Trots att undertecknad är ungefär tjugotre timmar sen på denna boll vill jag ändå belysa det Google så fint belyst under dagen med sin doodle (se bilden ovan), nämligen att Takizo Iwasaki idag skulle ha fyllt 121 år. Vem är då denne Takizo Iwasaki? Jo, det är mannen som på trettiotalet gjorde business av fenomenet ”shokuhin sampuru”, det vill säga de ytterst realistiska måltidsdisplayer som används av många japanska etablissemang för att visa upp vilken mat de serverar. Iwasaki började sin bana inom fejkmatbranschen med en perfekt replika av en omelett tillverkad av vax. Idag är hans replikaföretag störst i Japan inom fältet. Nu för tiden skulle man kunna tro att plast vore det regerande materialet för att tillverka sampurus, men så är ej fallet. De görs fortfarande traditionsenligt i vax. Någon massproduktion är det inte heller tal om, då varje sampuru ska vara en replika av just den berörda restaurangens mat, och är således handgjord.

Det är ett fantastiskt vackert hantverk! Se själv på tillexempel den här filmen, som jag fick tips om av min utmärkte och minst lika Sampuru-faschinerade kollega Hateff.

/Slaktarn

För ett par dagar sedan kom ett bud med nyheter från Svegro Orangeri. Man kan ju bli glad bara av att få en sån här flott låda, men när den också innehåller fyra olika ekologiska så kallade primörblad vet lyckan nästan inga gränser. Nytt hos Svegro är fyra varianter ur kålsläktet i kruka: svartkål, grönkål, asiatisk tatsoi och trädgårdskrasse. Samtliga späda och fina i sin karaktär, och samtliga möjliga att använde både som de är eller som upphettade.

Jag inledde bekantskapen med detta nya kompisgäng genom att laga konfiterat anklår (courtesy of Picard) med ungsrostade morötter och jordärtskockor, apelsinsås och lätt vitlöksfräst tatsoi som slutligen serverades med ett mindre lass pepprig trädgårdskrasse.

Det såg ut såhär. Jag är ledsen för den hemska bilden. Inte ett av mina finest moments som fotograf.

Nästa mission får bli att laga något ur de medföljande recepten som tagits fram av kocken Andreas Printz!

På återseende,
/Slaktarn

På grund av allmän utmattning och specifik kroppslig åkomma har jag kommit i kontakt med ett gammalt beteende jag trodde jag lagt på hyllan, nämligen att sträckkolla (och ibland bara lyssna) på alla gamla avsnitt av Nigella Bites. Det är, förutom att ta en redig bläcka, den mest rena formen av avslappning jag kan tänka mig. Nigella är i sitt esse i detta format, bättre än både förr eller senare faktiskt.

I säsong två av Nigella Bites finns ett avnitt jag uppskattar speciellt mycket: ett som behandlar mat på temat ”Trashy”. Där får vi följa vår domestic goddess när hon lagar allt från Elvis Presleys banan- och jordnötssmörsmacka till vattenmelondaiquiri (”The trashy cook should not be stoveside too long without a drink in hand”) och friterad kyckling (”if you can resist this, you do not deserve to eat it”).

Bäst av allt är dock ett recept på skinka kokt i coca cola, som sedan glaceras med mörk sirap, senapspulver och farinsocker. Nej nej nej, tänker du nu, fruktansvärt. Du har fel. Pekpinnar gällande Coca Cola har jag undanbett mig för länge sedan, det är alltså inte lönt att skicka länkar till artiklar med titeln ”detta händer i hjärnan när du dricker coca cola”. Det som däremot är viktigt att nämna är den uppenbara logiken i receptet – Coca Cola har en kryddig, söt och liksom spetsigt djup smak – alldeles utmärkt ackompanjemang till fläskkött, med andra ord. Tänk själv på hur det brukar gå till när vi pysslar med julskinkor och annat. Sött, kryddigt, klibbigt. Varsågod, recept finns här.

Och oavsett, hur kan man inte ta henne på orden när hon säger: ”once you’ve cooked ham in cola you will not cook it any other way. You WON’T”.

Mer om min kärlek till Nigella (och bestörtningen över att hon börjat laga mat med kokosolja) finns att läsa här.

/Slaktarn

Ni som passerar genom eller bor i Göteborg har tagit hem högsta vinsten – ni kan nämligen haffa ett exemplar av Femman Magazine, och läsa en intervju jag gjorde med Paolo Roberto i somras inför öppningen av ännu en Pane Fresco-restaurang.

Jag har tidigare tänkt på Paolos matpersona mest som en slags gimmick eller en fjäder i hatten för honom, ett redan upptrampat spår som är lätt att jogga vidare på om man redan har spagetti alle vongole i blodet. Hur mycket av det är på riktigt, och inte bara en trygg kopiering av den redan existerande bilden av den där familjäre matälskande italienaren? Mina förutfattade meningar åsido (av vilka somliga naturligtvis också bekräftades) måste jag erkänna att jag överraskades positivt av hur genuint taggad och kunnig han var när det gällde italiensk kokkonst. Det var kul att prata mat med Paolo, för det märktes att han tyckte det var kul själv.

Läs!

/Slaktarn

Nu finns det mangold i butikerna. Solklart snyggast i klassen, och har dessutom ett excentriskt namn. What’s not to love?

Mangold är en grönsak som så att säga är vacker utan spackel. Det finns ingen anledning att kamoflera dess personlighet med onödigt många distraktioner (förutom att det skulle vara kul då, möjligen). Det är en kålsort med en ganska distinkt beska och en nästan lite jordig smak, men också en slags sötma som du bör vårda ömt och framhäva bäst du kan. Just beskan gör sig utmärkt tillsammans med salta parningar, som bacon eller sardeller, och receptet som följer är precis på den linjen.

Mangold med rökt sidfläsk, vitt vin och vildris

1. Steg ett: koka ditt ris. Bäst blir det om du har lite kvar från gårdagens förhoppningsvis goda middag, då får man också den tillfredställande känslan av att ha tagit till vara på rester på ett ypperligt sätt.

2. Skölj din mangold och skär upp den. Stjälkarna i bitar på några centimeter, blasten i mer generösa bitar. Ta fram en vitlöksklyfta och hacka tunt. Tärna upp sidfläsket och stek. Lägg i en klick smör, och stek mangoldstjälkarna tillsammans med vitlöken på medelvärme. Lägg till blasten efter ett par minuter.

3. Häll på ett glas vitt vin och låt bubbla upp rejält. Salta, peppra. När vinet reducerats ner till sidär hälften stjälper du i riset, vänder runt ordentligt så att allt får bekanta sig, och sedan upp på en tallrik. Är du ägare av en riktigt bra olivolja tycker jag det är läge att ta fram den nu.

Ät som det är eller som ett tillbehör. Snyggt, men framförallt gott.
/Slaktarn