12:00 5 Aug 2016

Italien! Mortadellans och Versace-familjens hemland! Men inte bara det: italienarna har på gamla dar visat sig vara oväntat progressiva i ansträngningar för att, med maten som verktyg, skapa en bättre värld.

I våras beslutade landets högsta domstol fria en hemlös man som stulit mat för trettiofem kronor, då han inte kunde anses ha begått ett brott för att han stulit maten på grund av ”ett omedelbart och grundläggande behov av näring”. Det är alltså inte längre ett brott i Italien att stjäla små mängder mat ifall omständigheterna är tillräckligt akuta.

Tidigare i somras inledde den nytillträdde borgmästaren i Turin sin mandatperiod med att lägga fram ett förslag om att göra staden till ”Italiens första vegetariska stad”. Förebilden för förslaget är Barcelona, som tidigare i år gjort ansatser att bredda vegetarianismen bland sina medborgare bland annat genom att stötta vegetariska affärsinitiativ och uppmana till minst en köttfri dag i veckan i hushållen.

Den senaste matpolitiska skrällen är en lag som klubbades igenom denna vecka, som syftar till att minska det enorma matsvinnet med en miljon ton. Det är en femtedel av all mat som slängs idag.

UN uppskattar att världens matsvinn är hela en tredjedel av all mat som produceras. I Europa är siffran ännu högre än så, då nära fyrtio procent av all mat hamnar i soporna: vansinniga mängder svinn, som enligt UN skulle räcka till att nära tvåhundra miljoner människor.

Det är inte ovanligt att livsmedelsbutiker och restauranger slänger varor som egentligen är fullt ätbara, men som exempelvis passerat bäst före-datumet (här har jag förresten skrivit en text som handlar bland annat om just den typen av märkningar). Anledningen till det är för det mesta inte att de är onda och älskar att se människor svälta, utan att de riskerar bryta mot livsmedelslagen. Att donera överskottet till välgörenhet är alltså ofta en knepig historia som kan resultera i att det slår tillbaka mot kedjorna själva. Man vill helt enkelt premiera gott beteende snarare än att straffa dåligt beteende.

Den nyklubbade italienska lagen syftar bland annat till att underlätta dessa processer. Affärsverksamheter som donerar mat kommer hädanefter inte att behöva oroa sig för att åka dit på kuppen, och ju mer de donerar desto lägre ”waste tax” behöver de betala. Det som kommer påverka kreti och pleti mest i och med den nya lagen är dock något annat, nämligen något som refereras till som ”family bags”. Kort beskrivet är det ett finare uttryck för doggy bags, något som inte är speciellt vanligt men som hädanefter ska bli standard på restaurangerna.

/Slaktarn

23:04 4 Aug 2016

Jaha, nu är alltså hela världen totalt upp och ner. Grobianen Trump är amerikansk presidentkandidat, gamla tanter kastar virtuella rödvita bollar med fingersvepningar, och Guide Michelin strör sina åtråvärda stjärnor över ett gatustånd som serverar billiga nudelrätter. Kvack!

Det är ett litet hål-i-väggen-ställe i Singapore med det långa namnet Hong Kong soya sauce chicken rice & noodle som oväntat dragit världens gastronomers blickar till sig. Kocken Chan Hon Meng har arbetat på samma ställe i trettiofem år, och serverar en enda rätt (hint: den heter samma sak som restaurangen). Den är omåttligt populär. Redan halv sex på morgonen då Chan Hon Meng öppnar för dagen ringlar sig kön lång, och vid lunch kan väntetiden för den hungrige vara nära två timmar.

hong-kong

Det var i juli som Hon Meng fick det oväntade samtalet från Guide Michelin, där han meddelades att hans enkla gatustånd förärats en stjärna. Han berättar i en intervju med Metro att han först trodde att det var ett bisarrt skämt, men rösten i andra änden hade förklarat att det var maten som bedömdes, inte platsen den serverades på. I samband med prisutdelningsgalan släppte Guide Michelin Singapore en fin video om mannen bakom den hyllade rätten.


Med ett pris på bara femton kronor är definitivt den mest prisvärda måltiden i guiden. Kötiden vid lunch har dock gissningsvis ökat en smula.

/Slaktarn

13:58 2 Aug 2016

I förmiddags var jag ute och gick i en park. Tanken var att jag samtidigt som jag hade min dagliga naturupplevelse skulle slå mig ner någonstans i parken för att styra upp ansamlingen av administrativt tråkgöra. Medan jag strosade runt i jakt på en lämplig spot spelade jag Pokemon Go. Fångade in några Drowzees, brottades med en Jinx, ja ni vet. Promenaden i parken styrdes alltså av hur pokestopsen, alltså de basstationer där man som spelare kan plocka upp nödvändiga prylar, var placerade, och blev därför varken rak eller logisk. Jag upptäckte snart att ett av pokestopen, ett som dessutom någon hade lagt ut ett sånt där lockbete som gör att det är extra bra för att fånga in pokemons, låg på den soldränkta uteserveringen till ett kafé. Bingo!

Väl i kassan, efter att ha beställt en halvexalterande wrap samt en bryggkaffe med mjölk, fick jag chans att fråga tjejen bakom disken om det som upptagit min tankeverksamhet de senaste femton minuterna. Har det fördelaktigt placerade pokestopet påverkat businessen? Hon skrattar åt min fråga och tittar ut över uteserveringen. Nära hälften av gästerna där sitter djupt koncentrerade och tittar på sina mobilskärmar. Vad tror du själv? frågar hon mig. Samtidigt hör jag någon vid ett av borden närmast väsa till sin kompis: Kolla. Det är en Hypno i närheten!!!

För några veckor sedan läckte ett mail från McDonalds Japans PR-avdelning till allmänheten. Mailet handlade om ett samarbete med Pokemon Go, som syftade till att köpa upp sponsrade platser i spelet. Mer specifikt: att tretusen så kallade gym, som är en essentiell del av spelet, skulle förläggas i japanska McDonalds-restauranger. En vecka senare bekräftades samarbetet, samtidigt som spelet var tänkt att lanseras i Japan.

Hur försäljningssiffrorna förändrats efter att spelet dragit igång är än så länge inte känt, men en fingervisning om vilket håll det barkar åt kan man få om man tittar på hur det såg ut efter att McDonalds beslutade inkludera en Pokemonleksak i sina Happy Meals inför spellanseringen. Försäljningen ökade då med tjugotre procent.

/Slaktarn

13:40 27 Jul 2016

Mitt senaste blogginlägg handlade om när jag åt kebab på Grillé i Paris, och om hur god den var. Där uttryckte jag också en längtan om att hitta finkebab här hemma. Det visar sig, tack vare tips från olika håll, att det finns finkebab att få i alla fall i Stockholm! Prisa gud, skatteåterbäringen är (förhoppningsvis) här.

Tips nummer ett: Snack Bar som ligger i K25 serverar en rätt vid namn ”kebab du veau”, som kommit till efter att den ena halvan av skaparduon rest runt i Frankrike och gjort grundlig research på just kebab. Enligt menyn verkar det vara en okonstlad historia där de inte försökt ”krångla till det”, som det brukar kallas.

snackbar

Tips nummer två: M.O.A.S (förkortning för ”meat on a stick”) på Roslagsgatan är inte som jag trodde olika slags grillspett, utan… kebab. Eftertänksamt komponerad sådan, och inte bara en enda sort, utan hela nio olika varianter. Jag blir både exalterad och lite misstänksam (getostkräm? tropisk salsa?). Jag känner ingen som varit där, och jag har heller inte varit där själv. Har du? Hissa eller dissa gärna i kommentarerna. Och framförallt: tipsa om vad den som går dit ska välja.

moas

Den ljusnande framtid är kebabälskarens, verkar det trots allt som. På Grillé låg en stor del av njutningen i alla de färska örter de hade lyckats klämma in i kompositionen. Drömmen vore om en av dessa ovanstående tio kebabalternativ visade ha liknande kvalitéer. Den som orkar äta sig fram får se.

/Slaktarn

10:58 26 Jul 2016

Jag kan räkna de gånger jag ätit kebab i mitt liv på ena handen. Jag har helt enkelt inte tyckt speciellt mycket om de jag snubblat över, och för det andra är den där roterande halvvarma köttkonen från vilket köttet liksom rakas av med ett surrande mekaniskt ljud inte helt attraktiv heller. Att andra hyser stor kärlek till kebab är dock inget som undgått mig, tvärtom. Hela detta intro är egentligen till för att jag ska få skäl att berätta (skryta) om hur jag en gång, i syfte att få dejtingstadiet att övergå till en fast relation, köpte tio stycken, av personalen improviserade, presentkort på ”stor kebabmeny med dryck” på min kärestas favoritkebaberia. Vi klarade den kritiska dejtingfasen och relationen blev därefter både lång och lycklig. Jag vill tro att det, åtminstone lite, var kebabgåvans förtjänst.

När man befinner sig på ny mark gäller det att rassla fram alla mentala anteckningar om platsen man har. Ibland är det många, ibland ingenting. När det gäller Paris är listan lång. En av punkterna på denna minnesbaserade to do-list var att besöka det lilla lunchetablissemanget Grillé. Grillé är resultatet av en två gastroniomiska stjärnors gemensama kärlek för kebab: tidigare Chateaubriand-kocken Frédéric Peneau, och slaktarn Hugo Desnoyer, som förser många av de bästa bästa bord med kött och har eget slakteri i fjortonde arrondisemanget.

Snabbmaten rör sig numera avslappnat och självsäkert i finrummen, liksom stjärnkockar i korvmojarna (looking at you, Magnus Nilsson). Med den uttdragna fin-hamburgerhetsen bakom oss är det skoj att få vända blicken åt ett nytt håll. Denna gång är det kebaben som får en biljett på klassresetåget, och ska stylas om i nya kläder.

grille1

Lokalen är inte stor. Längs ena långsidan löper en disk, bakom vilken fem-sex kockar jobbar för fullt för att möta efterfrågan. På menyn finns tre varianter: en med fromage bland och pepparrot, en med ärtpuré med mynta, kummin och citron, och en chilistark sås på gröna tomater. Knappt en hundralapp styck, lite mer om man vill ha pommes frites till.

grille4

grille3

Bröden bakas ut och gräddas a la minute och skickas vidare till nästa avdelning, där de lastas fulla med grönsaker, kött och lika såser. Köttet (lamm, kalv eller fläsk, beroende på vilket som är bäst för dagen) skärs för hand och blandas med olika färska örter. Det är otroligt gott, saftigt och smakrikt. Såserna (vi valte ärtpurén och den starka såsen på gröna tomater) är rena i smakerna. Ingenting känns flottigt eller unket, sådär som det annars lätt kan bli. På disken bredvid kassan står ett urval av olika drycker från småbryggerier. Must, lemonad och öl. Säkert vatten också. Vi är hänförda och glada efter maten, längtar tillbaka redan innan sista tuggan.

Nu går jag bara och tänker på att det borde vara dags för en finkebaberia här hemma snart. Finfalafel finns redan att få på Falafelbaren i Stockholm, men finns det ingen som vill ta på sig ansvaret för att ge kebaben den ömsinda behandling den uppenbarligen förtjänar?

Tills dess: befinner du dig i Paris gör du klokt i att äta din lunch på 15 Rue Saint-Augustin.

/Slaktarn