Prince på Coachella (foto: Wikimedia commons)

Prince kom en timme efter utsatt tid. Det är okej med mig, jag noterar bara att han inte får samma utskällning och hobbypsykologiska diagnoser som Rihanna. Men så är han 1) medelålders man och inte ung kvinna, 2) verksam i en genre som har högre status än radiovänlig R&B, 3) en av pophistoriens mest ikoniska artister vilket borde innebära ett carte blanche till det mesta. Detta carte blanche innebär också att han får göra vilken typ av konsert som helst och alla kommer att älska det, för alla vet att det blir förbannat bra hur han än gör. Prince är inte bara en extremt rutinerad liveartist, han är också – och det är detta som skiljer honom från Madonna och Michael Jackson, de två andra av 1980-talets tre största popgudomligheter – en galet skicklig musiker. Han älskar att lira. Och denna kväll valde han att lira rock’n’roll.

När Prince nämns som en inspirationskälla till dagens artister – från D’Angelo och Andre 3000 till Kaah och Robyn till The-Dream och Pharrell Williams – är det hans funk och hans libido, och i viss mån även hans popsnille, som lyfts fram. Men det är lätt att glömma att det som gav honom hans breda genombrott i mitten av 1980-talet var hur han gjorde rock bättre och coolare än alla andra. Rock, denna vita mainstreamgenre. Gitarrsolon, glam, läder, motorcyklar. Michael Jackson fattade att han behövde den rockälskande publiken och bjöd in Eddie Van Halen som fick göra ett gitarrsolo på ”Beat it”. Prince fattade att han behövde den rockälskande publiken och valde att bli Eddie Van Halen. Mellan all fantastisk funk och utsökta poplåtar fanns det alltid en massa rocklåtar med gasen i botten, vindmaskin i håret och ylande distade gitarrsolon. Det var inte cyniskt publikfrieri – Prince älskade rock. För Prince älskar musik. Han gjorde dock rock så som bara Prince kan göra, med fokus på feelgood, party, hög volym och explosiv musik. ”I like my rock’n’roll funky” fick han publiken att skandera på sin konsert igår, och det är det som är hans grej. När Prince gör rock finns det i grund och botten hela tiden ett sväng, en stenhård groove.

Mycket rock blev det, och det kanske var en besvikelse för alla som ville höra funkmästerverk som ”I wanna be your lover”, ”Controversy”, ”Sexy MF” eller ”Alphabet Street” (som han gav oss ett par sekunder av bara, den lurifaxen). Det var också en besvikelse för den som ville höra Prince popklassiker som ”The most beautiful girl in the world”, ”Cream”, ”Kiss” eller ”When you were mine”. Men det var ändå en bländande show – det finns något speciellt med att se ett band som verkligen rockar, det är gött på ett enkelt och fint plan. Sedan hjälper det att Prince är väldigt långt ifrån rockens machokultur. Bara en sådan sak som att samtliga i hans band – en trummis, en basist och en gitarrist – var kvinnor. Det var en tung symbol. Jag glömmer aldrig när Prince presenterade TLC på MTV:s VMA-gala 1999 och sa ”this is my favorite band, TLC”. Jag tror han menade det. TLC var funky, coola och poppiga – precis som Prince. Och att ha en ung kvinnlig R&B-trio som sitt favoritband är inte heller särskilt macho.

Oavsett vad man tyckte om rocken så var konsertens höjdpunkt, i alla fall för mig, de tillfällen som Prince satte sig bakom pianot och spelade ballader. ”Purple Rain” och ”Nothing compares 2 U” var härliga, men ”The Love We Make”, ”Diamonds and pearls” och ”The Beautiful Ones” var ännu bättre. Allra finast var de låtar som i originalversion var upptempolåtar men som gjordes om till ballader – ”Something in the water” och ”I could never take the place of your man”. Han sjöng så otroligt bra. Jag fattar inte hur han kan ha en sådan röst, fortfarande. Men så gör han väl ingenting annat än att spela musik. I ett litet mellansnack sa han: ”Music is a wonderful thing, isn’t it? I don’t know about you, but when my day starts, no matter what mood I am in, when I listen to my music, when the day ends I always feel all right.” Det lät som det kom från hjärtat. Och Prince, den dokumenterat coola och integritetsfixerade, blottade sig för ett ögonblick. Det var fint. Tanken på Prince som är lite hängig en morgon men muntras upp av att lyssna på Sly Stone eller vad han nu lyssnar på, eller lira lite själv, och sedan mår lite bättre, den tanken fick mig att älska honom ännu mer.

Trots att Prince gjorde tre encores och spelade i sammanlagt två och en halv timme skulle jag nog inte säga att denna spelning var bättre än den på Way Out West häromåret. Men det var en riktigt bra spelning hur som helst. För övrigt insåg jag varför Prince är så mån om att ingen ska fotografera honom: han gör de sjukaste minerna när han spelar gitarrsolon, hans mun, ögonbryn och haka förvrids i grimaser som är alldeles för fula för att vara fejkade. Men så går det när man förlorar sig själv i ett gitarrsolo, i en ton, i ett musikaliskt ögonblick. Så går det när man är Prince.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli