Om man hade sett en konsert med ett band bestående av fyra hårt rockande män,  som i mellansnacket hade snackat om vad de vill göra med sina croupiers efter spelningen,  så hade man kanske tyckt det var lite ofräscht. Nu består Haim av tre systrar och en manlig (ej besläktatd) trummis. Och man tycker inte att de är ofräscha, tvärtom tycker man att de är coola. Är detta fel? Nej. Kön har betydelse. Kontext har betydelse. När Haim leker med rockklyschor bekräftar de inte en könsmaktsordning, de utmanar den, för de tillhör inte patriarkatet själva, de tillhör inte det vinnande laget. Därför är det logiskt om det finns en acceptens, till och med en uppmuntran, mot deras stil.

Haim släpper snart sitt debutalbum, efterlängtat av bland annat undertecknad. De spelar rock som den lät precis innan punken kom – behagligt headbangande riff,  trum-fills, Fleetwood Mac-snygga sångmelodier och tight, clean produktion. Det svänger på ett sätt som ibland tangerar den Nile Rodgers-disco som hyllades av Daft Punk på deras senare skiva, särskilt på den underbara singeln ”Falling”. Det är hårt men aldrig skränigt. Och de tre systrarna Haim är både charmerande och coola i sitt mellansnack, det är svårt att inte gilla dem. Kanske är det ännu roligare att se dem live efter att skivan släppts, så att man har hunnit lyssna på den och få en relation till alla låtar. Det känns hur som helst bra att om 2001 var The Strokes så är 2013 Haim. Uturuses before duderuses.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Han kallas både evig underdog och Sveriges största artist. Klart är att Håkan Hellström år 2013 är så pass folkkär att han inte längre behöver sitt efternamn. När Göteborgssonen under fredagskvällen uppträder i staden han så ofta skildrar glimrar det mer än vanligt. Detta trots att Håkan återanvänder både ett och två mellansnack från sin spelning på Skansen i Stockholm. Men jag tror egentligen inte att ni är så intresserade av hur jag upplever Håkan när han far runt med sitt Phil Lynott-rufs och river av hits iförd Christiania-linne. Jag tror att det är det här ni vill ha (håller tummarna att det är nedanstående Hellström väljer att upprepa nästa gång) :

Jag har varit i alla städer

Det kommer aldrig va över för mig

Livets teater

Du kan gå din egen väg

För sent för Edelweiss

Shelley

Klubbland

Nu kan du får mig så lätt

Man måste dö några gånger innan man kan leva

En vän med en bil

Valborg

För en lång lång tid

Kom igen Lena

Extranummer:

När lyktorna tänds

Känn ingen sorg för mig Göteborg

En midsommarnattsdröm

Du är snart där

/Sara-Märta Höglund

Det spanskengelska indiebandet Crystal Fighters blandar baskiska folkinstrument med Londonindie. Detta har resulterat i euforiska txalapartadrivna* medelhavshittar som At Home, Wave och nu senast nästintill hysteriska ”You&I”. Den stora frågan innan konserten är hur effektivt detta ska bli i ett regnigt lilla London. Svaret är…svinbra. 

De inleder möjligen något trevande med ett par tre låtar från senaste skivan Cave Rave och det är något trögstartat. Men precis när den växlande molnigheten övergår i duggregn lägger hippiebandet i en ny växel med Champion Song och You&I. Det känns överlag som att bandet bestämmer setlisten spontant allteftersom konserten förlider och framför allt har riktigt roligt tillsammans. Man vill innerst inne vara en av dem och kanske springa runt med en drake, alternativt slå med en pinne på ett träblock. 

När de avslutningsvis får cirka femtusen personer att sjunga med i en blytung version av At Home tänker man osökt att det kanske var det här bandet som borde ha ersatt Neil Young. 

* Txalaparta är ett baskiskt instrument som mest liknar xylofon eller marimba.

/Pelle Tamleht

Under Way Out Wests första år, i slutet av förra årtiondet, användes bara festivalområdet under fredagen och lördagen, medan torsdagskvällen helt och hållet brukade vigas åt att stå i kö utanför stadens alla upptänkliga etablissemang och ändå missa sina favoriter.

När torsdagskvällens och festivalens största dragplåster Neil Young alltså ställde in med mycket kort varsel (oj så underhållande det var att betrakta hur ryktet spred sig bland de män i min egen avsevärda ålder som utgjorde majoriteten av festivalbesökarna igår) blev det alltså en mycket utspädd soppa som serverades på festivalområdet. Johnossi hade visserligen med framgång dra igång arenastämningen under den tidiga kvällen, men Tame Impalas intrikata koncentration var alldeles för subtil för stora delar av Neil Young-fansen, och likaså den utsökta Beach House-spelningen där alldeles för många människor sökte valuta för sina biljettpengar.

Men om stämningen var avslagen på festivalområdet (där den fånigt låga ljudvolymen bidrog till att förmedla känslan av stillsam sensommarpicknick med komplikationer) och försupen på VIP-området dit journalisterna tog sig för att dränka sina sorger var den desto högre hos Kaah på en liten utomhusdansbana intill Liseberg. Rusningen var stor, men eftersom Lisebergs hamnområde sväljer stora mängder besökare var insläppet snabbt och smidigt även vid sen ankomst, och här fick vi allt det som huvudfestivalen inte kunnat erbjuda.
Kaah verkade häpen över den omedelbara responsen när han klev in på scenen, och publikens hängivenhet var verkligen påfallande. Folk dansade, folk trängdes, folk sjöng med, och alla längst fram vid kravallstaketet stod en salig ung man och artikulerade vartenda textrad framför Kaahs ansikte, likt en överambitiös sufflör. Entusiasmen var lika stor i såväl gamla hits som Dom tittar när jag dansar – i en lång och stenhårt groovy version – eller nya mästerverk som briljanta Matcha din look och Internationell. För första gången under torsdagskvällen tilläts dessutom en rimlig ljudvolym, så att basen kändes innanför revbenen och så att öronen ringde lagom mycket någon timme efter konserten.

Att Kaah är peppad efter åren utanför strålkastarljuset var påfallande, och trots att det var hans tredje gig sedan comebacken märktes ingen ringrost. Han dompterade sitt strålande tighta band med samma glädje i ögonvrån som han gav sig ut från scenen för att komma nära publiken. Inte heller rösten har farit illa av bortavaron, när han ömsom sjunger och ömsom stöter fram sin soul i rakt nedstigande led från Sly och Prince.

Det enda smolket var att inga extranummer hanns med, trots den ömsesidiga kärleken mellan Kaah och hans publik (och ännu värre eftersom det berodde på att Looptroop Rockers trots allmän ovilja tydligen insisterade på att få ta över scenen). Som bonus hade vi ju önskat oss både gamla Kaahla Mig och nya Stick om du inte tror du kan, men frånvaron av dem ger oss ytterligare en anledning att söka oss till någon av hans egna spelningar så snart som möjligt. Som om vi skulle behövt flera anledningar. 

/Patrik Forshage

När vi går in på festivalområdet på torsdagskvällen händer det något fantastiskt. Vi kan inte riktigt bestämma oss för vad vi ska äta. Vi har så mycket att välja på att vi nästan fäller en tår. Här kommer det sjukaste: vi är två vegetarianer och en vegan. Jag önskar att det alltid var så här. (Pik riktad mot krogstockholm eller ska vi kalla det köttstockholm.)