12:13 10 Nov 2016

Några personer med t-shirts över långärmade tröjor, osminkade fejs och dreadlocks i en brun manchestersoffa. Det var med dem jag åt linsgryta första gången, i alla fall som jag kan minnas. De var så förtjusta i sin linsgryta att jag aldrig skulle kommit på tanken att ifrågasätta denna rödbruna lera till helig graal. Jag tänkte ta igen det nu! Drygt femton år senare.

”Jättegott! Jättebilligt!” säger folk. ”Man kan göra massor och frysa in!”. Korrekt. Både a, b och c. Men jag är sur på linsgrytan. Nu ska jag berätta varför.

Såhär då. En middagsinbjudning levereras från person X, antingen muntligen eller via sms. Mottagaren av förfrågan, person Y, tackar ja. Person X föreslår tid och dag, Y bekräftar. När dagen för middagsbjudningen är kommen kommer också en förfrågan från X till Y huruvida denne kan köpa vinet om värden står för maten. Naturligtvis, tänker Y då, och svarar jakande på frågan. Väl på systembolaget skickas ännu ett sms – vinet, ska det vara rött eller vitt? Några preferenser? Vad är det för mat egentligen? Personen X, som ju är den som står för matlagningen, svarar: ”Vilket som! Jag ska laga linsgryta!”. Person Y känner sig genast trött och lurad, och köper således den största boxen vitt som står att finna, så att hen åtminstone kan få sig en rejäl fylla.

Det finns en tid och plats för allt, men fredagar är inte lins-tajm – bara grejen att bli bjuden på mat som kostar fyra spänn per portion att laga kan ju få en att känna sig lätt ospeciell. Däremot är det ganska schysst att äta hemma valfri veckodag när det slagit snörekord och man är ganska trött och snorig. Och tro det eller ej, men jag har ett recept som jag verkligen gillar, just för sådana tillfällen!

Gryta på röda linser och ingefära

1. Grovhacka en gul lök, hacka upp två vitlöksklyftor, skala och tärna potatis i kuber om sådär 1,5 + 1,5 cm, och skala och skär en eller två morötter i stavar. Ta tram ingefära och skala en rejäl bit, två tummar i alla fall. Dina egna tummar alltså. Dela i småbitar, jag gillar när de är lite större, men kör enligt egen preferens. Lägg alltsammans åt sidan.

2. Häll några matskedar neutral olja i en gryta och väm till medeltemp. Tillsätt en matsked krossade korianderfrön, en liten nypa kanel, sådär en halv tesked kumminfrön och ett par kardemummakapslar som du bankat till lätt med något tungt. När det börjar dofta jättegott lägger du i alla grönsaker. Blanda runt och kör tills löken är mjuk.

3. Nu är det dags för den fattiges stapelvara nummer två, hack i häl med röda linser: krossade tomater. Häll i en burk krossade tomater, rör runt, salta och peppra. Tillsätt också en nypa socker, det gör burktomaternas syra lite mer behaglig.

4. Nu är det dags för vätska. Välj en buljong du gillar eller kör vatten, eller vatten/vin. Vad du vill! Det enda du bör hålla i åtanke är sältan – vissa buljonger är mycket salta, bra att hålla i huvudet så att du inte tillsätter ännu mer salt sen och blir ledsen när du smakar. Jag tror att en halvliter till en liter är rimligt här, men det handlar egentligen mest om konsistensen – det behöver vara hyfsat vattnigt (linserna dricker upp oerhörda mängder vatten och sväller) men inte som en soppa. Börja med en halvliter, släng i en näve linser (en knapp deciliter) och låt bubbla på medelvärme under lock i femton minuter. Tycker du att det ser torrt ut och känner att du behöver du lägga till mer vatten/buljong då – be my guest.

5. När potatisen är mjuk och linserna svällt och mjuknat är maten klar. Det återstår endast att smaka, utvärdera om något behöver tillsättas, och sedan serveras. Förslagsvis med en stor klick turkisk yoghurt på toppen, och bröd att skopa upp grytan med vid sidan.

Och som summering: Jag hatar inte linsgryta, förstår ni väl. Jag vill bara inte bli bjuden på det på en dejt med ny romantisk bekantskap alternativt av god vän med ambitioner att göra fredagskvällen fab. Okej?! Okej.

/Slaktarn

PS. Jag vet nog att alla har sin egen version av linsgrytan. Om du har en extra bra version eller förslag på fab-ifierande element, dela gärna med dig.

16:30 9 Nov 2016

Idag:

1. Är en mycket mörk dag för mänskligheten
2. Känns mitt Bernie Sanders-fat oerhört inaktuellt

/Slaktarn

14:23 8 Nov 2016

Internets största kunskapskälla när det gäller japansk matlagning kan mycket väl vara det youtubebaserade matlagningsprogrammet Cooking with dog. I stora drag går det ut på att en kvinna vars namn aldrig avslöjats men som refereras till som ”chef” tillreder olika japanska rätter, medan hunden Francis sitter bredvid, alltid lika lugn och sansad. En mansröst redogör på engelsk-fransk accent för vad som pågår i hundens huvud, berättar om recepten och ger steg-för-steginstruktioner. Showen är omöttligt populär och

Pudeln Francis, som snart skulle fylla femton år, dog under den gångna helgen. Beskedet nådde fansen genom en tweet av ”chef” som kom under måndagen.

Cooking with dog har över 1,25 miljoner prenumeranter på Youtube, och beskedet möttes av sorg och bestörtning bland de många fansen. Vila i frid, Frances. Ingenting kommer vara sig likt utan dig nu när vi måste ägna oss åt cooking without dog.

:,(
/Slaktarn

Hej alla gamla, barn och mittemellan. Som jag tidigare nämnt kommer TV-programmet Historieätarna tillbaka för en tredje säsong, och den som väntar på något gott (Läs: Lotta Lundgren) väntar inte speciellt länge – på måndag den fjortonde november klockan åtta är det dags. I den nya säsongen kommer värdparet äta sig igenom bland annat femtiotalet, den gustavianska tiden och nittiotalet (yes!).

Tills dess att måndag är här: några screenshottade teasers från Historieätarnas instagramkonto. Observera Lundgrens genialiska bälte samt väggdekorationen på den första bilden.

ha1

ha4 ha5 ha6 ha2 ha3

/Slaktarn

13:23 6 Nov 2016

För några dagar sedan kom en fråga från signaturen Anna. Den löd som följer:

Slaktarn!! Jag har tyvärr lovat mina vänner att hålla i nyårsfirande med tillhörande middag. Och delar av sällskapet är veg, vilket till vardags inte är något problem. Men! Jag har så svårt att komma på någon varmrätt som är både veg och *lyxig*, typ all veg jag äter är grytor/biffar etc vilket inte är superrolig nyårsmiddag. plz plz help me out.

Nyårsafton är knepigt. När man tänker på nyårsmat är det oftast i termer av döda djur, typ hummer eller helstekt svan, och om inte djur är involverade på det ena sättet är de definitivt det på det andra: en dignande ostbricka, mindre löjromsberg, eller varför inte en stor burrata-blobb till förrätt? Knepigt som sagt. Frågan är då hur man veganiserar middagen på ett sådant vis att de som förväntar sig sin årliga ostronkavalkad inte känner sig misstänksamma och snuvade. Jag är som bekant inte vegan själv, och man hade ju kunnat tycka att någon som enbart lagar vegansk mat vore bättre lämpad att brainstorma kring detta, men jag misstänker att just mitt köttätande kan vara till hjälp här. Det har nämligen inte helt oväntat hänt fler än en gång att jag suttit på en middag som mina veganvänner tycker känns superlyxig, men jag själv mest bara upplevt som inkomplett och substitutartad. Sånt som ska vara lyxigt, men istället känns torftigt för man som sitter och fantiserar om råbiff och pankofriterad spindelkrabba med forellrom. Precis det man vill undvika.

Det finns dock undantag, mängder av dem till och med, och det är just de vi ska prata om nu. Med undantag menar jag mat som har den där känslan av att vara lyxig och flådig, och som är vegansk utan att de köttätande matgästerna ens hinner reflektera över det.

På rak arm tänker jag genast att rårakor är en bra förrätt. Grovriven potatis som stekts till tunna gyllene plättar, finhackad rödlök, dill, citron, ett creme fraiche-substitut du gillar, och tångrom och/eller den här falska laxröran jag skrivit om en gång i tiden. Lägg upp en råraka till varje person och låt gästerna plocka tillbehören fritt ur skålar, eller preppa varje individuell liten förrätt, servera och invänta beröm.

Lite på samma tema skulle du kunna bjuda på blinier och en vegansk borsjtj vid sidan. Rysk glamour är kanske den bästa sorten, när jag tänker efter. Ska man prompt blanda in baljväxter och liknande så tycker jag att den svarta belugalinsen är rimlig – den har ju trots allt fått sitt namn för att den liknar rysk kaviar. Bara det.

En annan förrätt jag är väldigt förtjust i är blancherad purjolök i dijonsenapsvinägrette. Det låter kanske lite bonnigt, och det är det också, men det är fruktansvärt gott och för det mesta inget folk tenderar att äta varje dag. Välj ut några späda purjolökar, rensa de om det behövs och dela upp i bitar om sisådär sju centimeter vardera. Blanchera i några minuter i väl saltat vatten, ta upp och låt droppa av och lägg sedan upp på små bitar av rostat surdegsbröd. Ringla över din vinägrette (en bra vitvins- eller äppelcidervinäger, en ännu bättre olivolja, dijonsenap, agavesirap istället för honung, salt och nymald svartpeppar) och avsluta med färsk körvel, kanske lite mer svartpeppar.

Tänker också på puréer. De är alltid lite fancy, förutsatt att du vandrar på rätt sida om barnmatsskiljelinjen. En superlen puré på blomkål eller jordärtskocka kanske? Med obscena mängder hyvlad tryffel över? Krispiga kavringsmulor som en liten go texturvariation. Det är inte så crappy.

Vidare då: tempura! Japanska prassligt krispiga friterade ting i en tunn frityrsmet som tillverkas på öl. Inte alls som ”vanlig” friterad mat, utan lättare och elegantare. Tunna skivor av zuccini, stora kvistar bladpersilja, späd vårlök, svartpepparkryddad tofu, blomkål, läng i vad du vill. Servera med olika dipsåser och vegansk majonnäs med några droppar sesamolja. Den enda nackdelen är att rätten måste färdigställas a la minute, och just att fritera saker kanske inte är något man vill stå och klibba med när man har otåliga gäster med glittersmink som trängs kring en. Väljer man tempura som förrätt kan det därför vara en bra idé att slå till på en efterföljande varmrätt som är lite mindre krävande.

…Som tillexempel det persiska juvelriset jag skrivit om här! En sann högtidsrätt med ett fullt rimligt namn. Riset i sig är en del jobb, men inget sista-minuten-fix. Servera tillsammans med valfri lämplig persisk gryta och mängder av olika såser. Aningen mindre nyårsyx med gryta, men det räddas upp av din nya glamourösa vän juvelriset.

En sukiyaki är också ett smart drag, egentligen alla former av hot pots, förutsatt att du lyckas skaffa fram en värmande anordning att ha på bordet. Det är kul, känns annorlunda och tjusigt och du ger intryck av att du verkligen ansträngt dig. Vilket du inte alls har. För det är så lätt att förbereda. Men det kan ju inte dina gäster veta.

Anna, jag hoppas att du fått några uppslag. Uppmanar öviga bloggläsare att fylla på den här listan med tips – vad har ni för rätter som löser ekvationen veganskt = lyx?

Tack för idag, ses på stan.
/Slaktarn

PS! Alla vet att umami är en magisk kraft som bara köttätare kan njuta av. Eller? Läs mitt gamla inlägg om hur du maxar umamin i vegansk mat här!