Hmmm… Hur kan jag säga detta utan att förlora min matbloggslicens? Jag vet inte.

Jag bara gör det: Jag älskar plastost. Alltså sån ost som ofta ligger på hamburgare från stora kedjor, sån ost man kan köpa i ett litet pack om åtta rutor i mataffären, där varje individuell skiva är inslagen i en liten plastficka. Sån ost som knappt ändrar form trots att den smälter. Sån ost som ofta inte är eller ens heter cheddar, utan typ ”smältost med smak av cheddar”. Allt ”med en smak av” bör man ha ett skeptiskt förhållningssätt till, men här har ni mitt undantag.

Det är egentligen inte smaken som är det tilldragande, för plastost smakar nästan ingenting. Det är konceptet. Utöver tillfredställelsen jag känner när jag öppnar en av de små plastfiskorna och avtäcker osten, gulorange och märkligt klistrig, är det också en konstig kulturell lucka som öppnas, en amerikansk lucka tror jag.

Att bekänna färg i den här frågan har tvingat mig till efterforskningar. Jag vill gärna komma med något mer här, än ”jag älskar plastost”. Det jag har att komma med är följande:

1. Det är (naturligtvis) ett amerikanskt påfund.
2. …Som kallas ”american cheese” i sitt hemland, vilket ju är kul!
3. En av anledningarna till att det är kul är för att den måste (lagstadgat!) tillverkas av minst två olika ostar. Det är alltså en slags processad hopkoksost som tillverkas enligt principen färdig grej + färdig grej = ny färdig grej. Ingen nominering för årets hantverksprodukt är alltså aktuell.
4. Av skäl som anges i punkt tre får denna ost inte kallas ost. ”Processed cheese” går bra, men inte bara ”cheese”. Lösningen har varit att döpa om produkten till saker som American slices eller American singles.

Vad har ni själva för associationer till plastost? Hatar ni att älska det eller älskar ni att hata det?

Beredd på att bli stenad nu.
/Slaktarn

Om man sätter sig i baksätet i bilen utan att tänka efter ser låren groteska ut, som två utjästa avlånga degar mot sätet. Om man tänker efter kan man slippa, om man lyfter benen lite, håller foten i en vinkel nästan på tå, så blir låren spända istället och ser inte groteska ut. Jag var åtta eller nio år när jag kom på det. Ett tjugofemkilosbarn med tjugofem kilo för mycket funderingar på hur låren såg ut.

När jag gick i sexan var jag och badade med två vänner. Vi hade cyklat dit. En av oss hade ett cykellås som var av metall, u-format, och hon tog fram det och visade hur hon med nöd och näppe kunde trä det runt sin mage och låsa det med ett klickljud. Hon såg så stolt ut när det var på, där hon satt och höll andan och bevakade oss andra, försökte suga åt sig av det hon kunde se i våra ögon. Jag vet inte vad det var som syntes i våra ögon.

När vi gick i åttan skulle vi bada bastu med killarna. Vi hade bikinis. Min kompis kände sig obekväm och ville inte, vi hade ju precis ätit, och hennes mage skulle inte se platt nog ut, hon kunde inte vara med. Jag blev arg på henne för jag ville inte göra det ensam, men mest för att det kändes som en slags förolämpning, för en annan kompis jag hade låg på sjukhus och fick som bäst bara komma ut på övervakade permissioner. När jag hälsade på henne tänkte jag att det såg ut som att hon krypit in i ett stort tält snarare än klätt på sig vanliga kläder. Allt bara hängde, säckiga byxor och bylsiga sjok i många lager. Vi satt i besöksrummet och lade pärlplattor. Det kändes som att hon skulle gå sönder i flisor när jag kramade henne hejdå.

När jag av olika skäl skulle prova att avstå från socker en tid sa en kompis: nej nej nej du får inte, du är min minst ätstörda vän.

Vad svårt det har varit att inte få en helt uppfuckad relation till mat. Jag är helt utmattad. Är inte ni?

1. Ernstkorven

Hittade Ernstkorv senast jag var och handlade. Ernst Kirchsteiger alltså. Att han är en matmänniska är ingen nyhet (”man känner sig aldrig så rik som när man plockar ut färskt bröd ur ugnen” och så vidare), och nu har han tagit fram ett gäng handgjorda kött- och charkuterivaror i samarbete med västerviksbaserade charkföretaget Jojjen. Några speciella ekocertifieringar eller liknande kunde jag inte identifiera, däremot ett svenskt kött-sigill löften om att vara ”en garanterad fullträff såväl stekt som gratinerad”.

2. Brödhandsken

Alla produkter, hur underliga de än är, som har slogan ”Make anything into a sandwich!” måste ändå vara bra. Man ser ju, han på bilden, han är ju jättenöjd.

3. Pizzatröjan

Har skaffat en ny *provokativ* t-shirt. Ni skulle bara veta effekten den har på folk.

4. Protein protein protein

Köket har varit inplastat senaste veckan på grund av målning. Det är klart nu, och det blev så jäkla snyggt kan jag berätta, men under själva inplastningsperioden har det inte gjorts många knop därinne. Målandet har för det mesta skett på morgonen, och några mornar har jag inte riktigt hunnit in i köket innan de kört igång. Lösningen = springa ner till seven eleven som lyckligtvis ligger i samma hus och köpa en kaffe och något att äta. Valde en keso med någon slags müsli (som såg god ut, men som smakade lite som… confetti gjort på spånskiva). Upptäckte medan jag låg i soffan och konsumerade den att det står ”protein” på burken. Proteinkeso? När slutade det vara bara keso? Keso duger som den är!
/Mvh konservativ

5. Throwback

Lauren och Heidi! Visar var vitrinskåpet ska stå, när det begav sig!

6. Skafferiet

En av de mest njutningsfulla stunderna när köket kunde täckas av efter månader av renovering var den när jag kunde packa upp alla skafferivaror och ställa in de i skåpen igen. Jag känner mig som en hoardande ekorre när jag donar med mina matrelaterade ägodelar. Blir lugn, känner mig märkligt trygg och dessutom ganska exalterad. Den nepalesiska pepparn tillexempel (magisk, doftar precis som passionsfrukt), den hade jag glömt att jag hade, liksom de fantastiska burkarna med sardiner i muscatvin och de mystiska tuberna med syntetisk matkulör. Känns som att jag fått en stor present.

Tack och hej,
/Slaktarn

Vad kallt det har blivit redan! Varsågod, här kommer ett recept på en god soppa.

Pasta e fagioli, alltså pasta med bönor, är en rätt som likt minestronesoppan dyker upp olika utföranden beroende på var i Italien man befinner sig. Soppa på pasta och kikärtor, eller pasta e ceci, faller in i samma kategori: enkla soppor som är värmande och mastiga. Och billiga. Första gången jag såg ett recept på den här rätten var i en Jamie Oliver-bok. Receptet jag tänkte dela med mig av här skiljer sig lite från orginalet, och har genomgått några diskreta men betydande förändringar – det är nämligen lätt att detta blir en brunmurrig rätt som förvisso är mycket god, men som också skulle kunna tas för någon slags menlös barnmat. För att punktera murrigheten har jag ampat upp dess örtiga kvalitéer och adderat syra i form av citronsaft. Funkade svinbra. När det gäller kikärtorna är det godast att använda torkade som blötläggs över natten och koksa i ett cirka två timmar i rikligt med vatten tillsammans med gul lök, morot, ett par kvistar rosmarin och selleri. Salta först framåt slutet för att undvika att skalen blir sega och tuggiga. Egentligen inte speciellt krävande arbete, men vi vet ju alla att det här med framförhållning är en av livets svårare kamper. Det jag vill komma till är: använd burkkikärtor om du måste. Då kan du passa på att laga lite veganska maränger också.

För fyra portioner behövs:
Olivolja
Ett par kvistar färsk rosmarin
1 gul lök, grovhackad
1-2 stavar blekselleri, hackade. Gärna blad också om det sitter sånna på.
1 vitlöksklyfta, finhackad
En näve småtomater, hackade
Två burkar kikärtor (avhällda och sköljda) eller motsvarande mängd hemkokta
En knapp liter kyckling- eller grönsaksbuljong
Ett par nävar pasta i småformat (ditalini, makaroner eller vad du nu känner för)
Saft av en halv citron
Peppar och salt
Rejält med persilja, hackad
Parmesanost

Hur göra?
Värm några matskedar olivolja i en stor kastrull, lägg i rosmarin och invänta fantastisk doft. Fräs lök och selleri till ett trevligt halvtransparent gojs, lägg till vitlök och tomater och kör ytterligare en stund. Häll i kikärtor och buljong och låt sjuda i tjugo minuter. Ta sedan ut ungefär hälften av kikärtorna med en hålslev och lägg åt sidan och stavmixa det som blir kvar mer eller mindre slätt. Häll tillbaka kikärtorna och häll i pastan, koka enligt anvisningar. Eventuellt lite mer vatten/buljong om det känns för tjockt (pastan drar åt sig en hel del vätska också). Smaka av med salt och peppar, häll i lite chiliflingor om du får feeling. Blanda i ordentligt med hackad persilja och servera i skålar, avsluta med att riva över parmesanost och en ringling av din bästa olivolja.

Nu är du taggad va!? Bara att köra igång.
/Slaktarn

PS 1: För mer kikärtor och kikärtsrecept, kolla här!
PS 2: Eftersom jag inte fotar allt jag äter kommer bilden från saveur.com. De tar dessutom finare bilder än mig. DS

Hej på er och välkomna till Slaktarn: After work edition.

Det finns ingen anledning att låta fredagskvällen komma undan med något annat än att vara extra allt. Det kräver nämligen inte speciellt mycket arbete – du behöver endast sparka av dig dina obekväma skor, rassla ihop en snabb americano, och laga lika snabba friterade svartpepparcalamari med citron- och vitlöksmajonnäs att äta till. Konsumera halvliggandes, helst av allt tillsammans med en vän du tycker särskilt mycket om.

Americano Cocktail

Drinken först, för den går snabbast, och du kommer behöva extra klarröd bittersöt styrka för att ta dig igenom den om än mycket snabba calamaritillagningen. Snabb americanolektion: Drinken skapades namnet till trots i Italien i början av sextiotalet, och gick från början under namnet ”Milano-Torino”, på grund av ingredienserna (Campari från Milano, och vermouthen Punt e Mas från Turin). I Ian Flemmings böcker om James Bond dricker han som vi alla vet Martini, men i seriens första bok Casino Royale ger Flemming sin huvudkaraktär faktiskt en Americano att dricka.

Hur gör man då? Fyll ett glas med is, häll över 3 cl söt röd vermouth och 3 cl campari, och fyll på med sodavatten. Sedan garnerar du alltsammans med en remsa apelsinskal (eller en apelsinskiva om du inte bemästrar rems-tekniken). Så enkelt var det.

Salt- och pepparcalamari med citron- och vitlöksmajonnäs

Till en svalkande drink behövs krispigt tilltugg med stora smaker! Den här calamarikompositionen uppfyller samtliga krav. Nu är bläckfisken i säsong, och det finns få saker som är med tillfredställande än att sätta kniven i en sån där lång blek bläckfisktub, men det går lika bra att använda fryst som du tar fram på morgonen och låter tina i kylen över dagen. Till det här receptet behöver du runt femhundra gram.

Vi börjar dock med majonnäsen. Det är inga konstigheter. Köp en bra majonnäs, ekologisk, och sleva upp i en skål. Så mycket du behagar. Sedan river du ner skal och saft av en halv citron, och knappt en halv vitlöksklyfta. Rör om. Klart.

Bläckfisken då?

1. Börja med att hetta upp neutral olja i en kastrull. Hur mycket du ska använda är inte mycket nytta för mig att bestämma, för det beror helt på hur storbottnad kastrull du använder. Se bara till att du har runt fem centimeter upp på kanten att slå runt i.

2. Se till att dina bläckfiskringar är någorlunda torra, och lägg dem i en plastpåse. Mortla (eller mal, om du inte äger en mortel) två matskedar svartpepparkorn och en matskedar flingsalt, och häll ner i plastpåsen. Lägg till ett par matskedar panko och en matsked semolinamjöl (älskar semolinamjölet här, men kör på vetemjöl om du inte har). Är du medlem av the gluten free society – skippa både pankon och mjölet och använd ett par matskedar majsmjöl istället. Gojsa runt alltsammans i plastpåsen så att alla bläckfiskringar år bekanta sig med de torra ingredienserna.

3. Oljan ska vara riktigt varm, men inte börja ryka – känner du dig nervös för att fritera föreslår jag att du förbereder dig genom att läsa detta. Testa med att droppa i lite mjöl eller en träpinne och se om det börjar fräsa och bubbla. Häll i dina bläckfiskringar, ta dem i omgångar om det är trångt i pannan, och titta nöjt på medan de puffar upp sig och blir gyllene. Älskar när de puffar upp sig och blir gyllene!

4. Lägg upp på tjockt hushållspapper eller tidningspapper, släng dit några citronklyftor och en skur bladpersilja (eller timjan som jag använde), och så hugger du in snabbt som attans.

/Slaktarn