Die Antwoord kommer till Riddarholmen i augusti.

Utöver Skrillex har Dans Dakars line-up gapat tom ett bra tag. Nu har gapet fyllts med fyra nya akter: The Glitch Mob, Die Antwoord, The Jillionaire från Major Lazer och Claptone.

Med låten Cream slog den anonyme och maskerade elektrikern Claptone igenom redan 2012, och tog sig ända till toppen av både Beatport och Resident Advisor-listorna.

Cream-grädden blev till gräddfil och Claptone gjorde hela 200 spelningar i 130 städer på sex kontinenter – bara under ett år.
Därefter har den identitetslöse stjärnan släppt spår som No Eyes och Wrong, som har bråkat med varandra om topplaceringen på Beatport. Utöver de egna låtarna har Claptone remixat Pet Shop Boys, The Magician och George Morel.
Lagom till sommaren släpper Claptone sitt debutalbum som än så länge hintar med låtarna Ghost och United. Den sistnämnde har även den, inte helt oväntat, slagit sig till toppen av Beatport.

The Glitch Mob är en elektronisk trio från Los Angeles med två album (varav det senaste, Love Death Immortality, nådde plats 13 på Billboard-listan) och ett gäng singlar, mixtapes och remixer på sitt kollektiva cv. De började med att spela solo på olika ställen, vilket av logiska skäl gav dem en bred skara fans. Sen slog de sig samman. Enligt LA Weekly har gruppen den största publiken någonsin på LA:s ”beat scene”. Ska publiken bli ännu större på Riddarholmens motsvarighet?

Sydafrikanska rap-rave-gruppen Die Antwoord har funnits ”på tapeten” ända sedan 2008 med sin Kreml High-estetik (ni minns väl Varan-TV:s Rysslandparodi?). Passande till Dans Dakar släpper gruppen – tror vi i alla fall – sitt nya album Donker Mag efter att ha teasat med singlarna XP€N$IV $H1T och Cookie Thumper! – som inte knutits till något album.

Sist men inte minst i detta festivalfrestande inlägg placerar vi Major Lazer-medlemmen The Jillionaire. Utöver att turnera Europa, Australien, Asien, Nord- och Sydamerika, remixa låtar av världsnamn (vad sägs om Beyoncé och Jay-Z?), gästmixa för BBC:s räkning och, som skrivet, vara en del av Major Lazer tillsammans med bland andra Diplo och Walshy Fire ska han nu även besöka Dans Dakar.
Kan och orkar han, ja, då kan och orkar du.

För lite, men bara lite, mer information om Dans Dakar, som går av stapeln den 8-9 augusti – se hit.

Dagens stora festivalnyhet måste, oavsett åsikter vi må ha eller inte ha om rockgubbar, sägas vara att Danmarks stolthet/skam Roskildefestivalen har bokat The Rolling Stones. För första gången på sju år kommer giganterna tillbaka till Europa efter en lång USA- och UK-turné, och stannar till på Roskildes orangea scen – en gång i tiden, betänk: på 70-talet, byggd specifikt för dem. 

Roskilde har tidigare släppt stora namn som Arctic Monkeys, Interpol, Lykke Li, Outkast, Major Lazer och Moderat. Även MØ, Chance The Rapper, Haim och Jenny Wilson tar sig till den danska leran – vid det här laget börjar även vi fundera på att ta oss dit.

Kuriosa: vi har hört att ”en kille på Roskilde” heter Mads Mikkelsen. Som ickedanskar kan vi inte uttala oss om hur vanligt namnet är bland danskar. Men det finns något där.

In other news: vi vore väl inte en festivalblogg värd sitt namn om vi inte ens nämnde den glada (jo!) nyheten att Kent anordnar två endagsfestivaler i Göteborg och Stockholm, den 1 och 15 juni i sommar. Förutom Eskilstunagubbsen själva spelar även stjärnor som Nina Persson, Tove Lo och José González tvåmannaband Junip. Mycket mer information om detta finns att tillgå här. Imorse släpptes biljetterna till de klubbspelningar som föregår festdagarna. De sålde slut på två minuter. Imorgon, klockan nio, släpps biljetterna till #KENTFEST, så se till att hänga på det virtuella låset.

Tanke efter att ha sett Battle of the sexes: vad synd att inte Woody Allen gjorde en spelfilm om den där tennismatchen när det begav sig och själv spelade Bobby Riggs? Jag menar kolla på honom:

Här med Billy Jean King, tennisstjärna och feministisk aktivist som han mötte i den to date fortfarande mest sedda tennismatchen genom tiderna. Riggs hävdade att han, vid 55 års ålder, kunde slå även världens bästa kvinnliga tennisspelare. Billie Jean antog utmaningen och the rest is…

Än idag är tennis den enda sport där prissumman vid de större tävlingarna är samma för kvinnor och män. Och är det bara jag eller är det inte också en undantagssport i avseendet att kvinnliga spelare når samma stjärnstatus som de manliga? Det kan i och för sig ha att göra med andra faktorer än jämställdhet – i eftersnacket på scen diskuterades att kvinnliga spelare sexualiseras i högre grad idag än tidigare, men att de manliga spelarna å andra sidan utsätts för samma behandling. 

En frustration när man går på filmfestival är ju ofta att så mycket av det man ser inte går att rekommendera för någon annan, för filmerna är i princip omöjliga att få tag på – den här har jag däremot fått intrycket kommer gå upp på bio (precis som Att skiljas). Se den! Sport och politik på ett sätt som kändes intressant till och med för någon som jag, som egentligen inte är intresserad av någotdera. Dessutom i en så göttig amerikansk dramaturgisk inramning att jag grät en skvätt på slutet.

Jag gick till Tempos invigningsfest ensam, lämnade in min mobiltelefon på laddning hos en tolvårig bartender och stod sedan och dansade självmedvetet i fem-tio minuter innan jag fick syn på Kajsa bakom skivspelarna och sprang upp och tjattrade. ”Flera personer har sagt åt oss att spela lägre musik”, berättade hennes dj-kollega Per, ”så att de ska kunna sälja in sina filmer till varandra.” ”Va!” skrek jag över musiken. ”Nu är det ju fest! Då ska man umgås! Som dom!” – scenanvisning: här pekar jag på ett nybildat par på det fortfarande ganska glesa dansgolvet. 

Apropå par. Invigningsfilmen som föregick festen var Karin Ekbergs Att skiljas, som jag vid det laget inte hade sett men som fick mig att storböla när trailern visades under pressdagarna i januari. Jag stöter på en bekant och frågar hennes kompis om han har sett den innan han kom dit. Det har han inte. Jag berättar att jag inte heller har men att jag verkligen vill se den. ”Jag tycker att det känns som en medelklassfilm”, invänder han. Jag mumlar något i stil med ”ja, men… folk skiljer sig väl överallt… den sortens historier måste väl också FÅ BERÄTTAS…” och känner mig genast som Hanne Kjöller.

Men ja, Att skiljas skildrar vit medelklass och man kan kanske reflektera över valet att placera den som invigningsfilm på en festival med temat Utopia, där filmer som Everyday Rebellion, Salma eller My love awaits me by the sea både egentligen speglar temat bättre och vore rimliga invigningsfilmer ur praktisk politisk hänsyn. Jag vet inte vad som ligger bakom den schemaläggningen men kommer att tänka på Göteborgs filmfestivals invigning med Nånting måste gå sönder (som jag tyckte var fantastisk – recension kommer på nätet i snar framtid…), en film om kärlek och relationer men också strax under en film om klass och kön. Att skiljas är på samma sätt utåt en film om en i stort sett fungerande skilsmässa mellan två välmående personer i övre medelåldern. De har båda råd att flytta till ett varsin ny lägenhet där de trivs, de har så mycket gemensamma prylar att en del behöver slängas, de har hjälpsamma vänner och släktingar, de har inom ett år ”gått vidare” för att tala i göra slut-termer. Samtidigt rymmer den inte särskilt branta arken ett extremt gripande sidospår om en (tror jag) utdöende sorts manlighet: Ekbergs pappa som konstaterar att han har tyckt att relationen borde tagit slut redan 1973 men förmodligen aldrig hade gjort något åt saken om inte mamman gjort det. Sättet han gång på gång liksom hovrar över sina känslor utan att hantera dem riktigt.

Att Karin Ekberg är barn till filmens huvudpersoner placerar henne förstås i en lite speciell situation – feelgood-slutet är visserligen hämtat ur verkligheten, men att hon slutade gräva där istället för att fortsätta diskutera och problematisera relationers villkor med sina föräldrar kanske bottnar i en personlig önskan om att det ska lösa sig för dem båda. Eller att det inte riktigt hade passat in i filmens ettåriga inramning. Nåväl. Jag är imponerad av att hon vände kameran inåt. Och att hennes familj lät henne.

I samband med nyheten om deras reunion berättade duon även om att de planerade spela på 40 festivaler under sommaren 2014. Redan då anade vi att svenska festivaler skulle slåss om bokningen, och det blev inte mindre tydligt efter att Bråvallafestivalen satte igång bokningsfrenesin med att först ut släppa Kanye West och Lana del Rey som två stora dragplåster. 

Spekulationerna får sig ett slut idag, när Way Out West basunerar ut att de fått Outkast till augustifestivalen på Metros omslag. André 3000 och Big Boi, med hits som ”Hey Ya!”, ”Ms Jackson” och ”Roses” kommer till Sverige!