Gnucci är en Sveriges bästa live-akter – topp 5 in fact, och då får du gärna räkna med Håkan och co – punkt. När hon kom ut på scenen igår, iförd antingen ett plastliknande lädernummer eller tvärtom, matchad med vit silvertejp, var hon en enda sak: hon var så jävla omedelbar. DIREKT köper publiken hennes introsnack om att bh:n gick sönder, direkt ville vi dansa. 

Det är märkligt att en artist som är så mångfacetterad (hennes rap ligger direkt i Angel Haze och Mykki Blancos game, med andra ord joinar hon line-upens mest intressanta akter), så hyllad och som dödar så fullkomligt live, är fortfarande något av en doldis. Hon är uppbackad av några av landets bästa producenter, har övergrymma Bella Boo vid sin sida, och ändå, ändå är det främst de hängivna klubbbesökarna alternativt P3-lyssnarna som tillhör hennes fanskara. Medan Major Lazer med frontman Diplo stoltserar på instagram med antalet dansande (läs: twerkande) fans, så är det en direkt självklarhet i Gnuccis fall – vi vet att alla kommer get low, i alla fall på sitt sätt. Det går bara inte att stå med armarna i kors, hur mycket image man än vill utstråla. Det Gnucci tillför Way Out West är direkt glädje och melodiös slakt. 

Direkt innan hon drar igång andra låten ber hon alla att dra igång sina ”Jugge-axlar”. Det är en underhållande syn att se, för de som inte kan skaka på axlarna försöker verkligen. 

När hon premiärspelar nya låten Finders keepers, producerad av 360 Donna-mästaren Cristian Dinamarca, blir det om än mer uppenbart att det är en klubbspelnings absoluta monark vi har att göra med. Jag för min del hade gärna dansat till enbart Gnucci för resten av min WOW-vistelse. Och när hon senare utlovar en video till den bastunga, nya låten, som ska vara fylld av hästtjejer, då kapitutlerar jag totalt. 

Gnucci är inte bara bland det bästa du kan se live, hon har en analys och även om hennes klubb-bangers ger en direkt access till hjärtat och kroppen, så blir det så otroligt mycket finare att hon står för en och annan bra sak också. Och, svettigare spelning kommer jag inte råka på under den här helgen, Gnucci brings the Way Out Wet. 

Jag vill ge Gnucci mer än P3, jag vill ge henne värlsherravälde. 

/Vendela Lundberg

Var förbi Alkberg på Hisingen i förrgår. Begravningen var på tapeten men även hits från tidigare plattor spelades. Platsen var Göteborg filmstudios, en industrilokal som jackats upp med krossade blyinlagda fönster och stora ståldörrar. Alkberg valsade runt i sin jokersminkning och levererade svårmodiga mellansnack om sociala issues och brände av gamla B-sidor som Yeti. Det var helgrymt, han är en landets bättre artister, med allt vad det innebär, idag. Folk skrek efter hans senaste framgång, nyproggiga Skända Flaggan, som handlar om Prinsen Carl-Philip och konstnären Carl-Johan De Geer. De Geer målade en tavla med en svensk flagga som brann och som det stod kuken på någon gång på 60-70-talet, när han hängde med Pontus Hultén och Marie-Louise Ekman och Moderna museet var riktigt coolt och han blev en samhällsprovokatör.

Det blev ramaskri. Alkbergs låt är iallafall  ganska smädande och jag tänkte på Ken Ring och Peter Jöbacks ass. Alkbergs kompband sjöng fint och spelade gitarr. En grym vj körde gamla videos av män med koner på huvudet som piskade tjejer så att de tappade sina kjolar. Pretty cool. Det fanns mycket goda haloumihamburgare till salu också, och en buss tog oss hem till Centralstationen. Idag ser jag Rodríguez kraxa sina sista andetag eftersom jag tyckte om filmen. 

//Victor Schultz

Jag blev riktigt sur på Electric Wire Hustle. De skulle börja spela kl 00:00 och en timme senare skulle Mount Kimbie gå på scen, på RBMA @ Clarion Post, en av klubbarna på Stay Out West. De gick på scen tjugo i ett och gick inte av scen förrän kvart i två – trots att INGEN ville höra detta nyzeeländska funkband. De var inte helt kassa, men de borde veta sin plats. Mot slutet applåderade folk knappt efter låtarna. Och ändå sa de ”do we have time for one more?” när de spelat sin sista låt, en märklig körfinal där 20 olika Stay Out West-artister av den mindre skalan samlades på scen för att skråla med i refrängen. Mitt sällskap drog innan Mount Kimbie hade gått på scen, för att hinna med sin sista buss hem. 

Nåväl. Jag stannade kvar och jag ångrade inte det en sekund. Mount Kimbie var nämligen helt UNDERBARA. Dessa två engelsmän och deras musik som inte är dubstep, som inte ens är ren klubbmusik, men som vi alla dansade som galna till, har verkligen nått in i mitt hjärta. Deras första skiva ”Crooks and lovers” var imponerande och påminde om tidiga, instrumentala James Blake (de inledde konserten med den skivans höjdpunkt ”Carbonated”) men det är med årets uppföljare ”Fault Spring Cold Less Youth” som de verkligen stigit upp till toppskiktet av samtidens artister. Det är en av årets allra bästa skivor om du frågar mig.

Jag vet inte hur jag ska beskriva det. Jag dansade som i trans. Rytmerna, syntljuden, de mystiska klagande ackorden, den darrande elgitarren, den mumlande sången – allt var så himla bra. Att se Mount Kimbie live är som att sugas in i ett svart hål och älska varje sekund av det. Efteråt var jag svettig, tyst och väldigt nöjd. Årets hittills bästa konsert på Way Out West.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

Jag hoppade över Håkan Hellström-konserten (det ryktas om att han fick 10 miljoner för att spela på WOW?! o_O) för att få en bra plats på Miguels konsert. Man hörde ändå Håkan medan man väntade, och jag kunde inte låta bli att fyllas av intensiv glädje när ”En midsommarnattsdröm” revs av i en boogieversion. När Håkan sa hejdå sa han ”jag sätter på en låt som ni kan lyssna på i väntan på The Knife” som om det inte fanns något att göra i väntan på konserten som skulle börja en och en halv timme senare. Jag vet inte om Håkan Hellström har hört talas om Miguel, men jag tror att han skulle gilla honom. Det här är nämligen en sångare, låtskrivare och showman som slår det mesta. För mig och för många andra var Miguel en av de absoluta höjdpunkterna inför Way Out West, inte minst efter att alla som såg honom i Stockholm i våras snackat om hur bra han var live. Vi blev inte besvikna.

Miguel var precis som väntat enormt professionell live, vilket var en fröjd att se – vartenda danssteg, varrenda takt, allt var perfekt inrepat. Det var en välregisserad R&B-show i den bästa bemärkelsen. Miguel sjöng så otroligt bra – godnatt alla som tror att alla moderna soulsångare är beroende av autotune. Han strippade inte lika mycket som i Stockholm, men det var fint när han efter halva konserten tog av sig sina solglasögon, hur genomtänkt det än var så kändes det som man kom honom närmare när han visade sina ögon. Han dansade som Jackie Wilson och sjöng som Sam Cooke, och vilka låtar han har: ”Do you”, ”Sure thing”, ”Adorn”, ”All I Want Is You”, ”How Many Drinks”… det känns som detta bara är början, som om Miguel kommer släppa många klassiska soulalbum precis som Marvin Gaye eller R. Kelly. Det känns bra.

Det enda som jag tyckte var lite bull var att trummisen inte kunde vara lite mer chill. Varje låt skulle överösas med hårdrockslika fills och ett ös som låg ganska långt bort från den R&B som Miguel gjort sig känd för. Det matchade den muskulösa liveshowen såklart, men det var övertydligt om man säger så. Det kom i vägen för Miguels sång, som ju ändå borde ha huvudrollen på en Miguel-konsert. Men men. Det var ändå en knäckande bra konsert, och efteråt var man så omtumlad att man (i alla fall jag) hade svårt att uppbåda något större intresse för The Knifes cerebrala show.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli

”I don’t want to have to compromise my morals in order to make a living
I dont want my words to be taken out of context
I don’t want to be infantilized because i refuse to be sexualized
I don’t want to be molested at shows or on the street by people who perceive me as an object that exists for their personal satisfaction”

Grimes skrev i våras ett argt öppet brev på sin tumblr där hon gick till attack mot den sexism som omger henne och alla kvinnor, i synnerhet kvinnor i offentligheten. En av många anledningar till att älska henne. På Way Out West gjorde hon en toppkonsert. Flankerade av två coola dansare sprang hon fram och tillbaka mellan scenkanten och sina syntar och sjöng sina underbara förvridna moderna poplåtar. Grimes motbevisar alla trötta gamlingar som tror att elektronisk pop handlar om att trycka på play och sedan sjunga över en färdig bakgrund. Hon skapar i stunden, tweakar alla ljud på sina syntar, ingenting är någonsin klart, allt är öppet för diskussion. Det är pop som inte är instrumental men som är bortom texter, eftersom Grimes sång är så full av effekter och ekon att det inte går att urskilja orden. Hon är så fruktansvärt musikaliskt begåvad och så fruktansvärt cool, det går inte att inte älska henne. Och nog älskade publiken henne på Way Out West. Beatsen pumpade euforiskt, alla dansade. Grimes låtar låter ofta . Det var härligt att få uppleva på hög volym utomhus.

/Nicholas Ringskog Ferrada-Noli