Torsdag kväll i Berlin. Ikväll drar filmfestivalen igång. I skrivande stund har invigningsfilmens första bilder just projicerats på bioduken i Berlinale Palast. Skådespelarna och regissörerna och de lyckliga innehavarna av inbjudningsbiljetter till galapremiären av invigningsfilmen och invigningen av den 64:e upplagan av Berlins filmfestival, Berlinale 2014, har promenerat ner för röda mattan, navigerat fram genom fotoblixtarnas korseld och uthärdat och/ eller njutit av stim och rop från fotografernas gradänger, samt minglat en stund och tagit plats i bänkraderna i salongen.

Jag är inte en av dem. Jag kollar på livebevakningen på en liten tv-skärm som sitter på väggen till ett hotellrum som jag fått låna, då jag ej har tv på rummet.

Här är en bild på det:

Eh… Men alltså.

Just nu ser många invigningsfilmen The Grand Budapest Hotel för första gången, Wes Anderssons senaste knäppa, fantastiska, nostalgiska, ömsinta, designbesatta mästerverk. En underbar film och en blivande klassiker. Tveklöst.

The Grand Budapest Hotel presskonferens Foto: Isabelle Espinoza

Presskonferensen, tidigare idag, direkt efter pressvisningen, var packad med journalister och fotografer.

Den som var sent ute fick köa och tränga sig fram för att komma in, men sen kom belöningen, att de satt där, på rad, hjältarna som åstadkommit något som liknar mästerligt.

Bill Murray, Edward Norton, Soairse Ronan, Ralph Fiennes (allt, allt! är förlåtet), regissören Wes Anderson själv och lysande huvudrollsinnehavaren, den unge Tony Revolori, 18 år, som spelar springpojke på det förnäma hotellet Grand Budapest. Och Tilda Swinton, Jeff Goldblum och Willem Dafoe också där, blev firade och utfrågade.

Få filmer har roat mig lika mycket, trots att inte ens denna, min nya älsklingsfilm, är helt perfekt. Den tappar en aning mot slutet; någon tillfällig minut, kan erkännas, är inte lika bedårande som resten, där berättarfasonerna är alltför lika en tecknad films. För det är en hårfin balansgång hos Wes Anderson.

Men denna fläck måste ställas mot inledande euforiframkallande detaljrikedom, rekvisitafröjd, klassisk hollywoodsk komik, kärleksfulla berättande och skådespelartriumfer.

 </span><iframe width="640" height="360" src="//www.youtube.com/embed/_DmXdU8Nglk?rel=0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe><span>

Författaren (Jude Law) som lider av skrivarfeber tillbringar tid i ett öde hotell som sett sina bästa grandiosa dagar passera för länge sen, och tankarna till Kubrick är inte långt borta.Där råkar han en äldre märklig man, Zero Moustaffa, (F. Murray Abraham) en före detta concierge som visar sig vara hotellets stenrike ägare. De två tillbringar en kväll i hotellets nästintill folktomma lyxrestaurang. Författaren får höra den gamles berättelse, som börjar den dag han som pojke möter hotellanställde arbetsledaren Monsieur Gustave (Ralph Fiennes), som blev hans mentor på Grand Budapest Hotell. Gustave var en förförare av äldre kvinnliga hotellgäster, vilket enbart främjade hotellets välgång, och på samma gång var han en felfri väktare av civilisation och kultur, både queer och profan, men ädel. Ett mord, en arvstvist, en försnillad tavla, en fängelseflykt, bakelser en masse,  skidburen jakt i vinterlandskap och mousserande vin i tågkupéer, allt det och mer finns med.

Ser så fram emot att se om den en gång till och upptäcka mer av allt, i denna genom-klassiska-filmers-typiska-bild-av- Östeuropa-filtrerade nostalgitripp, med dess överdådiga spahotell, beskrivning av totalitärt maktövertagande och miljöer som innebär kommunistiskt kulturförfall. Hm, skulle kunna tolkas som reaktionär, men nej det är fantasi, en saga, ett äventyr, en kärlekshistoria, Wes Andersons lekstuga, hans eget dockhus och jag längtar efter att få prata om den och rekommendera den och tvinga i väg nära och kära, vänner och vänliga bekanta till biografen att själva se den. Ok?

En journalist på presskonfrensen påstod sig att ha sett alla Wes Andersons filmer och sa att just den här inte innehåller någon scen med folk iförda pyjamas, till skillnad från i hans alla tidigare filmer.

– Det stämmer inte, det finns visst pyjamaser med… sa Wes. Och Ralph Fiennes nickade ihärdigt.

– Nä, sa journalisten.

– Joo, sa Wes Anderson, vi behöver inte bråka om det men, jo.

Folk skrattade.

 Foto: Isabelle Espinoza

Foto: Isabelle Espinoza

Bill Murray och Edward Norton Foto: Isabelle Espinoza 

Göteborgsfestivalen Way Out West börjar teasa om det första artistsläppet genom att lotta ut en biljett till den som lyckas gissa vem artisten som figurerar i videon är. Äntligen, säger vi. Blood Orange, säger alla på instagram.

I lördags var det filmfestivalens stora avslutningsfest ute på Lindholmen. De fanns ett salsagolv för kulturtanterna och ett hiphopgolv för oss andra, thank god. De hängde fittor i papp i taket och har nog aldrig sett så många 25-35-åringar mingla på en och samma gång förut. Cleo och Kristin Amparo som för inte så länge sen gav ut EP:n Vem e han var först ut på scen och det lät fantastiskt. Elliphant och Labyrint följde och Femtastics djs blessade oss med bra musik emellan. Filmfestivalens trötta personal, random konstfolk och viktiga personer som man inte vet vilka dom är utgorda den största delen av crowden. Samt en liten del klubbkids från Göteborg såklart. Vi drack vår dyra öl, kollade på några grymma artister, dansade lite till Beyonce. Tack för denna gången giff! 

/Julia Pugsi

Foto: KlubbFemtastic

En av de sista filmerna som visades på Göteborgs internationella filmfestival var också den som jag tyckte var bäst av alla jag såg: chilenska semidokumentära Naomi Campbel. Den följer transsexuella spådamen Yermén, som (eftersom att hon inte har råd att betala en könskorrigerande operation) ansöker om att vara med i ett reality tv-program där vinsten är en plastikoperation. Den beskrivs som ”en chilensk Maggie vaknar på balkongen” vilket ringar in stämningen rätt bra… och att delar av filmen, precis som i Maggie, är material som Yermén har spelat in själv. Den var så jävla fin! Och vemodig och intim. Om att vara fattig och trans, om vänskap (finns asmånga underbara scener där Yermén babblar med äldre kvinnlig vän + titelns Naomi Campbel kommer från en tjej hon lär känna i samband med tv-programmet, som kallar sig så), om Chile, om övernaturlighet… ah urfin. TIPS. Hoppas verkligen att den kommer på bio.

Tillägg angående detta: noterade att både den här visningen och visningen av Envoles/Sometimes I dream I’m flying var så gott som fulla! Så kul att ändå rätt smala filmer som dessa drar folk…

//Hanna Johansson

Jag slår upp det franska ordet envoler från titeln på Victor Ridleys dokumentärfilm Envoles. ”Att flyga iväg.” Om man inte hade märkt det tidigare är alltså de tematiskt närliggande dokumentärfilmerna Envoles och Sometimes I dream I’m flying förenade även i namnet. Envoles är Ridleys examensfilm, en ganska närgången historia om trettonåriga elitgymnasten Pierrine. Hon bor på internat och tränar rätt hårt, men på sätt och vis ligger fokus på att framställa henne som en – ursäkta språket – ”normal tonåring.” Eller tween. Hon och hennes kompisar på internatet flamsar och slarvar med läxorna, lyssnar på musik, skriver dagbok, letar ordstäv till Facebooksidan där hon lägger ut sådana (hur gullig hobby??)

Det känns som att många har rätt stark kontakt med hur det kändes att vara tretton, det är väl därför Vi är bäst! struck a note hos så många, bland annat. Det är verkligen en superspeciell ålder: man är medveten om så mycket, sig själv, sin omgivning, sin sexualitet, all världens orättvisor etc etc, man har skitmycket drömmar och förväntningar men är samtidigt fullt överens om att man kommer att få vänta i flera år på att det ska infrias. Pierrines självmedvetenhet är rätt fascinerande tycker jag, inte för att den är ovanlig men för att Ridley lyckades fånga den på film utan att det känns exploaterande. I en scen pratar de om hennes sida med ordstäv och hon berättar om ett hon hörde: ”om jag skulle behöva en hjärntransplantation skulle jag välja en idrottares hjärna, för då vet jag att den är oanvänd.” 

”Det är taskigt att säga så”, säger hon. Sorgset och inåtvänt – inte argt. Under filmens gång bestämmer hon sig också för att sluta som gymnast, något som Ridley under samtalet efteråt spekulerade i hade att göra med filmen.

Sometimes I dream I’m flying handlar också om ett ungt proffs, men en balettdansös: polska Weronika Frodyma som sedan ett par år tillbaka dansar på Staatsballett i Berlin. Regissören Aneta Popiel-Machnicka följde henne under fem år. Frodymas skador ramar in filmen: under genrepet av en stor föreställning i Berlin drabbas hon av en knäskada som tar tio månader att återhämta sig från (men, som cinematografen påpekade under det efterföljande samtalet, de flesta hade knappt kunnat gå igen efter en sådan skada.) Fastän materialet var så mycket mer omfattande och spände över så mycket längre tid än i Envoles lär man liksom aldrig känna Frodyma, men jag börjar tänka att det kanske är poängen: i ett samtal med sin sjukgymnast kommenterar hon att hon visserligen älskar att dansa men att det inte var någonting hon valde själv. Dansen är som en ström som för henne genom livet utan mycket egen påverkan. Hennes ensamhet i en scenerna där hon dricker te på ett ocharmigt café i Berlin är helt förkrossande. 

För övrigt: missade filmen Twin sisters som Julia skrev om här, men BÖLADE SÅ JAG SKREK åt trailern. Herregud! Måste se den. Halli hallå, ni som sköter programmet på bio… köp in!!

//Hanna Johansson