Jao! Valde utifrån det jag fick lust att se i stunden, av det som fanns på programmet. Det blev tre flicks by chicks.

Deshora, regi Barbara Sarasola-Day

Argentinskt drama som ingår i HBTQ-sektionen. Den unge arrogante Joaquin flyttar in hos sina medelålders släktingar på deras tobaksplantage på landet. Parets förhållande är på upphällningen, och Joaquin sätter sakta men säkert hushållet i sexuell gungning. Spännande, laddat och förskräckligt, när förtryckande krav att inordna sig efter normen är otänkbart och otäckt stora. Bästa filmen jag sett på GIFF i år, påminner om Apflickorna i skärpan av sin maktanalys och får danska dramat Jakten att framstå som trivialt.

</span><iframe width="640" height="360" src="//www.youtube.com/embed/RcZXl05Qf78?rel=0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe><span>

Skytten, regi Annette K. Olesen

Filmen som verkar ha flyttat in i politiska dramaserien Borgens befintliga scenografi, och lånat några av skådespelarna. Och varför inte en dansk, politisk miljöterrorist-thriller som är som ett enda, extralångt avsnitt av Borgen?  Försett med spänningsskapande musik och skottlossning.  Spännande och välspelat om stjärnreportern (Trine Dyrholm) som hamnar i lojalitetskonflikt mellan en skjutglad miljöaktivist och att kunna rädda världen från en miljökatastrof. Samtidigt som hon sätter sin egen privata lycka på spel. Längtar till döds efter Sidse Babett Knudsen, men så är det ju ändå, oavsett. Och Kim Bodnia, Trine Dyrholm och Nikolaj Lie –Kaas är finfina stand-ins.

</span><iframe width="640" height="360" src="//www.youtube.com/embed/_MyY9DLA3TQ?rel=0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe><span>

A Castle in Italy, regi Valerie Bruni-Tedeschi

Självbiografisk och varm bagatell, ett kärleksdrama om en rik fransk-italiensk familjs ekonomiska bryderi, en kvinnas kärlekstrassel och medelåldersangst och hennes älskade brors döende, under det att familjemedlemmarna förhandlar sinsemellan om huruvida den gamla tjekovska egendomen i Italien kan behållas på något sätt. Som om den saken vore det viktiga.  Rörande och allmänmänskligt i en priviligierad Parismiljö respektive italiensk lantlig slottsidyll. Och Valerie Bruni Tedeschi själv i huvudrollen, min senaste stora filmkärlek.  Även om hon svärmar mer för männen, är hon lika rolig som Greta Gerwig i Frances Ha när hon snubblar fram på trottoarerna med sina problem tillhörande en kvinna av en viss ålder, utan att vara stereotyp. Hon berättar sin historia med självdistans, värme och komik som nuddar vid slapstick. J’aime.

</span><iframe width="640" height="360" src="//www.youtube.com/embed/gSW14H3-7e0?rel=0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe><span>

GIFF 2014, Biopalatset och alla filmer vi missade. Foto: Isabelle Espinoza.  

GIFF 2014, A Castle in Italy, på Chalmers.  Foto: Isabelle Espinoza

GIFF 2014. Vann startsladden. Foto: Isabelle Espinoza

//Isabelle Espinoza

Det dröjer bara några minuter in i Cheatin’ innan alfahannen Jake och den oskuldsfulla Ella finner varandra. De gifter sig. Montaget som följer visar hur de under smekmånaden inte lämnar hemmet. Men det gör inget, eftersom vasken är deras Venedig och brödrostens monotona surrande är deras kärlekssymfoni. Att det är gymnasienivå på symboliken gör inget så länge den är så här vackert illustrerad.

Det är lätt att förföras av Cheatin’. Varenda bildruta är utsökt handritad, animationerna är sömlösa och perspektiven utforskar kroppar på ett sätt som jag inte trodde var möjligt. Att Bill Plympton är en mästare på det här visade han redan i den Oscarsnominerade kortfilmen Your Face från 1987. Men 20 minuter in i Cheatin’ tar tricksen i Plymptons visuella trollerilåda slut, och handlingen tar vid. Och handlingen är inte bara dålig – den är rent förkastlig.

/Jimmy Håkansson jimmy_hak

Efter I huvudet på John Malkovich och Till vildingarnas land blir alla filmer Spike Jonze gör en snackis. HER är nominerad till 5 Oscars och är till skillnad från tidigare filmer lite mer verklighetsförankrad. Theodore Twombly som spelas av Joaquin Phoenix är en ensam, heartbroken kille som livnär sig på att skriva personliga brev åt andra på hemsidan BeautifulHandwrittenLetters.com. En dag bestämmer han sig för att skaffa ett operativsystem med artificiell intelligens. De utvecklar snabbt känslor för varandra och inleder en relation. Samantha, som operativsystemet heter, spelas av Scarlett Johanssons röst och är den mest dynamiska personligheten i filmen. 

Trots det känns detta inte som något annat än ännu en film om vit heterosexuell kärlek. Spike Jonze försöker i så många bildrutor han kan att visa upp en värld där människor interagerar minimalt med varandra och går runt på stan pratandes och skrattandes med sina operativsystem. Det här gör att Jonze mest känns som min sura mormor som tycker det är hemskt hur alla använder sina mobiler hela tiden för att hon själv inte förstår vad man får ut av sociala nätverk och internet. Dom flesta ur min generation vet att internet varit vår källa till information, vänner och kärleksrelationer och motsatsen till ensamhet och avskildhet. När filmens syfte känns som en uppläxning av ens mormor så blir det ganska tråkigt efter ett tag. Joaquin Phoenix perfekta hipster-outfit och att hela filmen har fått det ultimata instagramfiltret lagt över sig gör inte saken bättre.

Det tröttsammaste är dock varken temat eller utseende, det är den uttjatade bilden av heterosexuell kärlek inbäddad i två bekväma och gulliga könsroller som passar perfekt bredvid varandra. Det är ingen tillfällighet att Scarlett Johansson får spela den snygga och sexiga rösten. Nu kan vi utan förhinder se detta vita heteropar framför oss fast vi aldrig får se henne i bild. Jag kan inte låta bli att tänka att detta är någon slags utopisk flickvän uttänkt av en man som är designad att möta alla behov och som bara finns ett klick bort. Behöver jag tillägga att de enda med repliker i filmen är vita?

Vad har vi lärt oss av detta? Luras inte av vilka filmer som är poppis i ditt Tumblr-flöde, 500 hippa amerikanska kids kan ha fel.

/Julia Pugsi

<object width="640" height="360"><param name="movie" value="//www.youtube.com/v/WzV6mXIOVl4?version=3&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="//www.youtube.com/v/WzV6mXIOVl4?version=3&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" width="640" height="360" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true"></embed></object>

Ett samtal med regissörerna för filmen Pussy vs Putin som visas på filmfestivalen tog plats under tisdagen. En av aktivisterna från gruppen Femen skulle också ha medverkat men fick förhinder. Samtalet gick till en början ganska trögt med korta ja och nej-frågor som inte direkt ledde till några intressanta utvecklande svar. Denna gången var det dock publiken som ställde de mest intressanta frågorna, till allas förvåning. Det blev en timme med samtal om antikapitaliströrelsen och klimatet i Ryssland för minoriteter. De berättade om HBTQ-rörelsen i Ryssland och hur de nära vänner som är transpersoner får arbeta hemifrån och varje dag möts av förföljelse och hot. De diskuterade hur benådningen av de två medlemmarna ur Pussy Riot är en del av det politiska spelet inför de Olympiska spelen och uppmanade alla att arbeta politiskt med konst.

Överlag var det ett intressant samtal men jag saknade de tunga, jobbiga och obekväma frågorna som jag tror regissörerna mer än gärna hade svarat på. Det var tydligt att publiken som var där för att lyssna hellre hade hört om Rysslands inrikespolitiska läge och aktivism än detaljer om hur filmen var gjord även om detta trots allt är en filmfestival. Åtminstone gick jag därifrån med en ännu större övertygelse om hur viktig den politiska aktivismen är och hur jag hoppas att vi i Sverige kan få inspiration av det som pågår i Ryssland. Både vad gäller att stötta dem men också för att vända blicken mot Sveriges egna politiska problem. 

<object width="640" height="360"><param name="movie" value="//www.youtube.com/v/PPneaTsx4Bw?version=3&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="//www.youtube.com/v/PPneaTsx4Bw?version=3&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" width="640" height="360" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true"></embed></object>

/Julia Pugsi

Nånting måste gå sönder, regi Ester Martin Bergmark. Invigningsfilm, GIFF 2014.

Queert kärleksdrama. Två unga män möts, älskar och drömmer tillsammans,  tills det inte håller längre och hjärtan briserar. Explicit och rörande, filmiskt, konstnärligt och komiskt om när båda vill våga kasta sig ut, men bara en mäktar med att släppa taget om konvenans och trygghet. Bergmark har filmatiserat före detta partnerns Eli Levéns roman.

<iframe width="640" height="360" src="//www.youtube.com/embed/2qO2jDv49wM?rel=0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe><span>.

The Zero Theorem, regi Terry Gilliam.

Filmlegendaren Gilliam, med titlar i bagaget som Brazil och Time Bandits, kommer till stan med en ny dystopisk vision om livets gåta i ett överkonsumistiskt samhälle, och de stukade människor som tvingas ägna all sin tid och kraft åt att bevisa formeln om alltings totala meningslöshet. Och det är fantastiskt. Not. Att se The Zero Theorem blir en lång, stilla reflektion i biomörkret över att stor kompetens, stora skådespelare, en del pengar, samt massiv erfarenhet och en track record av  imponerande fantasi, ändå inte behöver innebära mer än att filmen hjälpligt hankar sig fram. Synd.

<iframe width="640" height="360" src="//www.youtube.com/embed/XpsJPOMfGSo?rel=0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe>.

The Invisible Woman, regi Ralph Fiennes (namnet rimmar på ”safe wines”, tipsade festivalledningen om, under invigningen som självaste Fiennes gästade).
Biografifilm om den gode Charles Dickens lidelsefulla men ohederliga kärleksaffär med en mycket yngre kvinna, som fick hålla sig undan i skuggan av hans äktenskap. Vibrerande brittisk kvalitets-kostymfilm, utav lagom (läs: inte så) stor angelägenhetsgrad. Välspelat och så. Flera fina birollsprestationer. Men jag kunde inte släppa tanken på att samma person som var föremål för Ralph Fiennes rollkaraktärs kärleksdyrkan i Den engelska patienten, år 1996; den undersköna Kristin Scott Thomas, i den här filmen, anno 2014,  spelar rollen som älskarinnans åldrande mor. Och hur den anställningsintervjun gick till…? 

Ralph: Hey, Kristin, you want a big part in my new movie? It’s a love story. About Charles Dickens!

Kristin: Oh Raaaaaafe! I’d looooove to. I knew we’d be working together again someday!

Ralph: Yes, I will be playing the part of Dickens…

Kristin:  Oooh, that’ s wonderful!

Ralph: …and you get to play the elderly mother of his young mistress!

Kristin:  (thinking: May you rot in hell you male chauvinist bastard.) Looooovely!

</span><iframe width="640" height="360" src="//www.youtube.com/embed/1rzi_i9etvg?rel=0" frameborder="0" allowfullscreen></iframe><span>.

Fortsättning följer.

/Isabelle Espinoza