(Foto: Jenny Strömstedt)

Angående gårdagen då (som vår dandy kollega Petter redan rapporterat om); det oerhört sega Roxette-giget lämnade som sagt mycket att önska. Dock vill vi ösa kärlek över Marie Fredriksson som trots att hon har samma kroppsspråk som Magnus Uggla these days fortfarande har rösten. Well, den låter kanske inte som den gjorde 91 but still. Hon är sååå fab. Hennes man Mikael Bolyos (som btw är läskigt lik Micael Bindefeld) bör skatta sig lycklig. Per Gessle hade som vanligt konstig frisyr och Christophers crush på honom är nu officiellt över.

Innan ovan nämnda 90-talsnostalgi bjöd Veronica Maggio på en ”hemlig” spelning för speciellt inbjudna på en av festivalens minsta inomhusscener. Där spelade hon bland annat en ny låt och vi tror att hennes gig ikväll vid midnatt kommer att bli minst lika mäktigt som förra årets succéspelning då cirka 30 000 personer applåderade och vrålade tillsammans med V-Magz trots att klockan bara var barnet (16:00).

Idag då? Jo, Regina Spektor bjöd på fantastiskt eftermiddagsmys och charmade en bakfull Utopia-publik då hon tappade bort sig i inledningen av Laughing With. Efter det lunkade fossilerna i Eldkvarn på bra i vanlig ordning och den tappra publiken framför Eldoradoscenen sjöng med och klappade händer i äkta Så mycket bättre-anda trots att en liten skur sköljde över publikhavet.

Nu väntar O.C-rockarna i The Subways på Athena (många fina teenage gay memories till Oh Yeah) och efter det går Hultsfredsförrädarna Mumford & Sons på Peace & Loves största scen.

OBS. Än har vi inte sett ett spår av Markus Larsson

CHRISTOPHER & SEBASTIAN

Okeeeeeeeeej. Långt utanför Borlänge, inne i skogen typ, nästan som i ett sagoland med små röda fyrkanter ligger en stuga nere vid en sjö. Där sitter jag nu och försöker återskapa gårdagen på Peace&Love. Nuförtiden rensar hjärnan snabbt – ut med allt direkt som inte bedöms som värdigt plats, bort med allt som inte verkligen lämnar avtryck. Det som Borlänge etsade fast igår var ett par gnagande känslor. Dels att det stora giganterna (Roxette, Winnerbäck etc) faktiskt tappat i dragningskraft, i förhållande till dess position i förhandssnacket. Speciellt under Roxette-spelningen var det riktigt glest i leden framåt slutet. Dels att det verkliga trycket i dagens festivalpublik infinner sig som allra mest otvunget när akter som DJ-duon Dada Life mainstreamhousar på det som förut var festivalens största scen, Eldorado. Publikreaktionerna var definitivt mäktigare än den musikaliska upplevelsen. Tips från coachen i det här fallet är dock att INTE skylta med texterna på storbildsskärm. Jag vill inte bada i din ”Rolling Stones t-shirt”. Inte heller känner jag för att äta banan i hettan. Lovar. Okeeeeeeeeej?

Andra saker som imponerade:
// Kurt Vile & The Violators: Helt fel att se Kurt Vile i dagsljus, men oj vilken fin kombination av noise och folk från indievärldens med drogdragna röst.
// Veronica Maggio: Tidigare har Maggio inte imponerat på mig live, men den ”hemliga” spelningen inne på Cozmoz igår var RIKTIGT bra. Alla låtar har samma tre ackord i olika vändningar – men, DET FUNKAR. Galopphihat är inte heller fel. Aldrig.
// Timbuktu: Innan det såsade till sig i ett hopplöst ”känd från tv”-träsk försökte Damn verkligen bjuda upp till James Brown möter Funkadelic-fest.
// ”Trädmannen”: Kille som klätt ut sig till någon form av faun och vinglade runt på en spindelliknande konstruktionen klädd i löv.

Väntad besvikelse:
// Roxette: Som så många andra växte jag upp med PG och Marie under kudden. Jag kollade ”Live-ISM” VHSen minst en gång om dagen hela 1993. Roxette var ett piggt popband med tempot i kroppen. Igår hade bandet bestämt sig för att köra alla sina hits 5 BPM långsammare (låååååååååångsamt) och dessutom kasta in ett sjok ballader i mitten av setet som sänker temperaturen. Det kunde blivit så bra, men slutade i en gäspning. Och vad hände efter Brainpool, Christoffer Lundqvist??? Från indie till gubbjamduell.

Om du inte har något annat att göra – tänk på det här:
// Vad är det för mellanregisterfrekvens som tuggar sönder all lead-vokal på Utopia? Antingen har mina öron kraschat eller så upplever jag att alla tekniker hittills har haft svårt att hitta djupet i sångljudet på festivalens största scen. 
// Varför är kön till Fish’n’Chips så j**vla mycket längre än alla andra matköer? Vad är hemligheten?

Hejdå igen.
Petter Seander

Foto: Anna Stålberg
 

(Foto: Aftonbladet)

Som vi nämnde i ett tidigare inlägg har ett kallt krig ägt rum mellan mig (Sebastian) och Aftonbladets Markus Larsson i hela sex år. Det hela började med att jag som 15-åring tyckte mig ha blivit trampad på tårna av den inflytelserika musikjournalisten efter att han givit Oasis ett minus som betyg efter en konsert på Hovet 2006. Han spydde galla över mina hjältar, och så gör man bara inte. Jag hade till och med fått tillåtelse av morsan att skolka från skolan så att jag skulle ha god tid på mig att köa för att plocka en av de åtråvärda platserna längst fram vid kravallstaketet. Efter konserten var jag lyrisk men Markus tog min upplevelse ifrån mig likt en kärring som stjäl godis från ett barn.

Under ett rus av finnig tonårsilska slängde jag iväg ett argt mail till Markus. Han skulle få se att man minsann inte muckar med vem som helst. ”Hur tänker dina chefer när de placerar en Britney Spears-tönt på ett Oasisgig?” löd en av raderna från mailet med starka insändarekvaliteter. Syftet var att såra honom så mycket som möjligt, precis som han sårat mig med ovannämnda recension (eftersom jag inte fick något svar antar jag att jag lyckades EXTREMT bra på den fronten).

Idag, sex år senare, vet jag betydligt bättre. Jag är villig att hålla med om att konserten var bedrövlig och att Oasis borde förbjudits både komponera och spela konserter efter 1997. Markus Larsson är värd en ursäkt av rang och mitt yttersta mål är att finna honom här på festivalen. Kanske avbryter jag honom mitt i en verbal kukmätning med Fredrik Strage? Det spelar ingen roll. Ett förlåt ska han ha.

Stay tuned.

CHRISTOPHER GARPLIND & SEBASTIAN NOWACKI
 

Stockholm Music & Arts är festivalen som satsar på både konsten och musiken och kan ses som ett slags syskon till Way Out West. Festivalen som pågår på Skeppsholmen 3-5 augusti och har bokat stora namn som Anthony & the Johnsons, Björk, Patti Smith och Frida Hyvönen, släpper nu extra tre-dagarsbiljetter. Det är välkommet.

Som så många andra älskar vi Jenny Strömstedts oklanderliga karaktär, isblå ögon och genomgående fabness. Hon berättade för oss om hur hon som nyutexaminerad journalist i mitten av 90-talet fick uppdraget att åka till Peking och bevaka Roxettes kontroversiella gig i ”landet i öst”. Ikväll, 17 år senare, spelade Roxette för ett sömnigt Borlänge och vi träffade en nostalgisk Jenny backstage.

Om du var tvungen att enbart äta mat bestående av en enda färg i resten av ditt liv, vilken färg hade du valt då?
– Jag har funderat länge på den här frågan och väljer att svara röd. Jag älskar tomatsås.

CHRISTOPHER GARPLIND & SEBASTIAN NOWACKI