Hej mina kära chicken nuggets. Som ni ser har jag fått ”dille” på Bloody Marys. Vilket för mig till dagens ämne: Att få ”dille”.

Situation:
Du och ett par vänner ses och ska käka lunch. Ni har inte bestämt vad ni ska äta. En av dina vänner föreslår att ni ska äta sushi. Du har inget emot sushi, du kanske till och med älskar att trycka i dig en härlig elvabitars-utan-räka-avocado-istället. Problemet är tonen, sättet vännen lägger fram förslaget på, som om det vore en helt spontan och kanske lite osökt idé. Vännen formulerar sig kanske såhär:

Vad tror ni om sushi?! Jag har verkligen fått dille på sushi senaste tiden!

eller:

Hmm, jag är faktiskt lite sugen på sushi? Jag skulle kunna äta det JÄMT.

Problematik:
1. Detta beteende är inte bara är ett fantasifoster, utan i allra högsta grad något folk ägnar sig åt. Med beteende menar jag i detta fall att ta någonting totalt urvattnat som cirka alla gillar och göra det till ”sitt”. Ungefär: Gud, jag är verkligen ett sushimonster! Jag kan bara inte få nog! Det här är tredje gången jag äter sushi den här veckan?! 
2. Jag har en systerdotter som snart fyller tre år. Hon har kommit på att om man lägger fram sin idé lite spontant, som om man just bara råkade komma på den, så är det troligare att man får som man vill. Exempelvis kan hon komma och säga ungefär Vi kanske skulle kunna titta lite på TV? Kanske se på Dino? Vad tror ni om det? som om hon inte alls gått och tänkt på detta och längtat hela dagen. När detta kommer från henne blir jag varm och fnissig, men när en fullvuxen individ beter sig på samma vis ilar det av obehag i hela kroppen.

Usch, nu känner jag mig alldeles varm. Det var inte meningen att jaga upp mig så fruktansvärt. Jag hatar inte människor som gör så här, inte alls. Ibland blir man så rabiat när man sitter i solen och tänker på sushimonster. Jag tror jag bara ska svälja detta fenomen, och kanske trycka upp en t-shirt där det står SUSHIMONSTER som present när dessa personer fyller år. Det borde räcka för att få utlopp för irritationen.

Hjälp! Ett sushimonster!!!

Imorgon tänkte jag skriva om en maträtt som jag älskar och som jag äter mycket av när jag är här i Italy. Det kommer bli gött.
/Slaktarn

Det finns flera skäl till att jag vill visa er den här bilden, som föreställer frukosten jag lagade i förrgår.

Det första är naturligtvis att jag vill skryta. Se så härligt jag har det, varje dag. Och jag har bara varit här i en vecka av fyra! Vad ska man säga förutom gud, gud, megagud. Det andra skälet är att jag vill slå ett slag för den gamla klassikern Bloody Mary. Som förmiddagsdrink räknat är det, enligt mig, den allra främsta.

Första gången jag drack Bloody Mary var på en efterfest hos en kompis när jag var arton år. Den innehöll tomatjuice, tabasco, worchestershiresås och alldeles för mycket vodka. Den var äcklig, och jag var redan alldeles för full. Bloody Maryn gav mig den slutgiltiga knuffen ner för fyllans stup och resulterade i en ljusröd spya inne på toaletten. Nej, det är inte en drink för småtimmarna, utan den gör sig bäst innan klockan tre på dagen. Något år efter min första och sista efterfest-Bloody Mary återupptog jag kontakten med drinken, under värdigare former. Efter denna gång: kärlek. Jag tänkte bjuda på ett antal insikter, kunskaper och frågeställningar som vi alla kan ha nytta av.

Vad är en BM?
BM skapades av en barsnubbe vid namn Fernand Petitot i Paris i början på 20-talet. Den innehöll då två ingredienser, vodka och tomatjuice. Under trettiotalets början förfinades drinken genom tillägg av fler ingredienser: citronsaft, svart- och cayennepeppar samt worchestershiresåsen. Nu för tiden droppas det friskt med tabasco i emulsionen istället. Vill man vara lite knasig och galen kan man lägga till eller ta bort ingredienser efter eget tycke.

Finns det utrymme för variationer?
Ja. Det finns det. Jättemycket utrymme till och med. Jag är själv ganska konservativ, men föredrar att hoppa över tabascon och istället blanda i torkade chiliflingor som mortlats eller malts. Gärna också sellerisalt. Det finns vissa sinnessjuka individer som hävdar att tomatjuicen inte är obligatorisk, utan att det går lika bra om inte bättre att använda saft av rödbeta, morot eller friskt syrligt äpple blandat med saft från selleri och gurka. Säkert gott, men inte speciellt bloody. Något som dock ALDRIG får missas är isen. Två-tre kuber per glas. Individer av den gamla skolan hävdar att magin sitter i tomatjuicen. Tjock, smakrik tomatjuice eller passerade tomater är nyckeln till lycka. Är man riktigt pedantisk kan man laga till en egen som får koka länge, är man mindre pedantisk men ändå mån om sitt rykte som BM-mästare köper man en i affären av god kvalitet.

Övningsuppgift
Hur blir det om man lägger till en eller flera av nedanstående komponenter?
a) pepparrot
b) ingefära
c) flingsalt
d) rosépeppar
e) inlagda jalapeños
f) wasabi
g) vattenkrasse
h) grapefrukt
i) olivolja

Garnityret
Klassikern, och min egen oemotståndliga favorit, är naturligtvis selleristaven (rekommenderar den okunnige att läsa på om selleri här!), vilken inte bara ser härligt retropiffigt ut, utan också fungerar som ett eminent omrörningsverktyg. Här finns dock återigen möjligheter till variation. Kanske föredrar du en gurkstav att vispa runt med? Morot? Kanske vill du ha en simpel drinkpinne och istället toppa med en skiva citron eller en omsorgsfullt hoptrasslad hög av pepparrot? En fet inlagd eller rå chilifrukt är snyggt och fresh, och har du några testestoronstinna män i sällskapet kan du vara säker på att en chiliätartävling kommer att uppviglas, vilket kan fungera som en slags underhållning. Poängen är att garnityret nästan är lika viktigt som drinkens flytande del. Prova allt och välj sedan med omsorg.

Ett fenomen som synts till på senare år är att toppa drinken med det som ska ätas till. Tänk dig att du vaknar på morgonen och är rysligt bakfull, du beslutar dig för att ta en härlig återställare i form av en BM som du dessutom planerar att trycka i dig tillsammans med en rejäl grillad toast. För att spara in på disken alternativt vara rolig och gimmickig kan du då dela toasten i bitar och balansera den ovanpå det höga glaset med BM. Eller göra ett litet spett med dina favoritmatbitar och lägga över kanten. Kul! Trevligt! Och gott! Somliga har tagit detta till nya ganska oanständiga nivåer, som här där Bloodyn serveras med en grillad kyckling som topping. De har väl sin egen lilla plats i himlen eller helvetet att se fram emot, vi behöver inte fundera mer kring det nu.

Okej alla snorungar! Där har ni det. Ut med er och blanda Bloody Marys nu. Och glöm inte bort att den kan göras alkoholfri.

/Slaktarn

Jag har ovan illustrerat händelseförloppet när jag första och enda gången gav mig på att laga rawfoodanrättningen chiapudding. Jag har ett ganska öppet sinne, kan till och med vara lite optimistisk ibland, men hallå. Låt oss tala ur skägget. Det må vara hälsosamt, men inte är det gott. Med denna egenhändigt hopknåpade teckning (det kanske märks att jag gått tre år på förberedande konstskola?) stänger jag chiaffrökapitlet för gott. Och det råder jag även er att göra.

/Chiafröslaktarn

En miniflaska rödvin, tre taxfreeläppstift från clinique, ett genomskinligt plastglas, en låda finchips och ett läppbalsam från Khiels (som tyvärr sög). Den här ganska värdelösa bilden tog jag när jag satt på flyget mellan Warsawa och Milano för några dagar sedan. Inte så inspirerande vid första anblick, men låt mig talk you through.

Att flygplatssupa har jag aldrig varit mycket för, tills för ett par år sedan. Jag har tidigare äcklat stirrat på de ufon som sitter och korkar upp på flygplatspuben innan klockan hunnit nio på morgonen. Där sitter de, redan röda om öronen och berusade på groggar blandade på sprit och läsk förpackat i miniflaskor. Någon är flygrädd, en annan är bara taggad så hen nästan smäller av. En tredje är en helt normal alkis, och en fjärde tar en drink för att ensam skåla med sig själv, liksom knyta ihop säcken på något avslut eller förbereda sig för att öppna dörren till något nytt. Vi har alla våra skäl. Jag och mitt sällskap reste denna dag till Italien för att spendera några veckor vid Comosjön. Perioden innan avfärd har varit sjukdomstyngd, stressande och hektisk på olika vis. Att det skulle vara sommar har ingen av oss riktigt begripit eller annammat. Det är alltså med stor lättnad vi packar våra väskor och ger oss av. Vi börjar resandet tidigt på morgonen, och ingen av oss är sugna på den där flygplatsölen som annars ter sig så skojig när det bubblar i kroppen av förväntan inför det stundande miljöbytet och allt vad som hör därtill. Vi dricker kaffe och apelsinjuice, delar på en otrevlig macka med kyckling i och leker med våra mobiltelefoner i väntan på boarding. Under mellanlandningen i Warsawa hittar vi en liten gräsplätt utanför huvudentrén där vi lägger oss. När vi blir hungriga köper vi varsin burgare från en polsk snabbmatskiosk. Det är soligt och märkligt öde där utanför flygplatsen.

Under resans andra etapp somnar mitt sällskap lutad mot min axel. Jag lyssnar på podradio och tänker på olika saker som stått i kö länge i hjärnan. Äntligen finns det tid, nu när jag sitter inklämd i stolsradens mitt. När flyglansmänniskorna rullar förbi sin lilla vagn köper jag en liten flaska rött och en låda med chips. Jag ansluter mig till den kategori fölk som ensamsuper på resande fot, de där som behöver en spark i arslet för att avsluta eller påbörja ett kapitel i sin egen historia. Försiktigt häller jag vinet i plastglaset och öppnar chipsförpackningen. Det är några slags finchips med nymald svartpeppar på. De är vansinnigt goda. Vinet är egentligen kasst, men jag njuter av varje minimal klunk. Det är en underbar måltid som tar en timme från start till slut. Jag känner mig lugn, lycklig och fri. Jag tänker på svartpeppar när jag äter chipsen. På hur slit-och-slängig den blivit, hur underskattad den är, och så gör jag några mentala anteckningar om svartpeppar och sparar de i min att-göra-mapp i hjärnan.

Anteckningarna såg väl ut ungefär såhär:
Jag ska inte ta svartpeppar för givet. Jag ska inte slentrianpeppra all mat. Jag ska alltid använda nymald svartpeppar. Jag ska prova olika sorters svartpeppar och försöka förstå skillnaderna. Ibland ska jag laga mat och låta svartpepparn spela huvudrollen, som man gör med så många andra kryddor. Som i fallet med de här chipsen, eller med black pepper tofu.

Det är så lätt att glömma att den har en smak, en lika viktig smak som soya eller svamp eller rök eller vad som helst. Let’s not. Nu är jag framme vid Comosjön. Det är den finaste plats jag varit på. Det kommer att bloggas en hel del härifrån, en del om vad som händer här och en del om andra saker som händer i huvudet. Hoppas ni har det bra och inte super ihjäl er på flygplatserna, och hoppas att ni pepprar maten ordentligt när tillfälle ges.

Skål på er!
/Slaktarn