Jag har serverat potatis med lingonsylt och pressgurka till ukrainska programerare, bjudit
genomresande japaner på senapssill och knaprat i mig kanelbullar med fransmän, men hittills i
mitt liv har jag aldrig haft äran att grundligt introducera den svenska matkulturen för en
oinvigd. Jag längtar till den dagen, när jag får agera reseledare i matlandet Sverige.
Falukorv, ostkaka, kaviar, kroppkakor, spaghetti med köttfärssås, lösgodis, knäckebröd och tacopaj. Stoltet och skam, äckelkänslor och begär. Eventuellt en gnutta självrannsakan.

I väntan på detta samlar jag in andras berättelser. De som kommit till Sverige och med nya
ögon sett maten, kontextlös och underlig, det goda och det onda. Resultatet är ofta att
klarsyntheten smittar av sig, och plötsligt verkar matkombinationerna långt ifrån självklara.
Jag syftar inte på den internationellt skräckingjagande surströmmingen, eller ens på den
svårälskade rätten blodpalt. Det finns mindre uppenbara underligheter, sådant som är så
ingrott i vardagen att det verkar obegripligt att de skulle kunna orsaka turbulens i sinnet
för en ovan.

Först och främst har vi ketchupen. Det var en New York-bo som upplyste mig om svenskarnas
överdrivna fäbless för denna röda sörja, och berättade dessutom att hon läst att Sverige är
det enda land i världen där vi föredrar det inhemska ketchupmärket (utgår ifrån att det vad
Felix?) framför världsledaren Heinz. Hon hade pratat med flertalet sverigeresenärer som med
äcklad fascination observerat hur vi öser kepchup över allt. Hamburgare och korv,
naturligtvis, men… på pasta? Upptäckten av detta hemska har kategoriserats som någon slags
lathet – hur svårt kan det vara att bara öppna en burk färdig marinarasås? Jag är uppväxt med
makaroner och ketchup, hemma och i skolan. Exakt hur många varv alla italienska farmödrar
förmodligen roterar i sina gravar över detta står klart först nu.

Sedan har vi varmkorven. Vi sjunger Varm korv boogie på musiklektionerna i skolan, för att sedan gå till skolbespisningen och äta dessa rör av mysteriekött med ett mindre berg potatismos till lunch (naturligtvis med ketchup till). Det som dock mer specifikt dragit till sig de utomståendes uppmärksamhet är den varmkorv som serveras med räksallad. Den generella åsikten i övriga världen är att räkor inte hör hemma på korv, men detta har här fallit i glömska efter år av klibbigt frossande utanför korvkioskerna. I Västervik finns till och med en variant som går under namnet ”hälften av varje med wäk” (wäk = räk på dialekt), och består av hälften mos hälften pommes, och så räksallad till. Det var en holländsk bekant som upplyste mig om det märkliga med räksalladen. Huruvida denna har rätt att döma är dock inte en självklarhet, då holländarna själva äter hela sillar i korvbröd (hu!).

Och så vidare i oändligheternas oändlighet: Prinsesstårta? Saltlakrits? Filmjölk? Flygande Jakob? Ärtsoppa med pannkakor på torsdagarna? Och utöver alla dessa exempel måste det finnas ett stort mörkertal, allt det jag blivit för välbekant med för att förstå hur blind jag är.

/Slaktarn

Midsommarafton idag! Är det något vi ska uppehålla oss vid? Nej, det ska vi inte!

Istället riktar vi blickarna mot något helt annat: iskaffe. Jag vill berätta om denna nyfunna kärlek
för er, men insåg när jag nu började skriva ned kärleksförklaringen att jag inte bara kan förvänta mig att ni som läser ska acceptera denna information utan något att vinna på det. Mitt förslag är att vi gör ett byte: ni lyssnar till min serenad och vinner genom detta ett recept och lite iskaffehistoria.

Jag har länge hållt fast vid idén om iskaffe som en lite gimmickig och mindre smakfull version av vanligt varmt kaffe, likt en gammal envis gubbe har jag haft en bild av att endast amatörkaffedrickare förnedrar sig med att beställa ”iced caramel frappuccinos” och annat i samma kategori. Men tänk! Denna gamla hund har nu äntligen lärt sig sitta, och där den slagit sig ner har den upptäckt två saker: det ena är att iskaffe är gott och tillfredställande att tillreda, och det andra är att det känns till och med lite… lyxigt?

För några dagar sedan installerade jag mig i ett litet hus vid havet, fortfarande i Spanien. Idag är min sista dag här innan jag reser vidare till Paris. Det är varmt, varje dag minst trettio grader, och dieten anpassas därefter. Samtliga kylda drycker står högt i kurs, vi blandar till våra favoritdrinkar, pressar juice av olika citrusfrukter, avnjuter coca-cola precis så som den sig bör (scenografi: bekväm stol skuggad av fladdrigt ljust tyg, drycken serverad med mycket is och citron). Enligt denna anda har även temperaturen på den dagliga dosen kaffe sjunkit kraftigt. Rimligt, tänker jag, för när jag läser om dryckens påstådda ursprung hänvisas jag till sent 1800-tal i Algeriet och en dryck kallad mazagran, vilken tillreds av kaffesirap blandad med vatten, och hävdas ha fått sitt namn det algeriska fort med samma namn som 1837 tillföll fransmännen. De franska soldaterna återvände till hemlandets huvudstad, och såsmåningom började parisiska kaféer servera stark espresso hälls över is i höga smala glas och referera till detta som café mazagran.

Låt oss återvända till modern tid, närmare bestämt förra veckan. Eftersom jag i största
allmänhet tycker det är tråkigt att stå med decilitermått och annat oinspirerande har jag
höftat mig fram till en version som känns tillfredställande. Det är en okomplicerad anrättning som inte kräver mycket av den som sköter tillredandet. Fyra enkla steg, så är du i hamn.

1. Brygg en kanna starkt kaffe. Helst espresso.

2. Söta kaffet efter preferens. Mycket, lite, eller inte alls. Jag tål inte socker i varmt kaffe, men i kyld version är det för mig närmast obligastoriskt. Pekpinne: använd socker. Inte honung, stevia eller annat dravel. Fundera också kring potentiell smaksättning. Jag har testat med kardemumma, vanilj, till och med apelsinskal. Det är trevligt att syssla med, men enkelhet är trots allt ett vinnande koncept av en anledning – det blir godast. Gör som du behagar, men gå inte överstyr.

3. Häll upp i isformar, ställ in i frysen över natten.

4. Morgonen efter kliver du naturligtvis ur sängen mycket ivrig, och vilken tur då att proceduren som följer är så vansinnigt kvick: ploppa ut ett gäng kaffe-iskuber i ett glas, häll på mjölk. Vänta några minuter, och så hugger du in. Piece of cake.

/Slaktarn

PS! Relaterad läsning: kärlekshistorien mellan kaffe och lime

Jag har nu tagit mig ner på kontinenten för rekreation och eftertanke.

I skrivande stund sitter jag på en hotellbalkong i södra Spanien och ser ut över omgivningarna. Längst bort, ett mörkturkost hav. Lite närmare en hamn, lastfartyg, containers staplade i stora klossformationer, och lyftkranar som noggrant utför sina arbetsuppgifter. Ännu närmare finns en slänt, torr ljusbrun jord och olika för mig okända barrträd. Pensionärer i vita och beiga kläder tar sig fram på stigarna med korta hastiga steg. Och så närmast platsen jag sitter, taggiga aloe vera-buskar och massor av magentafärgade blommor. Det är vackert här och jag känner mig lättad över att ha bytt miljö. På resan har tagit med mig tre böcker, fyra klänningar och en hatt. Tappade bort mitt enda ytterplagg, en kavaj, på flygplatsen i Köpenhamn. Det gråts inte över någon spilld mjölk just nu, men efter att jag varit i Spanien åker jag direkt till Paris, och där kanske ytterplagget hade varit relevant.

Jag ser också detta som en chans att hitta tillbaka till den förlorade aptiten. Södra Spanien och Paris. Det finns goda förutsättningar och från min sida stor beslutsamhet.

Kapitel ett i denna följetång kommer att handla om att bo på hotell. Det var år sen sist, då jag när jag
reser brukar föredra att hyra lägenhet, av det enkla skälet att hotellrum inte har några kök. Ska man vistas på samma plats i mer än en vecka är det skönt att inte behöva ta sig ut för att äta samtliga måltider. Och ibland vill man tillreda en bloody mary att dricka medan man sitter på balkongen med sin nyss påbörjade Elena Ferrante-roman. Men hotellrummet har också en charm, en charm som bottnar i barndomens semestrar och fascinationen för allt exotiskt som följde med att bo på hotell. Nyckelkort! Swimmingpool! Frukostbuffé! Och mest mytomspunnet av allt: minibaren.

På resande fot i barndomens tidsålder följde med varje hotellincheckning samma förmaningar till oss små: RÖR INTE MINIBAREN. INTE UNDER NÅGRA OMSTÄNDIGHETER.

Lik förbannat var vi där och grävde. Inventerade varorna. Plockade ut innehållet och spred ut det på
sängöverkastet. M&M:s, Snickers, jordnötterna i sin påse. Vi höll upp de pyttesmå flaskorna med sprit
framför ena ögat och såg världen genom ett brungult filter av Jack Daniels. Sorterade de små glasflaskorna läsk i rader, konspirerade kring metoder att komma åt innehållet utan att bli påkomna. Vi gick i dagar och höll oss, verkligen kämpade för att inte falla för frestelsen. Och så ofrånkomligt: dagen då frestelsen blev för stor, och vi med andan i halsen omsorgsfullt forslade ut en noggrant utvald godisbit i korridoren, där vi letade upp ett främmande hörn på en främmande våning och rev upp ett hörn av förpackningen.

Sedan, den arga mamman som förmanade och skällde: VET NI VAD EN SÅN HÄR KOSTAR? FEMTIO KRONOR. VA! TYCKER NI ATT DET ÄR RIMLIGT? Vi var skamsna barn, men inte tillräckligt skamsna för att komma ihåg händelsen till nästa möte, med nästa minibar.

Igår kom vi hit sent på natten. Vi var törstiga och ville sitta på balkongen och dricka något innan vi gick
och lade oss, så vi öppnade det lilla kylskåpet under skrivbordet. Jag observerade, förvånad, en våg av
exaltering dra fram genom kroppen och såg min hand, utsträckt mot en mörkblå glasflaska fylld av agua mineral natural, förvandlas till en girig barnhand.

Nu ska jag berätta om något jag tycker är bedrövligt. Och det är att tidningen Hunger lägger ner.

År 2013 startade Offside Press tidningen Hunger då utrymmet i redan befintliga tidningen Filter inte räckte till för att prata mat på det sätt de ville. Sättet de ville prata mat på var att granska matindustrin och berätta om matens rötter. En vision som skiler sig ganska rejält från syftet med många av de mattidningar man kan hitta i tidningshyllorna idag, där det mestadels tycks publiceras snålt bearbetade pressutskick, olika lifestylereportage och äggrecept inför påsk. Det är inte särskilt spännande läsning, men kan vara funktionellt som inspiration. Men jag vill lära mig något nytt, inte bara matas med vackra bilder. Och det tror jag inte att jag är ensam om.

Därför känns det nu extra pissigt att de lägger ner, tre år efter starten. Anledningen är (drum roll! vad kan det vara?!) ekonomi. Man har helt enkelt inte nått ut till det läskretsar man hoppats på. Den tredje juni skickade förlagsredaktör och VD Tobias Ragnell ut ett meddelande till annonsörer och samarbetspartners där han berättade om vad som komma, eller snarare inte komma, skall:

”Alla inblandade har jobbat hårt och bra: vi har levererat löpsedelsuppmärksammad journalistik, genomfört bra annonssamarbeten från start till mål och puttat Matsverige en bra bit i vettigare riktning. Vi fick snabbt 30 000 läsare, bland dem väldigt många kockar, mathantverkare och så vidare i Matsverige”

Juninumret, som finns ute i butik nu, var ett nummer som skulle fungera som en slags nylansering där man omprofilerat sig en aning: ”Nu lanserar vi nya Hunger – magasinet för ekomat och reko råvaror. Vi har skruvat upp vår bevakning av det ekologiska, närproducerade och småskaliga och lyfter fram ännu fler av landets många undanskymda mathjältar” basunerade man ut i samband med släppet. Detta blir dock tidningens sista nummer.

Plåster på såren: Istället kommer Filter återigen att ta in matjournalistik. Men likt tidigare, en begränsad mängd.

– Det är väldigt trist förstås. Både för Hungers entusiastiska läsare och för matjournalistiken i stort. Vi har ju gjort en annorlunda mattidning som både är kritisk granskande och samtidigt inspirerande. Och den idén tror jag fortfarande stenhårt på. Förhoppningsvis kommer Hunger att kunna återuppstå i någon form framöver, säger Hungers chefredaktör Mats-Eric Nilsson till Journalisten.

Jag verkar inte vara ensam om att sörja tidningens bortgång. På egna facebooksidan skriver det idag att stödet fantastiskt, att de fått hundratals mail, telefonsamtal och facebookinlägg efter att de gick ut med nyheten att Hunger tvingas läggas ner. ”Vi är ledsna över att vi inte kan fortsätta att ge er den tidning ni tycker så mycket om och värderar så högt. Alla uppmuntrande mejl gör oss samtidigt väldigt glada och en smula stolta”, skriver redaktionen i inlägget.

Ett tack till tidningen Hunger, från en i det där läsarsegmentet som inte är så stort som man hoppades! Jag kommer att vårda mina gamla nummer med ömhet.

/Slaktarn

Det blir allt varmare ute. Lämnar jackan hängande på sin krok när jag går hemifrån. Ser människor som cyklar i fladdrande kläder, människor som går runt på gatorna och äter olika glassar. Babblar och gestikulerar. Jag rakar benen och tar på mig shorts, när jag sitter på bänken vid busshållplatsen ser jag gamla krigsskador och märken i skarp kontrast på den förvirrade vinterhuden. Benen har inte förstått att dvalan är över. Hjärnan har inte heller förstått, den är i chock över världens plötsliga förändring. Vad är det som händer? Överallt sitter människor och kisar i solen. Suger i sig öl ur glasflaskor eller spiller rosé på sina nyinköpta volangblusar. Hägg. Syren. Sedan varken hägg eller syren, istället pioner i åtminstone varannan tjugo-nånting-årings hem. Man ringer jobbsamtal och plötsligt är folk ”på semester, tillbaka i mitten av juli”. Det är sommar.

Den enda som begripit sakernas tillstånd är magen. Varje år vid precis den här tiden kastar aptiten in handduken. Mat blir bränsle, slutar vara inspirerande och det som avverkar anteckningsblock efter anteckningsblock. Laga mat blir ett nödvändigt ont, lever på yoghurt och stenhårda finska rågbröd. Hetsäter socker. Dricker massor av vin. Orkar inte laga mat.

Vad är det med den här tiden? Mailar aptiten. Frågar: Hallå, hoppas allt är fint. Jag skulle behöva bolla några grejer med dig – kan vi ta en kaffe och gå igenom? Aptiten mailar tillbaka. Ett autosvar: Jag har gått på semester och är åter i augusti. Vid akuta ärenden, kontakta tarmsystemet. Tarmsystemet, där finns inget att hämta. Visst, de kan hålla ställningarna, se till att verksamheten rullar på, men inte mer än så.

Vem gav aptiten semester? Kom tillbaka.