Oväntad glädjevåg: Stod i mataffärens mejeriavdelning och grävde efter ett paket yoghurt. Hittade yoghurt, tog en förpackning ur kylen, och upptäckte att det fanns en dold skatt därbakom. Ayran!!!

En yoghurtdryck bekant för den som är flitig besökare på kebaberior av olika slag. Det är nämligen inte ovanligt att man på sådana etablissemang hittar småburkar av Ayran bredvid läskeblasken. Det är något förenklat en yoghurtdryck av mycket tunn konsistens som görs genom att blanda ut yoghurt med vatten och salt, vanlig främst i vissa delar av mellanöstern. En märklig upplevelse första gången, men när du är över tröskeln blir det en helt och hållet angenäm historia. Passar svinbra till kryddstark mat.

Jag hade dels glömt att Ayran överhuvudtaget fanns, och dels inte sett denna dryck i något annat format än tidigare nämnda småburkar. Denna enliterstetra kom därför som en revlig tjugosjukronors-överraskning! Vilken obeskrivlig win.

Lyckas du omöjligen lokalisera en förpackning Ayran på något sånär behändigt avstånd kan du blanda till en själv i tillexempel en pet-flaska, med en syrlig yoghurt (förslagsvis turkisk yoghurt) som alltså späds med vatten och saltas och skakas om rejält. Sedan kan man väl smaksätta med lite vad som, gurka eller vad man nu känner för, men jag föredrar den helt naturell, och viktigast av allt: rejält kyld.

Länge leve!
/Slaktarn

Vad är det som rör sig därinne bland skuggorna? En Balrog från Sagan om ringen kanske. Eller en smygrökande tonåring.

Nä, vänta nu. Det är ju du som sitter och moffar i dig mat. I alla fall om man ska tro den här studien. Några förmodligen väldigt uttråkade forskare vid University of Florida har gått igenom besökarnas beställningar på hundrasextio olika restauranger i den lägre prisklassen. Tidigare studier har visat att välupplysta lokaler gör att man äter långsammare, men nu ville man ta reda på om ljussättningen också påverkade vad man åt. Det gjorde det.

Det visade sig att de som käkade i välupplysta miljöer beställde mat som var sexton till tjugofyra procent mer hälsosam än de som åt i dunkelt upplysta miljöer, och att maten som beställdes i mörker totalt sett innehöll trettionio procent mer kalorier än den som beställts i ljus. Anledningen verkar vara att starkare ljus helt enkelt gör en mer alert.
”Vi känner oss mer alerta i ljusa rum, och tenderar därför att ta hälsosammare och mer förutseende beslut”, säger Dipayan Biswas, som lett projektet, om resultaten.

Vad ska man tänka om det här då? Ska man avstå stearinljusens smickrande effekt till förmån för hälsan? Nej, det är väl ingen lösning heller. Men en kopp kaffe kanske kan vara något.

/Slaktarn

Frikadeller. Jag skulle bjuda på det, pasta och frikadeller i tomatsås. Personen som skulle äta maten hade en tydlig bild av vad frikadeller var, och i hens hjärna var det något äckligt man åt ur konservburk på festival. Det betyder tyvärr att den här personen gått miste om ett helt liv av frikadellätande, åtmonstone dittills. Det betyder också att om det finns en person som har denna skeva bild av frikadellen så finns det förmodligen flera.

Vad är det då för grej, den här frikadellen. Är det något att ha? Svaret är naturligtvis ja. Definitionen av en frikadell är, om jag nu inte missat något väsentligt, att det är en köttbulle som inte stekts, utan kokats. Och koka saker kan man ju göra i lite vad som helst, bara det är tillräckligt rinnigt.

Man kanske rullar sina frikadeller av sån här hönsfärs, kryddar med mycket svartpeppar och oregano, och så lägger man försiktigt ner dem i en rinnig tomatsås man trollat fram genom att svetta ett mindre berg stjälkselleri, lagt till vitlök efter tycke, hällt i rejält med vitt vin som fått bubbla på en aning, och sedan passerade tomater. Och sedan förstås kryddat, med salt, en nypa socker, svartpeppar och vad man nu har lust med. Chiliflingor eller mer oregano kanske, vad vet jag.

Något som oavsett är betydligt mycket mer harmoniskt än valfri mindfullnessövning är att sjuda frikadellerna på låg värme i såsen, och långsamt och försiktigt vända runt dem. Det är därför en mycket bra rätt att laga om man känner sig vilsen och otillfredställd. Sedan blanda med pasta och riva parmesanost över alltsammans. Får man ett ryck kan man ju också hälla upp alltsammans i en ugnsform (förutsatt att man har rigatoni eller liknande och inte spaghetti) och göra en pastagratäng av det hela.

/Slaktarn

Kära läsare. För en tid sedan hörde Picard av sig och ville ge bort några valfria varor i present till mig. De hade läst det här gamla inlägget och förstått att jag var något av en Picard-lover. Yesss, tänkte jag, gött. Det betyder ju förutom att jag slipper svälta att jag kan testa grejer ur deras sortiment jag annars inte skulle köpt, man satsar ju inte på wild cards om man inte är ekonomiskt oberoende liksom. Men det är inte alltid man är sugen på wild cards, och det var därför jag också plockade på mig en citronsorbet ur deras nya glassortiment (bra grej med det: man känner igen alla grejer på innehållsförtäckningen).

För en vecka sedan tog jag den här bilden. Den illustrerar alltså hur jag äter min glass sängliggande direkt ur förpackningen.

…Och det för mig osökt in på kärnan i den här texten, nämligen anledningarna till varför jag låg i sängen och åt glass. Man skulle i egentligen kunna säga att det fanns två skäl.

Det ena var ofantlig utmattning, den typen av utmattning som infinner sig när en person som är van att mestadels sitta och jobba framför en dator tvingas in i en arbetsmiljö där kroppen måste jobba non stop. Lägg sedan till att arbetet pågått åtta dagar i sträck utan ledighet, och att det kommer dröja fyra dagar till i samma anda innan en ledig dag tillsist kommer. Den andra och viktigare anledningen är att mitt kök just nu ser ut så här:

Det existerar inte längre. Där det brukade finnas ett golv finns numera bara grånande plankor. Där det brukade finnas köksskåp och diskbänk gapar det tomt, och där kaklet en gång satt finns nu bara öppna sår av skrovlig puts. Allt som stått i skåpen är nu nedpackat i lådor, och allt som fanns i kylskåpet och frysen har hamnat i magen eller någon annanstans där det gör nytta. Inklusive glassen, som jag alltså åt upp efter att sent på natten dagen innan rivningen av köket ha rensat ur kyl och frys, och konstaterat att den annars skulle gå till spillo.

Varför har jag inget kök? Jo, för att det snart ska in ett nytt. En dröm kommer att gå i uppfyllelse. En livslång dröm, faktiskt. Jag har nämligen aldrig bott i ett hem med ett nytt kök, eller ens ett fint kök. Det känns som att jag håller på att passera en tröskel in i en värld där inget längre kan gå fel, där inget kan gå sönder och där den procentuella tidsandel jag totalt sett i livet lagt på att diska för hand/bråka om disk/skrubba på en gammal sketen ugn äntligen kan sjunka ner till behagliga nivåer. Aldrig mera scenario: ta IKEA-bussen för att köpa en lådinsats i plast som sedan visar sig vara ett par centimeter för djup, och ägna eftermiddagen åt att klippa/såga till den så att den ska passa. I framtiden kommer lådinsatsen vara inbyggd och anpassad efter ens egna petimetriga önskemål. Lyckan vet faktiskt inga gränser.

Det kommer alltså bli mycket köksrenoveringssnack här. Kanske inte så mycket om huruvida det ska in kakel eller stänkskydd, utan snarare vilka känslor och tankar köksrenoveringen genererar.

Blogginläggspitch:

a) Vad händer med självbilden när man går på köksplaneringsmöte med en blekslingad Odd Molly-kvinna som helst av allt skulle önska att man valde ett lantligt kök i färgen ”canvas”, och nästan blir övertygad?
b) Vad betyder det för ens relation att installera diskmaskin?
c) Klassresereportage: från sprucken laminat till granitskiva
d) Hämtmat fyra veckor i sträck: så mår min kropp och själ (och mitt bankkonto)

Med löfte (hot?) om uppföljning,
/Slaktarn

Efter en hard days work är det trevligt att svänga in på närmaste kioskliknande etablissemang och ta sig en glass. Det var precis vad jag gjorde idag. Jag köper oftast Nogger, en bruksglass som ofta hånas för både sin torftighet och sitt namn. Hånet åsido, det finns några fina saker med Nogger, varav en är att det är perfekt mängd glass på pinnen. Det andra är förstås att den är god, speciellt nougatklumpen i mitten, och det tredje är att den är prisvärd.

Trodde jag ja.

Har tydligen slentrianhandlat Nogger i år utan att reflektera över att priset har gått upp på ett helt vansinnigt sätt. Som barn var det inte en speciellt eftertraktad glass, och det låga priset bekräftade tesen om dess otillräcklighet. Jag tror att det kostade runt elva kronor. Nu: sexton kronor.

Min fråga är: Varför?

Om svar anhålles.
/Slaktarn