Matscener från film är ett av mina favoritsamlingsobjekt. Vissa matscener bränner sig fast i minnet, som besöket på restaurangen Dorsia i American Psycho, körsbärspajen i Twin Peaks, när George i Seinfeld misstar en lök för ett äpple, Trimalchios middag i Fellinifilmen Satyricon, ”Royal with cheese” i Pulp Fiction, eller för all del när Timon och Pumba äter skalbaggar i Lejonkungen (de ser fruktansvärt goda ut?). Listan är oändlig, och fylls ständigt på. En vacker dag ska jag sammanställa en topplista.

I denna anda vill jag belysa ett kokbokssläpp, nämligen Fat Brad – The Cookbook, som kommer ut i oktober. En femtiotvå sidor långt skildring av de mest minnesvärda måltiderna i Brad Pitt’s filmkarriär. Det är gänget bakom matsajten Long Prawn som ligger bakom boken, och de beskriver den själva som “a definitive exploration into the on-screen eating habits of William Bradley ‘Brad’ Pitt. Part fan fantasy, part filmic study, Fat Brad meticulously reimagines the best scenes where Brad chomps”. Samtliga utvalda rätter har fotograferats i kaosartad stilleben-stil av fotografen Ben Clement, och recepten är tramtagna och testade av de två kockarna Ali Currey-Voumard och Mietta Coventry.

Ovan: Utdrag ur boken som skildrar när Brad spiller senap på tröjan i Moneyball

Ovan: Seafood Bisque ur Fight Club, förhoppningsvis utelämnar receptet i alla fall en av ingredienserna.

”The bloodiest roast”, ur filmen Mr and Mrs Smith.

Bellagio Shrimp Coctail, ur Ocean’s Eleven.

Fat Brad kommer i oktober, men kan redan nu förbeställas här. Den som väntar på något gott väntar som vi alla vet ej förjäves, men är man ändå girig och otålig föreslår jag en titt på den här sammanställningen av ätande Brads.

/Slaktarn

Det finns en serie klipp på youtube från ett matlagningsprogram som heter Luke Nguyen’s Vietnam. Programmet går alltså ut på att en vietnamfödd kock som heter Luke Nguyen reser runt i det forna hemlandet för att utforska maten, laga den och äta den. Luke själv är en oerhört energisk typ, och hans exaltering över alla smaker och dofter går inte att ta miste på. Jag blir också exalterad, där jag ligger platt som en padda i soffan och följer Lukes äventyr bland rykande tamarindsoppor och krispiga papayasallader med räkor. Jag återupptog nyligen bekantskapen med den här serien efter att ha glömt bort den under lång tid. Blev genast peppad att frångå det gamla vanliga korianderträsket och utforska de lite klurigare och mindre välkända sidorna av det vietnamesiska köket. Först ut: färsk peppar.

Svartpeppar är vi alla så bekanta med att vi slutat fundera på vad det egentligen är, alltså att det är en växt som behöver lite omsorg innan de svarta kornen slutligen hamnar i en pepparkvarn på allemans köksbänk. Pepparplantan är en mångsidig sak som levererar tre olika sorters peppar, beroende på hur man tar hand om skörden: svartpeppar får man av att plocka halvmogna bär som jäser och torkas i solen, vitpeppar framställs av de helt mogna bären befrias från fruktköttet och sedan skalas och torkas. Grönpeppar får man av att plocka de omogna (gröna) bären och torka dem.

Att man i den vietnamesiska matkulturen utforskat pepparns alla olika tänkbara stadier är kanske inte så märkligt, då just Vietnam råkar vara världens största pepparproducent med sina trettiofyra procentandelar av den totala marknaden. Efter att ha sett ett avsnitt av ovan nämnda matlagningsprogram gick jag ner till min lokala asiatiska livs för att se vad jag kunde få med mig hem, och lyckligtvis hade de just färsk grön peppar. Skillnaden mellan den peppar vi alla är vana vid är stor. Färsk grön peppar är aromatisk och liksom fruktig i smaken, inte lika skarp som svarpeppar utan mild och gräsig. Att jag nu fick tag i ett paket betydde att jag kunde gå hem och laga en maträtt jag sett i programmet: långsamt brässerade kycklinglår med färsk grön peppar och kokosmjölk!

Här kommer klippet för den som är intresserad.

Jag har använt ungefär halva paketet. Det betyder att jag kan laga ännu en rätt med denna trevliga och rätt så spektakulära ingrediens, nämligen en slags stir fry med tofu! Efterfrågas mer information om det samt recept kommer jag naturligtvis inte sätta mig på tvären för det.

Carpe!
/Slaktarn

I maj detta år utvidgade snabbmatskedjan KFC sin produktlinje med något så otippat som nagellack, och gav därmed sin slogan ”finger lickin’ good” helt annan tyngd. Det speciella med lacket var nämligen att det var smaksatt med kedjans egna kryddblandningar, i utförandena Original och Hot & Spicy.

Nu tar KFC ytterligare ett revolutionerande steg i sin kamp att ge friterad kyckling erkännande även utanför tallriken – med en solskyddskräm, som utlovar användaren en ”extra crispy lifestyle”. KFC:s marknadschef Kevin Hochman tänker såhär: “Suntan lotion always smells like lotion. So we thought—why not make it smell like fried chicken?”

Tyvärr blir nog den som är sugen på att lukta som friterad kyckling medan man steks i solen besviken att höra att solkrämsflaskorna endast tillverkades i tretusen exemplar. De kunde beställas gratis från nätet, och tog snabbt slut.

/Slaktarn

På dagis fick jag och mina kamrater lära oss att ”inte slänga skräp i skogen, för fåglarnas skull”. Vi brukade göra utflykter där vi gick i långa led, två och två och hand i hand, för att plocka skräp i skogsdungar och vid vägkanter. En dag berättade vår dagisfröken om Svanenmärkningen. Sedan satte vår dagisfröken upp en stor plansch på väggen, där det var en bild av Svanenmärket, och under den ett slags rutmönster. Etthundraen rutor. På den sista rutan var det en bild på en grön tårta. ”När vi har samlat in hundra svanenmärken ska vi äta tårta med grön grädde” sa hon. Vi, barnen alltså, skyndade oss hem den kvällen och klippte svanenmärkningar ur allt vi kunde komma över. Jag gick igenom hela skåpet under vasken och klippte ut botten på papperskassarna vi förvarade där. På morgonen hittade min mamma den här lappen på matbordet.

En påminnelse om att ”ta mä miljömärken”. Inte så mycket för fåglarnas skull kanske, utan mer för den där grönfärgade tårtans skull. Allt detta var långt innan begreppet växthuseffekt gick från hot till sanning, och långt innan grön karamellfärg kanske inte kändes som det bästa sättet att uttrycka sin vördnad för naturen.

Plastförpackningarna i alla fall, de där vi plockade upp från vägkanten som barn för att sedan som tonnåringar slänga ner igen. De svämmar över. Fattar ni hur mycket emballage människors liv ständigt kräver? Just precis nu, i skrivande stund, sitter jag och äter en Bibimbap ur en engångsförpackning plast. Ikväll när jag går och handlar kommer jag plocka ner saker i korgen som samtliga är inplastade, på ett eller annat vis.

Nu har ett gäng forskare vid USA:s jordbruksdepartement tagit fram ett förpackningsmaterial som är tillverkat av mjölkproteinet kasein, tänkt att ersätta plastförpackningar för mat. Det är genomskinligt, kan göras lika tunnt som plast, tål väta, och stänger ute syre femhundra gånger mer effektivt än plast vilket skyddar maten bättre. Bonus: du kan äta upp förpackningen, om du nu inte riktigt blivit mätt av maten den skyddat. Bioligiskt nedbrytbara förpackningsmaterial är ingen nyhet, men de flesta tidigare framtagna sådana har varit baserade på stärkelse. Men stärkelse är poröst, och står inte emot påfrestningar särskilt bra.

Förutom att mitt inre svanenmärkessamlande barn jublar betyder detta att jag också vilt kan börja spekulera i smaksättningar på förpackningar! I nuläget säger forskarna att materialet inte smakar någonting alls, men de är inte främmande för att addera smaker och kryddningar såväl som vitamin- och mineraltillskott.

Kossorna levererar. ”För fåglarnas skull”.
/Slaktarn

Jag var och handlade mat idag. Kom bland annat hem med en stor klump griskött. Det var längesedan jag åt fläsk på det där viset, säkert ett halvår sen, trots att fläskkött när det är vällagat är land det godaste som finns. Något att älska. Tydligen älskar människor fläskkött oerhört mycket, för det är, trots att det är bannlyst av två av världens största religioner, det kött vi äter mest av i världen. Följt av kyckling. Jag finner det dock svårt att älska den stora mängd blekrosa sladdriga fläskfiléer som reas ut i kyldiskar för trettiotvå kronor stycket. Jag vet varför de kostar trettiotvå kronor, och det är svårt att älska något som påminner om Saw-filmerna.

Grisar har, om de tas om hand på rätt sätt, rosarött kött. Ju mörkare, desto mer motion har djuret fått. Den bit jag bar hem idag var ett praktexemplar och kostade flera årslöner. Målet med handlingsprojektet var att brässera i ugn. Inte som en pulled pork eller så, utan mer som något i stil med den här rätten, som var Mao Zedongs favoriträtt.

Jag kom hem, delade köttet i stora bitar, och lade de i en ungsform tillsammans med mycket hackad ingefära, vitlök, hackad vårrlök, salt, chiliflingor och sist men inte minst: en öl. Alltid så uppiggande att hälla öl över mat! Formen täcktes med folie, sedan in i ugnen på 130 grader. Hela processen tog fem minuter. Efter detta fortsatte jag med dagens bestyr i ungefär fem timmar, och så var det plötsligt klart.

Brässera fläsk kan man göra lite hur som helst. Det är gott, känns märkligt lyxigt och är mindre ansträngande än att ringa efter en pizza. Du kan hälla i äppelcider och smaksätta med plommon, timjan och grovkornig senap, eller kanske sherry, rosmarin och morötter? Vad vet jag. Världen är din fläsksida.

Tänk! På fem Saw-fläskfiléer får du en enastående fläskbog! Det väljer du väl any day, kan jag tro!

/Grisslaktarn