Frossa, det får man inte göra, för då hamnar man i helvetet. Eller i en stor soptunna fylld med kasserad tikka masala.

Det var precis vad som hände för en månad sedan när en fiskmås slog sig ner på kanten av just en sådan, som stod placerad utanför en matfabrik i Wales. Måsen var fast besluten att fiska upp godbitarna ur sörjan, men girigheten tog överhand och han föll i. Lyckligtvis upptäckdes den nyblivet knallgula fågeln av några fabriksarbetare, och överlämnades till ett djursjukhus.

I en artikel av The Independent säger en av djurvårdarna: ”He really surprised everyone here, we had never seen anything like it. The thing that shocked us the most was the smell. He smelled amazing, he smelled really good!”

Fågelstackarn genomgick grundlig sanering, och fjäderdräkten fick till slut tillbaka sin ordinarie färg. Enligt djursjukhuset var måsen vid god vigör efter tvätten, men tikka masala-doften gav inte vika i första taget.

Den currydoftande fågeln matades och togs omhand, och fick sedan hålla till i en utomhusinhängnad för att fjäderdräkten skulle återfå sin vattenresistens ordentligt innan han släpptes ut i världen igen, förhoppningsvis lite mindre girig och med ett reducerat tikka masala-sug.

Antal gånger efterrätten körsbärspaj dykt upp i populärkultur: Många. Antal gånger körsbärspaj förekommit i närområdet: Inga.

Att baka med körsbär tycks inte vara något vi ägnar oss åt på dessa breddgrader. Verkligen en kass inställning, om du frågar mig, för det är gott och har dessutom vissa Twin Peaks-iga kvalitéer som är synd att gå miste om.

Jag har aldrig upplevt bakning som något speciellt kreativt, snarare som en serie noggrannt regisserade uppmätningar. Försiktigt balanserade teskedar, decilitrar, gram. Obefintligt utrymme för improvisation. Produkten av dessa sömniga handlingar är däremot… magi! Inte minst i fallet körsbärspaj, speciellt om den bakas med mycket mandel i och serveras med vaniljglass.

Då det är bakning vi har att göra med nu frångår jag mitt vanliga förslappade manér, och skriver ut ingredienslistan så som sig bör. Varsågod.

Pajskalet (detta är till både botten och lock)
6 dl vetemjöl
250 g osaltat kallt smör i små kuber
4 msk strösocker
4 msk kallt vatten

Fyllningen
1,7 dl vetemjöl
2 tsk socker
2 rågade matskedar majsstärkelse
En nypa salt
En dryg liter körsbär, rensade och kärnfria
En näve rostad grovhackad mandel

Då var vi framme vid själva aktionsplanen.

1. Degen. Det tråkigaste i hela världen är att göra pajdeg. Har du en matberedare kommer du lindrigare undan. Häll mjöl och socker i en bunke, tillsätt smör vartefter. Pulskör matberedaren, eller bearbeta med fingrarna om du jobbar manuellt. Tillsätt vatten, jobba snabbt ihop till en boll. Klä denna i plastfilm och släng in i kylen i minst trettio minuter. Är man riktigt smart gör man flera sånna här bollar och förvarar i frysen och tar fram vid behov, så slipper man utföra denna själadödande aktivitet för ofta. Kavla ut din degboll till två någorlunda tunna (håll dig runt tre milimeter) rundlar. Lägg ut den ena i din form, skär bort de överflödiga kanterna, och förgrädda i knappt tio minuter på 200 grader.

2. Fyllningen! Mycket roligare, och dessutom en enkelt hopknåpad historia. Häll alla ingredienser i en skål, rör runt ordentligt, låt stå i minst tio minuter för att gegga ihop ordentligt. Använder du frysta körsbär (jag har använt dessa från Picard – rekommenderas) kan du komma att behöva tillsätta aningen mer majsstärkelse då de vätskar sig mer än färska. Gå lite på känn (”gå lite på känn” är mitt att säga att jag inte har nån aning).

3. Dags att montera. Häll fyllningen i det förgräddade pajskalet. Ta resten av pajdegen, som du även den bör ha kavlat ut till en tunn rundel, och skär långa remsor. Lägg i ett rutnät över pajen för bästa paj-i-tecknad-film-effekt, vik ner flikarna som hänger över. Snyggt, gott, kul. Alla vinner.

4. Grädda i ugnen i 40 minuter på 200 grader. Låt stå i några timmar innan du hugger in. Annars blir allt bara gegga. Och som sagt: glöm inte bort vaniljglassen.

You can do it!
/Slaktarn

På Arlanda för några veckor sedan:

Det är egentligen inte att det är dyrt som är upprörande, att de tar fyrtiofem kronor för en vanlig bryggkaffe. Det är känslan av att någon försöker lura en, dra en vid näsan. Hårt! Istället sitter jag och suckar, det blir ingen kaffe, surar. Tänker tankar som: Ingen ska pissa på mig.

På Orly för en vecka sedan: 

Kosta vad det kosta vill. Den här dagen kan inte bli värre. Lura mig ni, jag är ett öppet mål. Plockar på mig en plastlåda med pastasallad, en liten påse chips, ber om en stor fatöl i kassan. Bubbelvatten också. Betalar åttiotusen euro för måltiden. Jag är ensam. Slår mig ner, öppnar förpackningarna, dricker hetsigt. Det sitter människor kring mig, jag har inte tittat på dem innan jag satt mig, men observerar efter öppningsritualen att samtliga grupper består av enbart män. Jag har feber. Några av dem glor konstigt. Jag vill inte att de ska ta kontakt. En äldre man med yvigt grått hår och stort ansikte dyker upp och ska till att slå sig ner vid bordet bredvid, men när han ska ställa ner brickan han bär på spiller han ut plastmuggen med isbitar. De hamnar på bordet, i soffan, på golvet. Mon dieu! ropar han till mig. Jag gör en min som betyder: Det var värst, vilken otur. Sedan tar jag fram en pocketbok jag burit runt i väskan och lägger den på bordet uppslagen, för att markera otillgänglighet. Gubben ålar omkring och plockar upp sina isbitar och lägger tillbaka de i muggen, verkar nöjd när han hittat alla, häller upp en sån där miniflaska vodka Explorer över dem. Han pratar hela tiden, säger olika saker på franska, jag vet inte om han pratar för sig själv eller om det är riktat till mig, för jag förstår inte franska, inte speciellt bra i alla fall, och jag har ingen lust att titta upp för att se vilket av alternativen som gäller. Men i ögonvrån ser jag att han tittar på mig, höjer sitt glas till en skål. Jag säger på engelska: Jag pratar inte franska. Inser att kontakt är etablerad. Skit också.

Efter detta utspelar sig en liten maktkamp om min uppmärksamhet. Jag börjar hela tiden om på samma mening i min bok (”When he first began to insist on the neurological benefits of crochet work, she became restless in her chair”), men blir avbruten varje gång och tvingas konversera, för att sedan återigen läsa samma mening och hinna halvvägs, och så vidare. Var ska jag resa? Han ska resa till Köpenhamn. Är Stockholm dyrt? Dyrare än Paris? Köpenhamn är också dyrt. Efter några fruktlösa försök lyckas jag läsa hela meningen i min bok, sedan en till och en till, och det verkar som att konversationen är över. Jag läser och äter lite, dricker min öl långsamt, har inte bråttom. Märker hur gubben skruvar på sig bredvid, gör sig redo för ett nytt kapitel i vår gemensamma historia. Han håller fram sitt boarding card över min uppslagna bok och frågar: Do you know what gate? Jag pekar på informationstavlan. Där!! För guds skull, där tittar man!!!! Han frågar om jag vet vilken gate jag har. Jag säger att det är sex timmar tills mitt flyg går, nej, jag har inte kollat ännu. Han vill att jag, när jag väl gör det, ska ringa honom och berätta vilken gate han har.

Det känns som att febern stiger flera grader när han säger det, och jag tänker att på flygplatsen är priserna alltid höga. Både pastasalladen och hyran för utrymmet där den ska konsumeras. Tänker: Ingen ska pissa på mig.

/Slaktarn

Under gymnasietiden läste jag italienska en termin. Jag minns ingenting av det, förutom att cocobello betyder kokosskal och att francobolli betyder frimärke. På markisen utanför glasstillverkaren Grom, vars Parisadress är 81 Rue de Seine, står det Il gelado come una volta. Jag frågar vad det betyder, och det visar sig vara ungefär, ”glass som den var förr”. Jag vet inte hur glass var förr, god skulle jag gissa, och förmodligen inte tillverkad på artificiella råvaror.

Men nu vet jag hur glass smakade en gång i tiden, för jag köpte en kula pistage och en kula choklad. Och, alltså, det var den godaste glass jag ätit i hela mitt liv. Tveklöst. Kön var lång, men inte lika lång som dagen innan. Då hade mitt sällskap varit där ensam, och stått i kö i tjugo minuter. Trots detta var hen alltså tillbaka, med mig i släptåg dessutom. Vi tog vår glass i bägare och vandrade vidare, men den var så god att vi var tvugna att stanna mitt på gatan och äta. Det gick inte att gå samtidigt. Det gick inte heller att prata samtidigt, mer än ett sporadiskt ”jävlar!!!”.

Det är det där gamla vanliga tjatet, men: Råvarorna. Råvarorna. Råvarorna. Grom tillverkar sin glass på mjölk från kor som får göra det kor gör bäst, alltså gå runt och livsnjuta på det godaste av gräs, och av ägg från hönor som härjar runt som sig bör. Frukt från egna ekologiska odlingar, och de använder förstås inga extra tillsatser så som artificiell färg, förtjockningsmedel eller fejkade smaker. Glassen blandas till i högkvarteret i Turin, sedan forslas den konstant kyld till de respektive filialerna där den varje dag vispas upp för hand för att få rätt textur.

Det är det där med temperaturen också, på glass som man köper i kulform. Glassen är så kall jämt? Den ska inte vara det. Smaken blir fel, sötman blir fel. Allt blir fel. Gromglassen är precis perfekt.

Grom finns förutom i Paris också i otaliga italienska städer, men också i Dubai, New York, Jakarta, Hollywood och Malibu, och i Osaka.

Den som får Grom till Sverige gör sig förtjänt av att direkt ta sig vidare till Gå.

/Slaktarn

Den period av oroväckande låg matlagningslust jag gått igenom verkar äntligen lida mot sitt slut. Den hundraåriga matvintern åsido har jag försiktigt börjat fippla lite, enkla saker. Det som exalterar mig mest just nu är märkligt nog det mest basala, som att slabba ihop en fransk senapsvinägrette till exempel. Eller pressa juice av diverse citrusfrukter. Vid de tillfällen jag närmat mig spisen har det varit för att laga pastarätter. Inga långkoksaktiga saker, utan snabb släng ihop-pasta. Några få ingredienser och sen upp på ett jättefat, gott och mättande, tack och hej.

Tänk en spaghetti med körsbärstomater och sardellsmör. Det är sannerligen inget att skryta med arbetsinsatsmässigt, men det är gott och tar nästan ingen tid alls.

Aktionsplan:

1. Koka spaghetti! När den nästan är klar, skopa upp en kopp av kokvattnet och ställ åt sidan. Låt inte spaghettin gå för länge. Tuggmotstånd är bra.
2. Hetta upp en panna till medelvärme och lägg i en rejäl (alltså RE-JÄL!) bit smör. Smält ner, men låt inte smöret ta färg. Hacka ner vitlök och lägg i, och sedan fiskar du upp några sardeller ur sitt tajta lilla konservfodral och hackar dem till småbitar, lägger ner dem i smöret och ser på när de magiskt löses upp och blir till underbar arom. Alltsammans under slö men behaglig omröring.
3. Dela dina körsbärstomater, pluspoäng om du hittar tomater i olika färger, och lägg ner i pannan. Salta, peppra. Mycket peppar. Och så låter du tomaterna mjukas upp under sporadisk omröring i sisådär tio minuter.
4. Slutligen, ös ner spaghettin i såsen tillsammans med kokvattnet du ställt åt sidan tidigare, rör om och låt stå i ett par minuter. Eventuella örter är naturligtvis välkomna också.

Jag säger det nu och aldrig mer igen: Gott!!!
/Slaktarn