”Jag borde fylla en låda med sånna här smörpaket och skicka hem” sa han, medan vi stod och bredde miniförpackningar med smör på varsin brödbit i matsalen. Jag var tjugoett år och hade börjat Nyckelviksskolan, en förberedande konstskola på Lidingo i Stockholm. I klassen gick också en nyinflyttad norrman som senare kom att bli en av mina bästa vänner. Då, där, i matsalen, var första gången jag hörde talas om ”den norska smörkrisen”. Visst låter det rafflande?! Stor dramatik i klass med den svenska utvandringen eller Preussens fall! Till skillnad Otto von Bismarcks bidrag till historieskrivningen kommer dock ”den norska smörkrisen” aldrig att bli ämne för en SO-lektion, så det är inte mer än rätt att vi tar upp det här. Fram med kollegieblocket och vässa blyertspennan, nu kör vi.
I slutet av 2011 arresterade norska polisen två svenskar utanför ett snabbköp i Beitstad, en stad längst upp i Trondheimsfjorden, för att ha illegalt fört in tvåhundrafemtio kilo smör i landet. Som högst får en enskild person resa över gränsen med tio kilo kött- eller mejeriprodukter. Norges höga livsmedelsskatter gör att insmuggling av matvaror inte tillhör ovanligheterna, men sällan tidigare hade just smör varit föremål för tullens tillslag. De båda svenskarna hade hoppats tjäna sig en rejäl hacka genom att sälja smöret för ett kilopris på femhundra norska kronor, men istället beslagstog det åtråvärda smöret och förstördes.
Smörbristen var ett faktum. Den lilla mängd som dök upp i handeln hamstrades och försvann snabbt, och den eskalerande oron för att stå utan smör inför julafton hade gjort norrmännen desperata. Plötsligt var smör en handelsvara på svarta börsen, och i onlineauktioner såldes paket för upp till trettio gånger det normala priset.
”Alla är så besatta av LCHF i Norge”, berättade min norske vän. Från att tidigare ha varit ekivalent med djävulen rådde det plötsligt fetthets i hela västvärlden. ”Det är kålhydraterna som är dåliga, inte fettet” hävdade man med bestämdhet samtidigt som man krämade på med olivolja på ruccolasalladen och hällde ut lättmjölken i vasken. Kunde det verkligen vara så att marknaden undgått den ökade efterfrågan så till den grad att det man i dansk morgon-TV delade ut tusen kilo smör till förmån för grannarna i nöd (och för att marknadsföra smörproducenten i fråga).
LCHF-dieten var en bov i dramat. Intresset för tillsatsfri hemlagad mat hade ökat, och dieten som redan låg som ett fettigt täcke över Sverige hade tagits emot med värme även i Norge. Efterfrågan på smör ökade med tjugo procent i oktober, och ytterligare trettio procent i november, enligt marknadsansvarig på Norges största mejerikooperativ Tine. Hur roande tanken än är på att norrmännen dietätit sig till en smörbrist vars tajming inte kunde varit mer misslyckad var det dock inte hela sanningen.
En regnig sommar hade negativ effekt på kornas bete och ledde till att mjölkproduktionen under sommarmånaden minskade med tjugo miljoner liter jämfört med året innan. De höga tullskatterna på importerat smör finns till för att skydda den inhemska mejeriproduktionen, men bidrog plötsligt till att priserna fortsatte stiga och hyllorna förblev tomma. Bristen uppskattades till mellan femhundra och tusen tonn, och arga bönder anklagade mejerijätten Tine, som dominerade marknaden med nittio procent, för att inte ha informerat medlemmarna om den höga efterfrågan i tid och för att ha exporterat för mycket smör trots den annalkande krisen. Norska regeringen försökte rädda situationen genom att sänka taxan för import av mejerivaror från drygt 25 nok till 4 nok under december månad, men danskarna, som hade gott om smör på lager, ville inte exportera endast under en så kort tidsperiod.
Vid nyår var bristen fortfarande ihållande, och Tine meddelade att efterfrågan inte skulle kunna mötas på ännu en månad, utan ”även en tid efter januari”. Totalt ledde smörbristen till en förlust på nära fyrtiotre miljoner norska kronor för den den inhemska handeln. Och, förstås, till otaliga besviket knorrande magar.
/Slaktarn
