Nicholas Ringskog Ferrada-Noli såg en R&B-messias på Peace & Love 2012.

Margret och Parisa stod längst fram. Isabel hade fått intervjua Terius ”The-Dream” Nash och visade stolt upp bildbevis. Hennes syster Rebecka såg sig oroligt om, det var så lite folk i lokalen, ”jag vill typ gå, det här är så pinsamt”, sa hon.

Vi var många (well, inte SÅ många) diehard-The-Dream-fans som trängdes framför scenen, fulla av förväntan. Och vi blev inte besvikna. Drömmen gjorde entré till tonerna av ”Love vs money pt 2” som blev en kort programförklaring: ”nothing can solve it / when love is the problem”. Därefter följde en kavalkad av hits från soulmusikens störste låtskrivare sedan R. Kelly.

Det som gör att man älskar The-Dream är att han inte bara är en läskigt begåvad hookmaskin (nota bene, han är detta OCKSÅ) utan även är en oerhört mänsklig artist. Hans uppenbara blyghet, och det överdrivna självförtroende-boostandet som han kompenserar med, hans oförmåga att dölja sin libido, hans självrannsakan och bitterhet över hur hans tillkortakommanden sabbar hans relationer – allt detta ligger i öppen dager i hans låtar. Det gör honom sympatisk trots att hans sätt att behandla exfruarna Nivea och Christina Millian kan kritiseras; han är själv en hård kritiker. Fast ibland är han bara arg på exet, eller glad att det är slut. Relationer och känslor är dynamiska, komplexa och föränderliga. Det påminner The-Dream oss om.

Han backades av ett band bestående av två keyboardister och en trummis, de lät bra även om trummisen rockade till det med blaffiga fills så ofta han kunde. Men vi slapp i alla fall hårdrocksgitarristen som många soulartister av någon märklig anledning gillar att ha med på scen. Som sångare imponerade The-Dream stort – kanske överraskande från en artist som är förtjust i autotune och chop & screw-effekter.

Den detaljfixerade The-Dream spelade först ett tiotal låtar från sina tre första album i kronologisk ordning, och jublet när han sjöng de höga tonerna i ”Falsetto”, på egen hand framförde Mariah Carey-duetten ”My love” eller sjöng refrängramsan i ”Love king” visste inga gränser. Därefter spelade han lite blandade låtar, inklusive hitsen med Snoop Dogg och Fabolous som han skrivit och gästat, men tyvärr bara en enda låt från fjolårets mästerverk ”1977” (”Used to be”). Sista låten tycktes bli den relativt svaga singeln ”Roc”, men vi fick ett strålande extranummer i form av den jublande ”Rockin’ that shit”.

Det enda man kan invända mot denna konsert var att så lite publik kom. Visserligen spelade Skrillex samtidigt, men ändå. Att The-Dream inte får lika mycket uppmärksamhet för sin solokarriär som för låtarna han skriver åt Beyoncé, Rihanna och Mariah Carey är en av musikvärldens stora skandaler. Men kanske är han för mycket människa för att bli en superstjärna. Inte ens Kevin Rowland skulle vara distanslös nog att döpa en singel till ”Fuck your brains out”.

/NRFN

Nicholas Ringskog Ferrada-Noli såg ett mellanting mellan drottning och gudinna beträda Dalarnas otacksamma marker på Peace & Love 2012.

Temat för Rihannas konsertshow (ja, det var lika mycket maffig show som musikalisk konsert) var det antika Egypten. Bara dagar efter att landet fått sin första demokratiskt valda ledare påminde Rihanna oss om den egyptologiska tjusningen. Det var en lysande pyramid, höga faraoliknande tvillingstatyer och en roterande Sfinx-tron – och givetvis huvudpersonen själv som Kleopatra. Mitt emellan drottning och gudinna gjorde hon entré i guldturban och lång slitsad kjol, och var trollbindande från första till sista sekund. Hon öppnade munnen och sjöng: I want you to make me feel / like I’m the only girl in the world. Där och då var hon det. Man bara gapade. Och dansade. Och sjöng med, eller bara vrålade av lycka.
 
Att Rihanna är vår tids Madonna är ingen överdrift. På sju år har hon släppt sex album och ett pärlband av hitsinglar som förenar popmelodier med moderna beats och texter som pendlar mellan skärande desperation och rå, övermäktig sexualitet. Hon har mer swag än någon artist jag sett på scen sedan M.I.A. på Way out west 2010, och samtidigt anar man ibland en osäker tjej med ett monstruöst bekräftelsebehov under den bländande perfektionen och den sylvassa attityden. Ambivalensen gör henne oemotståndlig.
 
Det har gnällts om att Rihanna blandade ihop Sverige och Norge – hon tillägnade sin cover på Bob Marleys ”Redemption song” (som hon inte spelade i Oslo) till Utøyas offer, som om det var här tragedin ägde rum. Men hon bad om ursäkt direkt efteråt. Och i vilket fall som helst är Marleys frihetshymn ett utmärkt låtval på en festival som döpts till Fred och kärlek. Det har också gnällts om att Rihanna hade många förinspelade refränger som hon lutade sig mot – men hur kan man förvänta sig att en artist ska sjunga alla stämmor i en låt (välproducerade poplåtar i Rihannas genre har MÅNGA sångpålägg), samtidigt som hon dansar en koreograferad dans?
 
Ibland känns det som att publiken inte har förståelse för vilket enormt arbete det ligger bakom ett artistskap som Rihannas. Som kinkiga ungar började folk bua efter att ha väntat i 18 minuter på att konserten skulle börja; den började till slut 41 minuter efter utsatt tid, något som stjärnan grundligt bad om ursäkt för i ett mellansnack. Men 41 minuter är verkligen inget ovanligt när det rör sig om artister i denna klass, det går inte att jämföra med ett litet indieband som bara har att ställa sig på en enkel scen, plugga in sina gitarrer, spela några låtar och säga tack och hej. Själv var jag glad att Rihanna över att hon huvud taget gick på scen. Ja, nästan över att hon över huvud taget var i landet. Medan den otacksamma publiken inte ens applåderade när konserten var över, efter att sista låten ”We found love” ackompanjerats av konfettiregn och fyrverkerier. Obegripligt, nästan surrealistiskt. 

Aftonbladets recensent Markus Larsson skrev (förutom att påpeka dansarnas hudfärg?!) att Rihanna var ”kall och stel och opersonlig och trasig”. Förutom det tröttsamma i att media älskar att kalla kvinnliga artister för ”trasiga” och fritt spekulera i deras psykiska hälsa och drogkonsumtion är detta omdöme helt obegripligt för mig som golvades av denna show – det är som om vi såg två olika konserter. Men kanske måste man vara ett fan för att förstå hur stort det var när Rihanna brände av ”Hard”, ”Where have you been” och ”Wait your turn” med sitt majestätiska mörker. Eller hur mycket bättre ”Talk that talk” och ”Umbrella” lät UTAN Jay-Z:s trötta gästverser. Rihanna var totalt närvarande, från det uppriktiga leendet när publiken spontansjöng Kanyes första vers i ”All of the lights” till de utmanande blickarna hon gav oss samtidigt som hon sjöng ”Rude boy” eller den kokande frustrationen hon kanaliserade i ”Man down”.

Och om någon klagar på att hon ”missade” toner eller ”sjöng fel” så vill jag bara säga detta: hela den afroamerikanska musiktradition som kallas rhythm & blues, soul, funk, hiphop eller R&B har alltid innefattat en mer eller mindre stor portion improvisation. Sången låter inte exakt likadant som på skiva, och det är hela poängen – en sångare ska tänja på fraser, leka med orden och tonerna. Jag älskade att höra Rihannas små variationer och förskjutningar av textfraser. Att tro att detta var klanteri från hennes sida visar bara på bristande förståelse. Det här är en artist som är on top of her game, som vet exakt vad hon gör.

Hon spelade inga låtar från sina två första skivor. Hon behövde inte, trots att de innehöll monsterhits som ”Pon de replay” och ”SOS”. Hon hade så många andra hitlåtar att välja och vraka mellan. Sådant har bara en megaartist råd med. Och en megaartist är vad hon är. En komet som slog ned i Borlänge. Himlen sattes i brand. Jag tycker synd om de som inte hamnade i extas av denna upplevelse.

/NRFN

Alltså, vi måste prata om Kents spelning igår. Jag (Christopher) var som så många andra emogays totalt besatt av bandet i högstadiet och satt hemma och snyftade till Ingenting någonsin under täcket i mitt pojkrum utanför Linköping för att någon hen aldrig tittade på mig tillräckligt mycket under tysklektionerna. Som 14-åring hamnade jag längst fram under deras omtalade konsert på Stockholms stadion och ett av mina späda tonårsrevben krossades mot kravallstängslet samtidigt som jag vrålade med i Pojken med hålet i handen. Sedan dess har jag sett bandet cirka 15 gånger och det brukar nästan alltid vara bra, och det var det även igår. Inledningen med den över tjugo år gamla Havsänglardängan Ögon som sedan gick över till Klåparen var om nom nom! OCH VILKET JÄVLA SNYGGT LJUS OCH VILKEN AMAZING BILDPRODUKTION!!!!!!!! Allt var såååå jävla snyggt, inklusive Jocke Berg som åldrats sjukt väl och förmodligen förvandlats till Sveriges most sexy 42-åring. Dessvärre blev det inget hångel backstage efter giget. Vi skyller det på regnet.

Idag har vi ätit Borlänges kanske sämsta tacobuffé (på samma ställe beställde ett par som såg ut som en klassisk lärarpraktikantduo en flaska fulskumpa för 995:-) och besökt vår första föreläsning på Gracelandscenen. Vår nya bff Henrik Torehammar pratade framtidsoptimism med storchefen Margret och lillchefen Parisa och vi fick bland annat höra att vi ej bör frukta Kinas ekonomiska expansion och att Margret ”fullständigt skiter i miljön”.

Namnet på hela Sveriges läppar är förståeligt nog Rihanna och vi ser precis som alla andra festivalare fram emot att skaka våra rnb-rövar klockan 00:00. Tills dess njuter vi av Anna Ternheim, Kristian Anttila och bärs på ”VIPOMRÅDET” tillsammans med Arne Hegerfors(?!).

CHRISTOPHER & SEBASTIAN

Vi hade turen att springa in i Markus Larsson här på Peace & Loves ljuvliga presscenter och jag fick äntligen möjlighet att be om ursäkt för mina tidigare synder. Det sex år långa bråket är officiellt över och fred har slutligen skipats mellan mig och M-Larz. No hard feelings osv…

Vi passade dessutom på att göra en EXKLUSIV intervju:

På tal om hotbrev så pratade jag tidigare med Johanna Paulsson på DN och hon berättade att efter att hon sågat de där äckliga Jedward fick hon massa hotbrev från typ 13-åringar. Vilket är det värsta hotbrev du har fått? Förutom det från mig då?
– Ditt tog ju priset, du jämförde ju mig med en Britney Spears-skribent, hur ska man överleva det? Ärligt talat så minns jag faktiskt inte, jag har fått så många hotbrev av allehanda och de värsta kan man ju inte riktigt ta på allvar. Det känns som att folk bara skriver av sig i affekt, och hotbrev från typ Jedward-fans… Det är inte direkt som att min chefredaktör ger mig skyddad identitet efter ett sånt brev. Men det värsta var väl efter någon Stones-recension när hotfulla äldre män börjar ringa och säga att de vet var man bor… Då kändes det som att nu börjar folk ta en persons åsikter på lite för stort allvar. Det handlar ju för fan bara om musik.
Vilken artist är jobbigast att dissa i Sverige? Kent till exempel får ju nästan alltid bra kritik men vi kan tänka oss att deras fans kan vara ganska rabiata.
– De har inte alltid fått bra kritik! Jag och Anders Nunstedt på Expressen gav dem en etta efter deras spelning på Hultsfred 2006. Och året innan fick de en tvåa på premiären av sin stora tältturné. Däremot så ryckte de upp sig och blev bättre ju längre den turnén pågick. Men ni har rätt i vad ni säger, det är svårt med Kent. När det gäller dem får man fila lite på sina formuleringar för där kan man bli riktigt slaktad av deras fans. Det blev ett jävla liv nu i våras när jag hade den hutlösa fräckheten att bara ge deras senaste album (Jag är inte rädd för mörkret, reds anm.) tre plus.
Vi älskar Kent! Men deras senaste album är ju verkligen en typisk trea…
– Jag älskar också Kent och kan aldrig sluta göra det, för de är ju för bra. Men den skivan tycker jag faktiskt är en trea. Den recensionen var dock lite speciell och jag försökte skoja lite med Kents fans eftersom att de verkar tro att de är underground och indie och att de lyssnar på väldigt alternativ musik, men Kent är ju extremt mainstream på ett sätt och därför jämförde jag dem med bland annat Bo Kaspers Orkester och schlagern, och det gör man inte ostraffat. Det var dock menat mer som en lustig poäng, men när det gäller Kent så tar deras fans precis allt på blodigt allvar.

CHRISTOPHER & SEBASTIAN

Vaknade och kollade kalendern. Näe, det var inte 1986 i dag heller. Igår erbjöds dock ett alldeles utmärkt tillfälle att på en sekund transporteras tillbaka till pudelfrisyrernas värsta härjningar. Billy Idol hade tagit med sig ett par konserverade Hollywood Boulevard-musiker som hade både gitarrer, effektpedaler och synthar helt intakta från när Idol hade sin senaste (sista?) hit. Det har var inte bara nostalgi och skrämmande konstigt – det VAR åttiotalet igen. Oväntat många verkade dock kunna ”Rebel Yell” och andra gamla hits. För oss andra var det en sista (?) möjlighet att verkligen uppleva sweeptekniken på en blinkande elgitarr eller höra det klassiska halvtempo ”hårdrockskompet” som dök upp i var och varannan låt. Arkeologisleazebluesrock! Och NEJ, det var faktiskt inte speciellt bra.

Sanningen är att gårdagen var en riktig mellandag på Peace & Love. Det var mindre folk (förutom backstage där Peace & Love-golfens vinnare – herrar i sextioårsåldern – gick bananas och vann kepsar med Gibson-loggor) och få höjdpunkter i programmet. Anna Ihlis gjorde en riktigt fin spelning (speciellt uptempolåtarna) på Athena med låtar från sina två album och Deportees lät bra på Venus. Di Leva lät som…. ja, Di Leva. Intressant är hur även akter från förr börjat lägga sig till med en högt mixad och pumpande baskagge på alla gamla hits. Ibland funkar det oväntat bra, ibland, som i Di Levas fall funkar det siiiiiiiiiiiisådär. Ljudteknikerna vill inte vara sämra utan trycker på en enorm sub-bas i de mest akustiska akter. Trenden är tydlig – fler och fler vill hänga med. En katt- och råttalek där allt blir bas och rak pumpande baskagge?!

Det blir mer. Det blir bättre. Idag.

Petter Seander