Den italienska staden Turin har en ny borgmästare. Hon heter Chiara Appendino, och hon har inlett sin mandatperiod med något av en skräll: hon vill nämligen göra Turin till ”Italiens första vegetariska stad”. Hon och hennes administration har som en av sina viktigaste punkter på agendan att främja ett vegetariskt och veganskt levnadssätt hos medborgarna i denna gömda gastronomijuvel bland Italiens svulstiga skattkista av matstäder.

Exakt hur genomförandet av planen ska gå till har inte specificerats, men ett utbildningsprojekt i standens skolor om näringslära och djurens välfärd ligger tydligen i loopen.

Förslaget har redan mött visst motstånd. Somliga tycker att Appendino gör intrång i privatlivet med sina vegetariska pekpinnar. ”Om du inte lyder borgmästarens order får du gå till sängs utan middag!” löd en hånfull twitterpost. Det initiala motståndet är förstås inte helt oväntat, då regionens matkultur har djupa rötter i mathantverk där kött är huvudråvaran. Stefania Gianuzzi som är verksam inom samma parti som borgmästaren Appendino är vegetarian sedan tjugo år, och har bemött oron i ett uttalande. ”I would not want to create a contrast with the meat industry. We do not want to close the small shops or ruin the people who have worked for years to develope the Piedmontese food and wine heritage” sade hon till Corriere della Sera, som är en av italiens största dagstidningar.

En annan europeisk stad som tidigare detta år gjort ansatser att bredda vegetarianismen är Barcelona. Detta genom att uppmana sina medborgare att införa åtminstone en köttfri, dag i veckan och stötta vegetariska affärsinitiativ. Det har också tagits fram en officiell guide till stadens köttfria etablissemang.

Då och då recenserar jag krogar, och då kan det vara bra att ta anteckningar. Tyvärr är det inte speciellt diskret att sitta och krafsa ner saker i ett kollegieblock under medan man äter, och inte heller känns det vidare trevligt för ens middagssällskap (för att inte tala om servitören när denne ser att man skrivit saker som ”mesig!!! dallrigt inre”). En lösning är att istället ta bilder. Lokalen, den lokalt producerade äppelmusten, det uttråkade medelålders paret vid bordet till höger, forellrommen som balanserar högst upp på den minimala förrätten, såsfläcken på bordet som förblir oupptorkad under hela besöket. Allt som kan hjälpa till att återskapa kvällen när man senare sitter och kliar sig i huvudet i färd med att skriva själva texten. Tyvärr har även fotograferandet sina baksidor. Alla har vi nog någon gång suttit på en middag där någon i sällskapet sliter fram telefonen varje gång en ny rätt dyker upp, för att sedan rumstrera om bland glas och bestick tills kompositionen är tillfredställande. Alla har vi suttit på middagar där första tuggan av varje ny rätt föregås av ett ändlöst fotograferande. Det är irriterande. Och just på grund av det utför jag min egen fotoritual något skamsen. Jag vet inte hur många texter jag läst om krögare som fått nog och infört fotoförbud för att slippa att smartphoneförsedda gäster utan fotograferingstalang förevigar maten och bombar upp i närmsta flöde, komplett med hashtag och restaurangnamn.

Nu har restaurangernas smartphoneproblematik nått nya nivåer, i och med mobilspelet Pokémon Go’s framfart, och då syftar jag inte på upprörda gäster som hojtar ”Kyparn, det är en Dugtrio i min mat!”, utan på det faktum att det överhuvudtaget fångas Pokémons vid bordet. Bara några dagar efter lanseringen av spelet tweetade köpenhamnskrogen Nomas köksmästare Rene Redzepi om lunchgästernas fokusskifte.

Att få bord på Noma är för oss vanliga dödliga en flera månader lång process, och när den efterlängtade dagen väl är kommen innebär besöket också ett ganska stort hål i plånboken. Drömmen om att uppleva den högt prisade kokkonsten på Noma tycks för många nu också innefatta en förhoppning om en extra beställning Charizard. Plötsligt känns klagandet på det gamla hederliga matinstagramandet aningen överdrivet.

/Slaktarn

Några år efter födseln är det dags att börja skolan. Med ny ryggsäck och nytt pennskrin vandrar man iväg, och förhoppningsvis lär man sig saker. Förhoppningsvis får man också några kompisar. Om man lyckats med det, att få kompisar, kan det hända att man vill vara med dem även efter att skoldagen är över. Då ringer man varsin förälder, frågar får X komma hem till oss och leka? Ja, säger föräldern, det går bra. Man leker. Men så småningom sker en gradvis och oundviklig förändring. Man slutar gå hem till varandra för att leka. Man ”hänger” istället, man frågar om man ska ”va” efter skolan. Det leks fortfarande, men man pratar inte om det. Lekandet övergår långsamt i andra aktiviteter. Kolla på TV, sitta och snacka. Och märkligt nog, baka. Jämt skulle det bakas, liksom för att fylla tomrummet av den försvunna leken. Hem från skolan med vän i släptåg, fram med mjöl socker och ägg, in i ugnen och sedan andaktsfullt glufsande av a) kladdkaka, eller b) s.k. ”kärleksmums”.

Jag utökade efter hand min egen bakrepertoar med något som kallades citronrutor. Det bakades nästan uteslutande citronrutor, och inte så konstigt det, för de är fruktansvärt goda. Än idag är det i princip det enda bakverk jag orkar ägna mig åt, faktiskt senast nu i veckan. När jag sedan låg i soffan som en strandad skalbagge på rygg och mumsade i mig just en av dessa högt älskade citronrutor tänkte jag: varför inte inviga er läsare i detta?

Receptet kommer från kokboken Annas mat, skriven av Anna Bergenström.

Degen
2,5 dl vetemjöl
0,5 dl strösocker
1 tsk vaniljsocker eller en skvätt vaniljextrakt
150 gram smör

Citronkrämen
3 ägg
1 stor ekocitron
0,5 dl vetemjöl
1 dl strösocker

1. Använd matberedare om du har, för det första steget i denna process är att göra degen, och det är som bekant skittråkigt. Tycker i alla fall jag. Lyckligtvis är det inte en speciellt komplicerad historia i detta fall: lägg alla ingredienser till degen i en bunke, fnasa runt med dina noggrannt rengjorda fingrar tills du har en smulig deg. Tryck ut i en form på ungefär 20×25 cm. Grädda i ugnen i tio minuter på 200 grader.

2. Under tiden du förgräddar degen kan du pyssla med citronkrämen. Även den är något vilken apa som helst skulle kunna klara av, vilket alltid är skönt. Börja med att vispa ägg och socker, se till att det blir rejält fluffigt. Häll i resterande torra ingredienser, och även finrivet skal och saft av citronen. Häll ut över din förgräddade botten, och så kör du alltsammans i ugnen i knappt tio minuter till.

3. När du tar ut kakan kommer smeten att se lite wobbly ut, och det är alldeles i sin ordning. Låt den svalna helt, och pudra sedan en skur florsocker över alltsammans. Skär i fyrkanter. Sim salabim, klart!

Övriga mycket viktiga noteringar:
– Jag brukar göra dubbel sats av citronkrämen, för jag älskar allt som är smetigt. Viktigt då är att den får gå en aning längre i ugnen, sådär runt tolv-fjorton minuter.
– Citronkrämen är en svinbra grej att ha i rockärmen (obs! endast bildligt talat), för den är mångsidig. Man kan ha den i pajskal (naturligtvis behöver den gå längre i ugnen då) eller hälla i en tjockbottnad kastrull som man låter stå på låg värme medan man rör om, då tjocknar den och blir till en slags curd. God att ha i tårta eller på rostat bröd eller vad man nu får för sig.

Nu får det vara slut på den här bakningspsykosen jag hamnat i, först körsbärspajen och nu detta. Enough, som Jennifer Lopez skulle sagt.

/Slaktarn

Pokemon Go. ”Redan större än Tinder”, sa man bara några dagar efter USA-lanseringen. ”Fler användare än Twitter”, hette det efter en vecka. Plötsligt vill alla Catch ‘em all! Inklusive undertecknad, visade det sig idag, när jag kom på mig själv med att fundera på huruvida den skärgårdsö jag befinner mig på kan ha andra, mer sällsynta, Pokemons än vad som finns på fastlandet. Och då har jag inte ens laddat ner appen ännu.

För den som redan är trött på Pokemon Go-hysterin väntar räddningen dock bakom knuten, i form av det (än så länge) fiktiva mobilspelet Chardonnay Go. New Jersey-baserade bloggaren Dena Blizzard ligger bakom idén, och beskriver det som ”a Pokemon Go for moms”, vilket hon också presenterar i en video som lades upp på den egna bloggen. Videon fick snabbt stor spridning, för vem vill inte tävla mot sina grannar i att jaga chardonnayfyllda vinglas? Du ska helt enkelt drink ‘em all.

Videon finns att se här. Tyvärr är den inte så rolig (tycker jag). Men idén är ju BRILJANT! Frågan återstår dock huruvida jag kan hitta mer sällsynta former av chardonnay här ute i skärgården?

Klart slut,
/Slaktarn

Av inget speciellt skäl alls kom jag att tänka på den underliga och åttiotalsaktiga ägg-och-grapefrukt-dieten. Mycket effektiv både för såväl minskning av kroppsvikt som reducering av livsglädje. Något mer positivt med denna råvarukombo är att de, tillsammans med andra beståndsdelar, kan utgöra en fantastisk frukost!

Ägg har vi alla våra olika preferenser gällande, och jag orkar inte skriva om ägg just nu. Har fortfarande inte hämtat mig från det intensiva äggfokuset i det här gamla blogginlägget. Grapefrukt däremot, det är fruktansvärt spännande (förlåt!).

För en moderniserad och mycket god version av den hederlige frukost-grapefrukthalvan bör du ta hjälp av hetta. När citrusfrukter utsätts för hetta blir de medgörliga och skälmska, släpper ifrån sig sin saft vid minsta fjäderlätta beröring och får dessutom en sötare smak. Hur kan man motstå?

Ugnsrostad grapefrukt x-tra allt! Gör:
1. Köp en grapefrukt. Vanlig går bra, men allra helst en blodgrape.

2. Skär på mitten, och skär sedan toppen och botten till plana ytor så att den inte wobblar runt. Lägg på en plåt, strössla över en nypa kanel, och om du har lust också en nypa farinsocker.

3. Baka i ugnen på 200 grader tills grapefrukthalvorna ser ut som på bilden ovan. Det tar ungefär femton minuter.

4. Ät med sked som den är, eller med en klick ricotta (recept!) på toppen. För extra glamour: några rostade pinjenötter högst upp.

Alternativt användningsområde för ugnsbakad grape:
Fräs dig en god pilgrimsmussla i smör, lägg upp tillsammans med en sked mushy peas (recept här!), och avsluta med några små filéer av din rostade grape. Yeah yeah wow wow, som artisten Martin skulle sagt.

/Slaktarn