Elektro Moscow

Av Elena Tichonova & Dominik Spritzendorfer

Österrike 2013

“The Rolling Stones, Deep Purple, The Beatles…” Dokumentären Beats Of Freedom om den polska rockmusikscenen som visades på Göteborgs filmfestival för några år sen tog med självklarhet avstamp i The Rolling Stones konserter i Warsawa i april 1967. Detta var den polska rockhistoriens dag ett. Att band och artister som Czerswony Gitary, Czeslaw Niemen och Niebiesko-Czarni då redan hade långa karriärer bakom sig var lätt att bortse från. När synthjägaren Aleksey i Elektro Moscow berättar den obligatoriska historien om censuren mot västvärldens popmusik är det med bara allt för välbekanta ord. Den i vårt kollektiva medvetna cementerade berättelsen om sovjetunionen och östeuropa under kommunismen som en plats där popmusik inte existerade, har upprepats till förbannelse. Och varje gång någon försöker berätta historien om det musikliv som faktiskt existerade bakom järnridån måste detta alltid definieras utifrån en västeuropeisk horisont.

I Elektro Moscow serveras vi alla de stelnade klichébilderna i genren sovjet-dokumentär: förfallna hus, gamla propagandaaffischer, vodkadrickande och arkivbilder från märkliga underhållningsprogram såväl som rymdprogram. Trots ambitionen att faktiskt ge en ny bild av livet bakom muren blir anslaget snarare exotiserande än belysande.

Filmen gör halvhjärtade försök att hitta en tredje ståndpunkt och talar i vaga ordalag om kommunismens ofullbordade drömmar och den oreglerade marknadskapitalismens nya totalitarism. Det finns naturligtvis ingen anledning att försvara sovjetunionens totalitära system, men när det bara blir till en spegel för den västliga självtillräckligheten omöjliggörs inte bara en allvarligt menad kritik av både sovjetkommunism och kapitalism, det blir inte heller särskilt snyggt.

Lika intressant som filmen är i det här avseendet publikens reaktioner: så invand är den storebroderliga attityden, så förväntad är västs överlägsenhet att det gång på gång är knee-slapping moments åt musikalisk virtuositet och avancerad teknik som snarare inbjuder till fascination och ödmjukhet. (Vad sägs om en synthesizer från 30-talet som kunde emulera mänskligt tal?)

Filmen tappar fart mot slutet när samtida “experimentmusiker” av allt för välbekant snitt tillåts breda ut sig: medvetandet under kapitalismen verkar överallt frambringa oändliga serier av inbördes utbytbara individualister. Filmen är för lång, och ett genomgående problem i musikdokumentären Elektro Moscow är – paradoxalt nog – bristen på musik. Den musik som ibland spelas i bakgrunden förblir anonym och odaterad och det samma gäller många av bilderna av orkestrar och solister. De figurerar snarare som kuriositeter än som filmens verkliga intresseobjekt.

Vill man på djupet undersöka den östeuropeiska popmusiken finns det bättre sätt: internet har gjort det möjligt att berätta den i klichéer dränkta historien om livet bakom järnridån på nytt. Youtube och bloggsfären är full av musik – fantastisk, för sin tid i framkant sådan – från det gamla östblocket som väntar på att upptäckas. Börja till exempel här, här eller här.

Sebastian Løken

Stämningsbild.

Återkommer om dokumentärerna, som alltså var Envoles och Sometimes I dream I’m flying, båda otroligt gripande faktiskt, om kvinnors kroppar, idrottares kroppar, idrottares hjärnor, drömmar, förväntningar…

//Hanna Johansson

En av de slutsålda filmerna på årets filmfestival är Twin sisters. En dokumentär gjord av norske regissören Mona Friis Bertheussen. Hon följer enäggstvillingarna Alexandra och Mia som är födda i Kina men adopteras till varsin familj, den ena till en by i Norge och den andra till Sacramento, USA. På flygplatsen i Kina upptäcker föräldrarna hur lika deras barn är. Man gör ett DNA-test som man får svar på 6 månader senare när familjerna befinner sig på varsin sida av jorden och de bestämmer sig för att hålla kontakten. I filmen får vi följa föräldrarnas tankar, hur barnen håller kontakt via brev och telefon under sin uppväxt och till sist hur det får träffas igen när det är 8 år gamla. Det här är inte bara en film om adoption utan också arv och miljö. Vad påverkar oss och vad kan vi inte påverka? Den visar de speciella banden mellan tvillingar men framförallt mellan syskon och hur viktigt det kan vara med det biologiska släkskapet.

Under fredagen höll ”Psykologer tittar på film” ett seminarie där de diskuterade filmen och svarade på frågor. Även regissören var på plats i publiken och var med i samtalet. De diskuterade hur biologiskt släktskap är viktigt för många, hur vi i identitetssökandet i vår tonår ofta letar efter släktskap, syskon eller föräldrar att spegla sig i och jämföra sig med. Bara att veta att man har ett biologiskt band kan göra väldigt mycket i en relation till någon annan. Många i publiken fascinerades över hur lika barnen var trots att de vuxit upp på helt olika ställen. De delar mimik, utseende och även tycke och smak. Filmen motsäger idén om hur vi föds som ett blankt papper och miljön är det som gör oss till vilka vi är. Men diskussionen idag om arv och miljö är mer dynamisk än den tidigare varit och man ser att gener och miljö samspelar och utvecklas tillsammans. Istället för att ha varit två olika saker som påverkar som man tidigare trott. Trots detta ska det ändå tillägas att båda flickorna är uppvuxna i västerländska samhällen med tillgång till skolgång exempelvis.

De jag saknade i samtalet och kanske också i filmen är också något som saknas i Sverige i stort. En diskussion om adoption och vad det innebär. Vad är de vuxnas ansvar? Och vad får det för konsekvenser? Länder i västvärlden har länge lutat sig mot att adoption är en sådan god gärning att man sällan tagit den svåra diskussionen om hur det faktiskt påverkar barnen. Självklart är det spännande och intressant att utforska biologiskt släktskap men långt ifrån lika viktigt. En av psykologerna återkom under samtalet till vilka fantastiska föräldrar detta var som lät barnen ha kontakt och ha en sådan stor förståelse och lyhördhet inför dem istället för att se det som att de axlade ett stort ansvar när det hämtade hem ett barn från ett land på andra sidan jorden.

/Julia Pugsi

</span><object width="640" height="360"><param name="movie" value="//www.youtube.com/v/JQu021wUzVc?version=3&hl=sv_SE"></param><param name="allowFullScreen" value="true"></param><param name="allowscriptaccess" value="always"></param><embed src="//www.youtube.com/v/JQu021wUzVc?version=3&hl=sv_SE" type="application/x-shockwave-flash" width="640" height="360" allowscriptaccess="always" allowfullscreen="true"></embed></object>

Fy fan, är inte det här bland det gulligaste ni sett? Ang Lee och Ingmar Bergman, 2006.

För er som såg Bergman video är Jane Magnusson och Hynek Pallas film Trespassing Bergman förmodligen inga nyheter, men jag såg inte Bergman Video, så… Lars von Trier? He’s NUTS and I love it! Helt besatt av Ingmar Bergmans onanivanor, att han hade en ovanligt liten sädesblåsa (?), att Tomas Vinterberg har pratat i telefon med Bergman fastän han bara har sett Fanny och Alexander, att Bergman inte har svarat på några av hans brev… är det så man kommer sitta och prata om sina ex när man är 55? Hjälp.

Annars: skrattade (åt ovanstående), grät (åt klippen från Smultronstället), i övrigt rätt träig faktiskt. Försöker rannsaka mig själv. Vad vill jag veta om Bergman. Vet ej. Tolkning? Nån sorts analys? Eller om det nu är regissörer: koppla honom till de egna verken? Snarare än hyllning (eller i Lars von Triers fall, hilarous bitterhet). Men det kanske kommer tids nog…

//Hanna Johansson

”Dag ett”, för som vanligt är jag sist till festen och anlände i Göteborg först igår. Men nu är jag här, jag är tvär, get used to it!

Nej, inte tvär alls, däremot har jag lyckats dra på mig någon sorts bisarr jetlag. Göteborg ligger som alla säkert vet i Sverige, men att ta ett tåg 06:06 på morgonen fuckade upp mig så pass att jag, efter att ha ätit frukost och gått en ackrediteringspromenad tvärs genom stan till Riverton, somnade på mitt hotellrum och inte vaknade förrän tio minuter innan HBO Nordics Fleming-fördrink på Avalon. Rafsade av sovmasken i panik, slängde på ett läppstift, gick dit, fick en martini, babblade lite, drack ett glas vin, vallades sedan till biografen, somnade inte en enda gång under visningen. Jippy!

Vad är Fleming undrar ni nu och då svarar jag Fleming, Ian Fleming, alltså mannen bakom Bond. ”Mannen, myten, legenden” var jag på väg att skriva, men det lät så töntigt. Töntig jag är som tänker så? Hursomhaver, det är en tv-serie i fyra delar som kommer i februari. För er som sitter på nålar: nej, första avsnittet klarade inte Bechdeltestet. Annars då? Nä jag vet inte, typ brittiska Mad Men förutom… allt, vet inte varför jag sa så heller. Fina kostymer, extremt vackra kvinnor, extremt historiskt inaccurate på alla sätt.

Återkommer om den här dagen, dag 2, vid tillfälle… bara snabbt: fy fan vad Göteborg är vackert på vintern! Sa jag. Sen hörde två kompisar som bott i Göteborg av sig och sa ”det är bara för att du prickade in exakt de dagarna när det ligger snö på marken, resten av vintern är det skitfult.” Ok….lägger på minnet.

KRAM!

//Hanna Johansson