En låt jag tycker mycket om är Seasons av Future Islands. Jag lyssnar på den just nu, och den handlar inte precis om grödor, men det är den ni har att tacka för att jag fick tummen ur att författa det här blogginlägget. Säsonger kommer, säsonger går, hungern för evigt består. Men vad är i säsong just nu? Det finns ett antal fördelar med att käka enligt säsong. Du får tag i det som är bäst just nu, du kan äta närproducerat, och oftast blir kostnaderna mindre. Hösten är, enligt mig, matmässigt den bästa tiden, nästan grotesk i sin generositet mot de som tycker om att äta och laga mat. Let’s get this säsongs-party started!

1. Kål i alla möjliga former
Jag vill i förväg be om ursäkt för detta eviga tjat, men kål är min absoluta favoritgröda. Och hösten är kålens glansdagar. Syrad vitkål, tuggig grönkål (som här, med vit fisk, brynt smör och stora vita bönor), snabbt ångad svartkål med sardellsmör, alla former av brysselkål (mina favoriträtter här), Kålpudding (låter skumt, smakar fantastiskt) med lingon och potatis, wokad tatsoi med vitlök och soja. Möjligheterna = oändliga.

2. Plommon
Om du är gammal i gemet på den här bloggen minns du kanske ett recept på plommonsås som kom till efter en underlig incident i mataffären. Jag hade vansinnig PMS, och hade fastnat vid ett stort berg av plommon. Samtliga var stenhårda, något som så att säga knuffade mig känslomässigt över kanten. Jag fann mig plötsligt, med handen kramandes ett av plommonen, gråtande en utmattad och avgrundsdjup gråt. En äldre dam dök upp vid min sida, jag mumlade något om hur jag kände för plommonen, och hon nickade deltagande. Ett fint, om än något märkligt, ögonblick i livet. För några dagar sedan hände det igen, inte PMS:en och bölandet, utan plommonhandlandet i kombination med interaktion med äldre medborgare. De är ömtåliga, de små liven, sa kvinnan bredvid mig medan hon plockade ner plommonen i en påse. Det gäller att passa på. Rätt vad det är så är allting över. Jag gick hem och gjorde marmelad.

3. Blåmusslor
Havet är generöst på hösten, vi är i denna tid välsignade med allehanda skaldjur och mängder av fisk. Bland dessa inte minst blåmusslan! Oui oui monseur, moule frites, tout suite, Vad mer kan jag säga. Blåmusslan mår bäst tillsammans med lök, persilja och vitt vin, gärna också grädde plus bröd vid sidan om, och det är den överlägset mest classy snabbmaten du kan rassla ihop. Här är en bild på mig som inspiration, spexandes med en mussla i mitt gamla kök.

4. Kantarell och karljohanssvamp
Efter i runda slängar tjugosex år av kantarellätande tycker jag fortfarande att den simpla kantarelltoasten slår alla andra tillredningsätt. Och då har kantarellmackan minst sagt stark konkurrens – ta bara kantarellsoppan kantarellrisotton som exempel. Karljohansvampen är en kär bekantskap, gärna omvandlad till en slags carpaccio, som här.

5. Granatäpple
Närproducerat granatäpple ska du nog inte hoppas allt för mycket på, men när de äntligen är i säsong bör de inte ignoreras. Det finns en persisk risrätt vars namn kan översättas till juvelris, och har man sett hur den ser ut förstår man hur passande namnet är. I receptet ingår alla möjliga frukter och nötter, färgglada och glänsande som juveler. Huruvida granatäpple ingår i det traditionella receptet har jag ingen aning om, men i den version jag tagit mig an hade den rubinröda granatäppelkärnan en självklar plats. Köp på dig mycket granatäpple nu, ta ur kärnorna och frys in i påsar. När du månader senare finner dig trött, pank och i stort behov av juveler i ditt liv vet du vad du ska göra.

6. Vilt
Det finns många som tycker att viltkött är en bra lösning på köttkonsumtionens baksidor. Det är inte speciellt hållbart, av olika skäl som jag föreslår att du googlar på (vi pratar om säsongsmat nu, okej?!). Nu är oavsett rätt tid för viltkonsumtion. And, rådjur, älg, vildsvin, till och med hare. Samtliga väntar i en saluhall nära dig.

7. Äpplen och päron
En gång när min bror och jag var små och våra föräldrar befann sig på resande fot skulle farmor ta hand om oss. Vi var förstås eld och lågor över detta, då vi inte sågs många gånger om året på grund av att vi bodde i olika delar av landet. Under hennes vistelse hos oss fick tyvärr min bror en hemsk tandvärk, som resulterade i ett akutbesök hos tandläkare. När vi kom hem igen bäddades han gråtande och utmattad ner i sängen. Jag och farmor beslutade att plocka all fallfrukt i trädgården och använda ”assistenten” till att göra äppelmos. Vid något tillfälle i mosprocessen gick det dock fel, och vi bevittnade hur moset kom exploderande ut ur maskinen, för att fastna på tak, golv och väggar. Samtidigt hade min bror vaknat ur sin dvala, och stod plötsligt i dörröppningen, blek och chockad. Ett kärt minne! Det som gick att rädda av moset blev mycket gott. Här är ett recept på äppelmos gjort på transparent blanche. Päron tycker jag mycket om att äta pocherade i saffranslag tillsammans med lättvispad grädde, eller för all del med mörk choklad som i det här enkla och lätt barnsliga kompositionen.

Det var sju av höstens oändliga hav av efterlängtade råvaror. För ännu fler, eller bara allmän säsongsråvaru-pepp, besök sidan Säsongsmat och inspireras.

:-)
/Slaktarn

Författaren Kristina Sandbergs triologi om hemmafrun Maj från Örnsköldsvik är älskad av många. Jag har inte läst de böckerna själv. När jag pratar med någon som gjort det blir de oftast eld och lågor, beskriver karaktären Maj som en slags hjältinna som verkar i det tysta, eller så drar de paralleller till egna släktingar. Kvinnliga släktingar som, liksom Maj, var hemmafruar under det svenska folkhemmets fyrtio- och femtiotal. Kvinnliga släktingar som gjorde det möjligt för sina män att göra karriär, men som själva inte fick något verkligt erkännande annat än för det goda dillköttet som mirakulöst uppenbarat sig på matbordet.

Nu har Kristina Sandberg och Lotta Kühlhorn sett till att Maj fått en egen kokbok. I I köket hos Maj har de samlat ett hundratal recept hämtade ur Majs värld, varvat med utdrag ur böckerna och nyskrivna texter som sätter huvudkaraktärens tillvaro och kokkonst i ett nutida perspektiv.

Jag fick hem ett exemplar för ett par veckor sedan. För det första är I köket med Maj en oerhört fin bok. Jag njuter av att bläddra i den. Formgivaren Kühlhorn har gjort ett fantastiskt jobb. För det andra är det en bok som gör mig märkligt rörd. Den får mig att tänka på alla pärmar och anteckningsblock jag sett men inte funderat mycket över när jag varit på besök hos äldre släktingar. Fulla av tidningsurklipp från Allers och hastigt nedrafsade måttangivelser i blyerts. Böckernas fläckade sidor som om man analyserade varje mystiska fläck förmodligen skulle visa sig vara fulla av både rullrånssmet, strömmingslåda och ättikslag.

För ganska många år sedan påbörjade jag ett projekt vars ursprungliga syfte var att samla ihop mina till åren gångna kvinnliga släktingars berättelser om mat, kokkaffe över öppen eld i skogen och tunnbrödsbakning, allt det där som jag vet kommer att försvinna med dem. Filmmaterialet skulle visa sig innehålla ungefär tio procent mat, och resterande nittio var berättelser ur livet. Eller bara kort och gott livet här och nu, mitt framför mina ögon. Jag fick reda på mycket om de här kvinnorna, missfall och kärlekshistorier, små och stora draman. Ingången till alltsammans var maten. Det är nog därför jag tycker att mat är så fantastiskt kul.

Boken I köket med Maj är ett praktexempel på det, hur alltsammans lustigt nog kan kokas ner till innehållet i en gryta.

/Slaktarn

1. Sandwich-glassar

2. Maskinen som skalar och klyftar äpplen

3. Den här fruktansvärt kompetenta glaceringsmaskinen!

/Slaktarn

Jag har senaste månaderna renoverat kök (när jag säger ”jag” menar jag egentligen ”hantverkare”). Detta har rört upp en mängd olika känslor, inte minst glada sådana, för jag har aldrig egentligen haft ett fint kök förut, knappt ett funktionellt. Att renoveringen nu äntligen börjar närma sig sitt slut betyder alltså att jag är mycket lycklig.

Det har dock inte varit en helt friktionsfri process. Nu syftar jag inte på alla de där sakerna man får räkna med, sånt där att det drar ut på tiden eller att elen knasar. Jag känner mig även mer än lämpad att besluta kring hur det min mor refererar till som ”flödet” ska se ut (”Tänk på flödet! Det viktigaste av allt är flödet!”), alltså hur man rör sig mellan de olika delarna i köket och att det ska vara praktiskt. Jag är helt enkelt optimal i fråga om att planera kök. Nej, det som orsakat oväntade bekymmersrynkor är själva… utseendet på köket.

Här kommer några olika röster från vänner och bekanta:

”Jag har alltid velat ha ett mörkgrönt kök. Mörkgröna luckor. Det är så himla fint.”
”Visste du att köksfläkten egentligen bara är ett kolfilter? Det betyder ju att man kan sätta in en köksfläkt i vad som helst! Man kan sätta in det i en sån där gammal möbel, en gammal skänk med hyllor! Och så installerar man hällen under!”
”Ska ni inte ha en sån där liten japansk ugn? De är extra små”
”Kanske LANTLIG stil?”
”Jag skulle tagit vitt. Det ångrar man inte, det är klassiskt. För tänk på att om lägenheten säljs så kanske de som köper inte vill ha typ ett mörkgrönt kök”
”Vinställ är borgerligt”
”Kanske FRANSK stil?”
”Vad ni än gör: välj inte öppna hyllor. Dammet.”

Ni förstår säkert min osäkerhet. Den enorma lyckan har naggats i kanten av en oro att inte välja rätt, att göra fel. Det är inte ett obekant förlopp för mig, jag gjorde nämligen som jag brukar göra: väljer det enklast tänkbara alternativet, det alternativ som medför minst risk. På många sätt en klok plan, men som också kan bli negativ i all sin ängsliga passivitet. Nu, när köket nästan är klart, kommer plötsligt de där oroliga tankarna. Hade det inte varit fint med mörkgröna luckor? Varför valde vi inte ett stengolv? Tänk om det blir tråkigt med det vita, personlighetslöst? Varför tog jag handtag och inte knoppar! Och hade inte öppna hyllor varit bra ändå, fint?!

Lyckligtvis kommer realisten i mig till undsättning, läxar upp mitt bortskämda jag: Kom ihåg alla år med spisar som tog så lång tid att få upp värmen på att man hann se både ett avsnitt av Ally McBeal (på den tiden det gick på TV levde jag med en oerhört dålig spis) och repetera sina engelskaglosor (ja, jag var ett barn) innan man lade baconet i pannan. Alla år med mullrande gamla kylskåp som hotade att kasta in handduken när som helst. För att inte tala om alla år utan köksfläkt, då det luktade stekos i hela huset och brandvarnaren ständigt gick igång. Sprucket laminat. Klibbiga ytor. Öppet fönster på vintern, för att hela köket inte skulle imma igen.

Det ska bli så SKÖNT med ett nytt kök!
Och tänk vad mycket mat det ska lagas.

/Slaktarn

Ladies, andra: jag ska fatta mig kort, tänkte bara titta in och lämna av ett middagstips. Sitter och äter resterna av gårdagens middag och tänker att det är en hejdundrande god rätt. Jag läste nämligen den här bloggen, som jag nyss upptäckt och tycker mycket om, och inspirerades till ett köttbullsknåperi.

Maten jag lyckades få till var något så ovanligt som en bulgur (ett sällan skådat inslag i min diet!) med granatäpple, persilja, finhackad rödlök (är det för stingig, lägg i ett litet vattenbad en stund och häll av) citron och olivolja. Rostade bulgurkornen lätt i torr panna innan jag tillagade dem, det ger en nötig underton som är killer tillsammans med resten av ingredienserna. Köttbullarna är ett samarbete mellan komponenterna nötfärs, fräst gul lök, mortlade korianderfrön, muskotnöt, paprikapulver och hackad persilja. Tomatsåsen gjorde jag av passerade tomater, selleri, vitlök, salt, chiliflingor och en rejäl nypa kanel. Som kronan på verket: en skur krossade pistaschnötter (och innan du sitter och stör dig på det: man kan tydligen stava både pistage och pistasch? Who knew).

En maträtt som ger stort utrymme för improvisation! Hurra för det.

Happy friday!
/Slaktarn