Det är som ett evigt mantra: middagen är helig för kärnfamiljen. Det är då vi samlas och knyter an, pratar om hur dagen varit och hur morgondagen ska bli. Samtliga familjemedlemmar förväntas vara helt analoga och fokuserade på varandra i stället för på minecraft, excell-ark, snapchat, Hela sverige bakar och allt annat som tydligen alienerar oss från varandra. Men delar vi alla verkligen den uppfattningen? Hur är det, på riktigt?
Jag minns inte de där vardagsmåltiderna. Jag vet att vi åt tillsammans, att min mamma lagade middag varje kväll, och att den där kampen att få alla till bords samtidigt var ett ständigt inslag. Men jag minns inte hur det var eller vad vi pratade om, och jag vet inte i efterhand hur stor betydelse det hade. Stor, hoppas jag, men det är möjligt att det är en efterkonstruktion. Något jag har jag tydligare minnen av är att jag tyckte mycket om att vara med och laga maten. Hur jag och min mamma stod och knåpade vid respektive köksbänksyta, och att jag gjorde små upptäckter, som hur man finhackar lök snabbt eller att saltat vatten tar längre tid att nå kokpunkten än osaltat. Det var inga utstuderade lektioner eller revolutionerande upptäckter, bara en långsamt framväxande bekantskap med mat. Jag minns jularna, födelsedagarna, de speciella middagarna… men vardagsmåltiderna. Var det vår kvalitetstid, eller var de transportsträckor till andra saker som hade större betydelse för nära vi stod varandra?
Minnen av mindre gemytliga inslag i vardagens kvällsmåltider är tydligare så här i backspegeln. Irritationen: matenärklar matenärklar matenärklaaaaaar! Ungar som inte kommer, maten som blir kall. Gnabben om vem som skulle duka fram, vem som skulle duka av, vem som fick ta det sista. Jag minns bråken om att mitt sjuåriga jag inte kunde hålla gaffeln i ”rätt” hand, och timmen efter att alla andra lämnat bordet då jag satt kvar, balanserades en broccolibit på gaffeln som nu placerats i den rätta handen. Det jag minns tydligast av allt, kanske för att det ligger närmare i tid, är de där åren då vi alltid dukade för fyra men bara tre satte sig vid bordet. En familjehemlighet som ingen visste hur man pratade om, tallriken som plockades fram och bort, oanvänd. Nej, vi hade nog andra forum för vår kvalitetstid.
Familjemiddagen vaktas dock nitiskt. Ingen sittande middag – ingen lycklig familj: en uppfattning som är djupt förankrad i det kollektiva medvetandet, och som också har stöd vetenskapligt. Forskning har visat att middagsumgänget har enorm betydelse för små barns språkutveckling, att det finns en korrelation mellan hur ofta ungdomar äter middag med sin familj och hur höga betyg de har i skolan, och att unga vuxna som vuxit upp med familjemiddagen som daglig rutin löper mindre risk att bli överviktiga. Utöver dessa fördelar för unga personer finns mängder av andra att räkna upp: daglig familjemiddag minskar risken för depression och suicidtankar bland tonåringar, ökar barns förmåga att repa sig efter mobbing i skolan, och bidrar till en mer positiv syn på framtiden, och så vidare i all oändlighet.
Här äts det lite familjemiddag i Netflix-serien Stranger Things
Det största hotet mot denna folkhälsans heliga graal är naturligtvis att vi älskar varandra som mest när vi ser varandras ansikten på en skärm. Inte bara gör skärmarna det svårare att samla familjen runt matbordet, de har också visat sig inte bara nollställa utan till och med omvända de positiva effekter som dokumenterats så flitigt. I en amerikansk studie visade det sig tillexempel att dagisbarn som fick titta på TV under middagen i större utsträckning än andra barn var överviktiga när de nådde tredje klass – något som också bekräftats i svenska, finska och portugisiska studier. Det är knappast så enkelt som att Fångarna på fortet medan jag tuggar gör mig fet – vissa socioekonomiska grupper äter middag framför TV:n oftare än andra, och dessutom annan mat. Men oavsett – det är svårt att slita sig från den så kallade Paddan för en skål brysselkåls skull.
Under tidigare brittiske premiärminister David Camerons styre i användes bland annat familjemåltiden som en slags mätsticka i ett större undersökningsprojekt för att ta reda på hur välmående befolkningen var. Trendanalysbyrån Mintel har nyligen grävt i britternas middagsvanor, och föga förvånande beskriver två tredjedelar av de föräldrar som deltog i undersökningen den dagliga familjemiddagen som kvalitetstid, och hälften som en ”bonding experience”. Men, och här kommer det intressanta: det var inte ens en fjärdedel som tyckte att middagsupplevelsen var avslappnande. När jag tänker tillbaka på vad jag egentligen minns från mina egna uppväxtårs familjemiddagar är det kanske inte så konstigt. Till skillnad från matlagningen innan var just middagen inte speciellt avslappnande. Undersökningen visade också, ironiskt nog, att sextiotvå procent istället vände sig till TV:n för en avslappnande stunds stärkande av familjebanden, gärna i samband med måltid. Kanske håller den eftersträvansvärda ”kvalitetstiden” på att byta scen, från matbord till soffa.
Den skaver i mig när jag hör det eviga tjatet om hur skärmarna är roten till all ondska, och att familjemiddagarna under uppväxten var ”allt” för valfri tv-kock. Skavet är nog egentligen en slags avundsjuka. Jag skulle också, matintresserad som jag nu är, vilja basunera ut hur fantastiska och inspirerande de var, alla de där måltiderna då vi satt och stirrande omväxlande ner i ugnspannkakan och varandras ögon medan vi berättade om våra drömmar och förhoppningar. Låta makten i familjemåltiden spela ut hela sitt undergörande register. Det var inte så. Det var helt okej, bra, gott. Det var säkert ganska likt hur de flesta andra hade det. Men det var inte ”allt”.
/Slaktarn
