Hej igen! I förra inlägget glömde jag nämna den tyska hjälten Atom TM som tog på sig rollen under By Day att sprida den mer experimentellt odlade glitch- och knasterscen som på ett eller annat sätt alltid finns representerad i Sónars program varje år (även på festival i år finns Diamond Version). Hans mer humoristiska (snarare än akademiska) ingång i den scenen är en perfekt balansgång på en festival som dynamiskt skiftar mellan seriösa seminarier om teknologi till lättsam eftermiddagsdisco och hångelhouse. 

Väl ute på By Night-området, som är det gamla vanliga hangarerna, kallat Fira Gran Via L’Hospitalet ramlar jag in i Baauers snabba mixar (se bild ovan). Denna producents resa från lovande trapproducent (som jag var med och presenterade på Marie Laveau i oktober 2012) blev ett Youtube-fenomen över en natt i februari och karriären har tagit en liten annan vändning sedan dess (se publikhav). Det fanns dock stora behållningar i hans DJ-set som inte lade betoningen vid Harlem Shake-potpurrier utan vandrade längs en hiphophistorisk stig med betoning på beats för rumpan.

På en av utescenerna är det mest folk (totalt på området kanske 30 000?) men några hundra meter bort i UFOt som lyser spelade den brittiska rolighetskreatören Oneman ett set som gick många förbi men som i en situation med ett svagare sorl från publiken hade manövrerat massorna till snuskig dans. 

Ja, du ser ju vad det är. Gänget som skapade mest dansgolv. Inte helt oväntat kanske men musikaliskt sett så har Major Lazer mer att ge. Med otaliga hits i katalogen tappade setet lite momentum och missade uppenbara euforiska crescendon när för mycket fokus lades på konfettisprut, ”ta-upp-sexy-ladies-på-scen-idioti” och en Diplo som svingade sin tee i bar överkropp. Men visst, publiken gjorde detsamma som sistnämnde så något blev väl gjort på rätt sätt ändå.

Precis när jag fick känslan av att det kanske hade känts lite stadigare med en bra off-Sónar-fest denna kväll (missade bl.a. Hypercolour på Bloc, Return med Ricardo Villalobos, Patten på Sala Apolo och kanske femton andra bra aktiviteter) för att hålla ett lite jämnare takt (de flesta relevanta rytmerna fanns, på gott och ont, representerade på By Night) så öppnar Maya Jane Coles sina armar och gör ett sådant där tillbakalutat houseset som den lättflirtade publiken låter sig omfamnas av. Det är egentligen ganska anonyma basgånger som vandrar längs asfalten men det passar sammanhanget ganska väl. Det är Maya Jane Coles år i år och nu står hon där och domderar en publik på c:a 10 000 mitt i världens kanske äldsta festival för elektronisk musik (tjugo år i år). 

Hemgång.

Ps. Ursäkta alla paranteser. Ds.

/Love Lagerberg