattla ur sig en miljon bostäder och det blev inget bra. Låt oss då i stället testa att sprattla ur oss en miljon nya äktenskap. Dessutom – att bygga bort problemet är inte ett alternativ överallt. I Sveriges till ytan minsta kommun, Sundbyberg, som också är den befolkningsmässigt mest snabbväxande och den med högst andel singelhushåll i hela världen, är det brist på byggmark. Då är den enda långsiktigt hållbara lösningen tvångsäktenskap.

Det finns inget som säger att resultatet skulle bli sämre än när folk själva får bestämma vem de ska gifta sig med. Tvärtom – som utomstående är det ofta lättare att fatta rationella beslut. Vissa skulle invända att det snarare är ett emotionellt beslut som ska fattas. Och däri har de en poäng. Det är båda hjärta och hjärna som spelar in. Men det finns flera olika sätt som den statliga myndighet som ansvarar för äktenskap skulle kunna göra känsloprofiler på folk och därigenom ta in en känsloanalys i varje matchningsprocess. Jag kallar detta för att fatta emorationella beslut.

Detta är inte som att bli bortgift av match.com eller motsvarande. Med hjälp av personliga handläggare för varje ärende och big data från statliga superdatorer utanför Luleå kommer matchandet både få en mänsklig touch och analytisk precision som de vanliga matchningstjänsterna saknar.

Man skulle kunna invända att det hade räckt med lagstiftning om att varje hushåll måste bestå av minst två personer eller att man bara lagstiftar om att människor måste gifta sig utan att ta ställning till med vem. Men tvingar man folk till något utan att nära följa upp hur brukar kvaliteten på besluten bli särskilt dåliga. Här är det viktigt att man tar ansvar för hela processen. 

Att bryta den svenska ensamheten skulle också reducera ilskan i samhället. Den politiska polariseringen bottnar till stor del i ensamhet. Med minskad ensamhet minskar ilskan.

Med 1,6 miljoner singelhushåll i Sverige skulle den här reformen lösa bostadskrisen omedelbart. Samtidigt medför den flera andra positiva effekter, då har jag inte ens nämnt vilka möjligheter att avla fram elitidrottare i världsklass detta skulle skapa. Den svenska väljarkåren, nästan uttråkad till döds av politisk visionslöshet, längtar efter ett Alexanderhugg i någon av våra centrala politiska frågor. Här är frågan. Här är hugget.

Debattör Debattörsson

Jag pratade med en amerikansk vän som tidigare har bott här. Han berättade om sitt utifrånperspektiv på en av Stockholms kändare krogar.

”Folk är så snygga att man blir irriterad. Alla har vackra kroppar och moderiktiga kläder. Människor är väldigt avslappnade och vänliga. En gång var jag där med mina föräldrar. Döm om min förvåning när hon berättar att en man i 30-årsåldern kom fram till henne, hon är själv närmare 70, och erbjöd henne kokain. Obegripligt nog tackade hon nej till den här möjligheten vilket gjorde mig en smula upprörd.”

Jag bodde för en tid sedan på Gothia Towers i Göteborg. Mitt emot Liseberg står detta hotell, uppdelat på tre skyskrapor, med sina över 1 200 rum, fler än alla andra hotell i Norden. Hotellet har fyra stjärnor.

Röda stjärnor får man förmoda. Hotellet genomsyras av kommunism. Kanske är det också nödvändigt, det kan vara svårt att drifta en så stor anläggning utan centralisering. Ibland kan det behövas en fast hand.

Först har vi lobbyn. Den ser ut som världens största badrum. Ta ett vanligt badrum och skala upp det gånger hundra. Välkommen. Sedan har vi rummen som ser ut som fängelseceller. Lyckligtvis för oss gäster är interiören inspirerad av lågt säkerhetsklassade anstalter snarare än de allra hårdaste. Men skonsamheten är mycket diskret. Badrummen är så kala att man undrar om de är designade med självmordsprevention i åtanke. På goda grunder i så fall.

Sedan har vi takbaren, ”Heaven 23”. Kanske är namnet inspirerat av talesättet ”Sikta mot himmelen och nå våning 23!”. På hotellet webbplats stoltserar baren med att ha ett av Nordens största utbud av österrikiska viner. Är man inte bra på fotboll kan man alltid spela hockeybockey. De har till och med personliga relationer med flera av leverantörerna. ”I vår topprestaurang serveras givetvis också vår läckra räkmacka, King Size Deluxe, som har legat etta på försäljningslistan i över 25 år.” En exklusiv inblick i barens ekonomiska administrationssystem. I baren trängs lokala förmågor med turister från den georgiska utbrytarrepubliken Sydossetien.

Det ska finnas en bra restaurang som heter Upper House i ett av tornen. Tyvärr stänger restaurangen klockan 21 så den är i praktiken bara öppen för barnfamiljer.

Att beställa mat från room service är inget alternativ efter att man har gjort det en gång. Jag undrar vad Livsmedelsverket skulle säga. Köttbullarna smakar verkligen bullar, alltså bröd. Sådant bröd som man tänker sig var vanligt förekommande på vikingatiden. Potatismoset, däremot, påminner om den sortens isoleringsmaterial man brukar ha i väggar. Saltgurkan är emellertid helt okej. Så tar den också upp halva tallriken. Bredvid själva tallriken: en skål med extra saltgurkssallad.

Hotellet hade rekommenderats för kommunistpartier på kongress om det inte vore för priset. Och för alla andra gäster är det högst troligt att det finns fördelaktigare alternativ, till och med i Göteborg.